Mörka gränder

25. Attityd

Min rumpa gör ont från att ha suttit på golvet utanför Andys lägenhet i vad som känts som en evighet.
"Jag glömde att du inte har någon nyckel för att komma in ..." säger Andy tyst när han ser mig.
Jag reser mig upp och går argt mot honom.
"Ja! Det gjorde du visst!" fräser jag.
Han himlar med ögonen och plockar upp en nyckelknippa ur fickan på de tighta jeansen. Så fort dörren öppnas går jag in och knäpper upp de obekväma byxorna. De har inte nog med stretch i sig för att vara bekväma.
"Babe, jag vill vila en stund först." flinar Andy bakom mig.
Jag svänger runt med död i blicken.
"Jag är fortfarande pissed på dig. Vet du hur jävla obekvämt det är att sitta på golvet utanför din ytterdörr?"
Den enda reaktionen jag får är en road suck. Den senaste tiden har han varit så gullig och snäll mot mig att jag nästan glömt vilket asshole han kan vara.
"Tänker du någonsin berätta vem du faktiskt är?" frågar jag honom tyst medan jag försöker ta av skorna utan att knyta upp dem.
"Varför skulle jag berätta nu? Om vi hamnar i något seriöst förhållande och är tillsammans i typ ett halvår eller något kanske jag säger något. Men vad spelar det för roll?"
Han låter bitter. Till viss del kan jag förstå honom, men vad är det han döljer som är så hemskt? Vad är det han verkar vilja dölja så gärna?
"Jag kanske kan fråga Liam." muttrar jag och får äntligen av mig skorna.
Lägenheten är behagligt varm, som vanligt, och jag tar av både bh och byxor.
"Känn dig som hemma antar jag?" säger Andy förvånat när mina plagg hamnar på golvet.
Jag himlar med ögonen.
"Vadå, jag har i alla fall mina egna kläder på mig."
Sedan spatserar jag mot den mysiga balkongen. Andy går tätt bakom mig, vilket han brukar när jag inte har byxor. Det gör mig både generad och glad. Men mest glad. Utan att fråga tar jag en cigarett från paketet och öppnar ett av skjutglasen som ramar in rummet.
"Den här attityden är vad jag både gillar och ogillar med dig, Sav. Vet du det?" suckar Andy.
"Men av någon anledning föll du för mig." lägger jag glatt till.
Han lägger sina händer på mina höfter och pressar mig mot sin kropp. Jag känner hur hans läppar försiktigt nuddar huden bakom mitt ena öra. Trots att cigaretten är långt ifrån slut fimpar jag den för att kunna vända mig mot killen som ger mig känslor jag inte trodde var möjliga. När han drar sin nässpets längs min hals stänger jag ögonen och låter mina fingrar vandra över hans subtila magmuskler.
"Sovrummet?" viskar han med sin hand innanför min tröja.
"Det är så långt bort." svarar jag tyst.
Andy ler mot min hals. Sedan möts våra läppar. Känslan av hans tunga i min mun är lika förtrollande som vanligt.

Min andning är fortfarande ansträng när jag ligger på Andys bröst. Han håller försiktigt om mig, lika andfådd som jag.
"Jag är glad att du har en stor soffa i alla fall." ler jag.
Andy skrattar till och kysser mig på huvudet.
"Jag är glad att du inte är kinkig med krångliga ställningar."
För ovanlighetens skull ignorerade Andy sin telefon flera gånger. Det gör mig glad, men också avslappnad. Om han inte känner sig tvungen att svara betyder det antagligen att det inte är speciellt stormigt just nu. Precis när jag ska påpeka det sätter han sig upp.
"Jag borde ringa upp alla som försökte få tag på mig, men du kan underhålla dig själv ett tag va?"
Sedan pussar han mig och går. Med ett missnöjt stön lägger jag mig på soffan. En sms-signal från min telefon får mig att sträcka mig mot soffbordet. Tack vare min klumpighet trillar jag ner på golvet. Det gör inte så mycket för då kan jag ändå ta på mina trosor. Ett nytt sms. Vad är det som är så viktigt? Jag få tag på mobilen från bordet och läser på skärmen.
Missat samtal: Ann-Marie (5)
Missat samtal: Krister (2)
Meddelande: Liam (3)
Jaha, Ann-Marie får inte tag på mig. Då slår det mig att jag inte sagt att jag är borta inatt.
"Sav, mamma börjar bli orolig. Vart e du?" "Sav, seriöst. Svara, jag börjar bli trött på hennes tjat. Ring upp eller smsa eller w/e. Bryr mig inte, men gör något så hon blir tyst."
"Sav, come on. Ge oss något tecken på att du lever innan hon exploderar!"
Jag tycker faktiskt lite synd om Liam. Ann-Marie är inte lätt att hantera när hon är orolig. Alla samtal kom alltså inte från Andys telefon. Med en suck ringer jag motvilligt upp Liam. Det blir lugnast så.
"Äntligen." säger han lättat.
"Tja. Säg att jag är hos Vic."
"No can do. Mamma har redan ringt henne. Är du hos din pojkvän igen?"
Jag himlar med ögonen och släpper ut ett irriterat stön.
"Han är inte min pojkvän. Men fine, säg att jag sover hos en kille."
"Mm, ok, hörs."
"Yes. Bye."
Sedan lägger jag på. Andy är fortfarande i ett samtal, men jag kan inte höra vad han säger. Självklart gör jag det enda jag kan i den här situationen. Jag går smyger mot hans hemliga rum. Nyfikenheten i mig är för stor för att inte lyda. Precis som sist pressar jag försiktigt örat mot dörren.
"...han säker? Jag trodde att... ja, jag vet, men... nähä, okej. Kan inte du ta hand om det? Men Sav är här och jag vill inte sticka igen. Jag vill kunna ta det lugnt med henne resten av kvällen. Hon förtjänar det med tanke på all skit hon behövt utstå pågrund av mig."
Ett ofrivilligt leende sprider sig över mina läppar. Han bryr sig faktiskt om mig.
"Ja, men ring mig senare. Vänta lite."
Och sedan trillar jag bak när dörren öppnas i mitt ansikte. Andy tittar bestämt på mig.
"Sav, gå."
Jag skakar tjurigt på huvudet. Vi är tysta en stund och tittar på varandra. Ingen vill ge sig. Han har en hemlighet att hålla men jag är trött på att behöva vara ovetandes om vad som pågår. Efter en stund blir det jag som ger upp. Något med Andy får mig att inse att det alltid kommer vara han som bestämmer. Hans utstrålning får folk att ge med sig. Det finns något hotfullt över honom.

------------------------------------

Lite tråkigt kapitel, men så måste det vara ibland. Tyvärr.
On a brighter note så är den här uppe i över 600 läsningar! Det är så overkligt att jag inte riktigt vet hur jag ska reagera längre. Faktiskt, det är helt sjukt!

... det är onsdag idag va?