Mörka gränder

34. Vita knogar

Jag lägger handen på Andys lår, men han flyttar den.
"Inte när jag kör, pucko. Jag är däremot mer än villig att stanna någonstans."
"Om det är tomt i huset kan du få prova min säng."
Då ler han stort.
"Det här börjar låta bra. Vilket hus är det?"
"Det gula där framme, nummer åtta." svarar jag glatt.
Då blir hans grepp om ratten plötsligt så hårt att hans knogar vitnar. Jag tittar bekymrat på honom, men han verkar inte märka mig. Utanför tomten går en trottoar, och på kanten av den finns gräs som skiljer den från vägen. Andy parkerar bilen där, men går inte ut.
"Andy, ska du inte gå ur bilen?" frågar jag bekymrat. "Min fostermammas bil är inte här, så hon är antagligen iväg, och min fosterpappa jobbar. Jag vet inte om Liam är hemma, men det kvittar."
Han stirrar, av någon anledning, rakt fram genom vindrutan. Till slut tröttnar jag på att vänta på honom, så jag lämnar bilen. Det är släckt i alla fönster. Bra, ingen är hemma. Efter en stund hör jag fotsteg. Andy ställer sig snart stelt jämte mig.
"Vad är ditt problem?" frågar jag.
Han svarar fortfarande inte. Såklart. Vi går mot verandan. Ann-Marie har nyss tömt askfatet och jag ler. Hon är väldigt snäll. Dörren är låst, ännu ett bra tecken. Jag rotar fram nyckelknippan med massor av onödigt krimskrams och låser upp. Hallen ser lika tråkig ut som vanligt med gula väggar och brunt plastgolv. Men det finns i alla fall en fin matta. Andy tar av skorna under tystnad och tittar sedan ner i golvet.
"Okej, wierdo. Ska jag visa huset, eller ska vi gå till mitt rum direkt?"
Fortfarande inget svar. Jag tar ett fast tag om hans handled och nästan släpar honom upp för trappan. Han följer ljudlöst efter mig till min dörr, men där stannar han.
"Andy, vad är det?" frågar jag irriterat och släpper honom.
Precis som tidigare svarar han inte. Han stirrar bara ner i det repiga golvet med spända käkar. Sedan tar han ett djupt andetag och möter min blick.
"Sav, jag måste gå. Förlåt." säger han med tjock röst.
"Va?" utbrister jag. "Vi kom precis hit. Vad handlar det här om?"
Andy är blek i ansiktet och hans nävar är knutna. Mellan hans ögonbryn finns en liten rynka. Det är något som plågar honom just nu. Något väldigt stort. Handtaget till ytterdörren dras plötsligt ner, och skor hörs i hallen.
"Sav? Är du hemma?" ropar Ann-Marie glatt.
"Japp!" svarar jag.
Sedan tittar jag bestämt på Andy.
"Ska du gå måste du hälsa på min fostermamma. Eller så måste du gömma dig på mitt rum. Ditt val."
Andy är tyst. Han är tyst så länge att beslutet tas åt honom.
"Någon här har en gäst med en väldigt dyr bil. Jag undrar vem det kan vara? Jag har hört lite rykten om..." Ann-Marie blir tyst.
Andy stirrar ner på sina svarta strumpor. Tänker han vara så oartig? Jag suckar irriterat.
"Ann... mamma," rättar jag mig själv. "Det är är Andy. Andy, det här är min fostermamma, Ann-Marie."
Ann-Marie går glatt fram med en utsträckt hand. Men hon får ingen reaktion. Jag puttar till Andy. Vad fan håller han på med?
"Sav, det är ingen idé." säger Liam.
Jag visste inte ens att han stod i trappan. Liam tar ett djupt andetag.
"Jag löser det här. Mamma, det är Andreas. Han är tillsammans med ert nya fosterbarn."
Ann-Marie sänker handen. Hon tar några steg mot oss för att kunna se Andys ansikte, men han vänder bort det. Det verkar inte som att de hade en fin relation.
"Andreas?" frågar hon försiktigt.
Sedan ler hon stort.
"Hur är det?"
Vi väntar alla på att han ska säga något. Efter någon minut rätar han på sig och tittar på mig.
"Sav, kan du följa med mig ut?"
"Öh, visst?"
Andy ger Ann-Marie ett halvhjärtat leende och går sedan förbi henne. Ingen säger något medan vi tar på våra skor och går ut till bilen.

Andy tänder en ny cigarett. Vi står tysta på hans balkong. Han har inte sagt något till mig sedan vi lämnade huset. Jag börjar mer och mer förstå vad J.S menade. Pusselbitarna börjar falla på plats, men det finns fortfarande så mycket jag inte vet. Andy bodde hos Ann-Marie och Kristian, det vet jag. Jag vet också att han säljer droger i någon organisation.
"Andy, prata med mig. Kan jag göra något?" försöker jag.
Han ser mig fortfarande inte i ögonen. Det gör mig lite irriterad. Hur skulle jag kunna veta att han har bott där? Det är inte mitt fel att han inte berättar något för mig! Men jag vet bättre än att skälla ut honom just nu. Han behöver stöd, och han behöver få alla tankar ur sig.
"Andy, snälla?"
Jag kramar försiktigt om honom i hopp om att det ska hjälpa honom att slappna av lite.
"Sav." säger han och blåser ut röken. "Det sista fosterhemmet jag bodde på innan jag flyttade var hos Ann-Marie och Kristian."
Mer än så säger han inte. Till och mer jag kunde räkna ut så mycket. Jag försöker hålla tillbaka den irriterade sucken som byggs upp inom mig. Varför vill inte någon berätta något för mig?
"Jaha?" säger jag i ett försök att få honom att fortsätta prata.
Han nickar bara. Himlen på andra sidan av rutorna är rosa, och solen som går ner är vackert orange. Jag tittar med en suck på den, och tar en cigarett från det nästan tomma paketet. Någonting får mig att tro att det är bäst om jag inte lämnar Andy själv just nu. Trots att han vägrar prata med mig känns det som att han behöver någon som bara står jämte. Det känns som att det räcker att jag bara finns just nu. Så det är precis vad jag gör. Jag bara finns jämte honom, helt villkorslöst. Andy sjunker långsamt djupare och djupare in i sina tankar. Efter en stund blir han lite blek igen, och en rynka bildas mellan hans ögonbryn. Vad tänker han på? Två cigaretter senare går han in i lägenheten igen. Jag följer lydigt efter.

--------------------------------------------

Okej, jag vet inte om någon av er läser mina små kommentarer här nere, men jag skriver något i alla fall. Glömde nästan posta idag också, men jag är så uppslukad av en anime jag och sambon ser på att resten av världen känns så långt borta. Försöker även planera inför valborg
Nästa kapitel är bland mina favorit-kapitel. Tagga!