Mörka gränder

45. Kladd

Ann-Marie ler stort och räcker fotot till Liam för fjärde gången. Liam ger den till Kristian igen, och han ger den till Ann-Marie som nästan börjar gråta.
"Jag minns hur illa du tyckte om Jake, Kristian." skrattar hon. "Fast du var aldrig jätteglad i Andy heller."
Kristian ler lite och rycker på axlarna. De där känslorna verkar ha svalnat. Tack och lov.
"Får vi träffa din pojkvän någon gång då?"
Det finns något i Kristians röst som får mig att ordna lite. Retsamhet kanske?
"Mm, någon gång." Mumlar jag och korsar armarna över bröstet.
Den reaktionen finner min familj tydligen otroligt roande, för de börjar skratta lite. Jag himlar med ögonen och lämnar köksbordet för att gå till mitt rum, fortfarande med blossande kinder.

"Jake var här", "Andy suger!", "Jake suger hårdare!". Jag har lossat lite på tapeten för att kunna läsa vad som är kladdat under. Innan jag träffade Andy betydde den texten ingenting. Jag tyckte bara att det var något två jobbiga skitungar skrivit på väggen med en penna som inte gick att skrubba bort. Men nu gör det nästan lite ont att läsa. Det här är en vänskap som blev avslutad för tidigt.

Andy skrattar till åt programmet på tv-n, och jag tittar upp på honom. Vinkeln är kanske inte den mest smickrande eftersom jag ligger i hans knä, men vem bryr sig egentligen? Han frågade om mitt ärr tidigare under kvällen men jag vägrade att svara. Jag är inte riktigt redo än. Den blonda tjejens ord har däremot inte lämnat mitt huvud och jag vill så gärna fråga Andy. Han kanske vet något? Men hon kan också bara snackat skit. Hon verkade knarka en hel del. Men hon visste mitt namn, och hon visste vad som hänt min mamma. Jag fortsätter att vela mellan att fråga och att vara tyst. Då smeker Andy mig försiktigt över kinden, vilket får mig att hitta tillbaka till verkligheten igen.
"Vad tänker du på?" frågar han varmt. "Det verkar bekymra dig."
"Min mamma." svarar jag tyst.
"Ann-Marie?"
Jag skakar på huvudet och sätter mig upp.
"Min riktiga mamma. Katarina."
Andy nickar lite som om han förväntar sig att jag ska berätta mer. Men det gör jag inte, jag tittar bara ner på mina händer som är placerade i mitt knä.
"Jasså?" försöker han.
"Mm."
Sedan suckar jag och möter hans nyfikna blick.
"Hon är död."
Andy blir tyst. Det var uppenbarligen inte ett svar han väntade sig. Men vem hade väntat sig något sådant egentligen?
"Är det därför du bor hos Ann-Marie?"
Han tonläge är mycket försiktigare nu. Han förstår smärtan av att ha förlorat någon. Jag skakar på huvudet.
"Hon dog för tre år sedan. Men jag hade inte de bästa hemförhållandena antar jag."
Andy är tyst. Han verkar inte veta vad han ska säga. Men jag vet inte om jag ska fortsätta berätta heller, så jag gör det samma. Programmet på tv-n har bytts från en komedi till en kriminalserie av något slag. Andy sliter nästan åt sig fjärrkontrollen och stänger av den. Sedan går han mot balkongen. Jag följer förvirrat efter. Han tar djupa andetag samtidigt som han försöker plocka upp en cigarett ur paketet.
"Heroin." säger han med ett svagt leende. "Jag brukar byta kanal vid sådana program."
"Är det så jobbigt?"
Jag går försiktigt mot honom. Det känns nästan som att han ska gå sönder om jag rör vid honom.
"Man blir inte av med ett heroinberoende. Det gäller i alla fall de flesta."
Andy håller ut sin hand framför oss.
"Ser du hur jag skakar?"
Jag lägger försiktigt mina armar runt hans darrande kropp. Hans hjärta slår otroligt fort och han hyperventilerar nästan.
"Jag älskar dig." viskar jag. "Jag vet inte om det hjälper, men jag älskar dig."
Andy besvarar kramen och lägger sin kind mot min hjässa.

Andys andedräkt är fuktig och hans andning stötig. Jag ler nöjt. För en gångs skull har jag övertaget. Hans hud är varm mot min och svetten får oss nästan att klistras ihop. Men jag bryr mig inte.
"Fuck." mumlar Andy tyst mot mina läppar.
"Det gör vi redan, älskling." flinar jag.
Han skrattar ansträngt till, och stönar sedan lite. Jag sätter mig nöjt upp så jag gränslar honom. Sedan börjar jag låta fingrarna vandra över hans kropp. Andy lägger sina händer på min midja. Jag stänger förväntansfullt ögonen och känner hur hans beröring sakta närmar sig mina bröst.

"FUCKINGAJSÅINIHELVETE!" nästan skriker jag när jag landar på golvet.
Andy sätter sig rakt upp i sängen. Han ser sig yrvaket omkring. När han upptäcker mig, på golvet nedanför sängen, flinar han stort.
"Ramlade du ur sängen? Allvarligt?" skrattar han högt.
Jag ger honom den mörkaste och mest mördande blicken jag kan medan jag klättrar upp i sängen.
"Skratta inte! Det där gjorde sjukt ont!" fräser jag. "Jag kommer säkert få ett blåmärke på rumpan."
"Det är ju mitt jobb!"
Hans försök till att spela besviken är inte ens halvhjärtat. Jag korsar armarna över bröstet i ett försök att verka arg. Det går helt är helvete, för jag brister ut i ett gapskratt strax efter. När jag kryper ihop mot hans bröst kommer drömmen tillbaka till mig. Tydligen har någon form av sexuell frustration börjat byggas upp hos mig. Men det är kanske inte är så konstigt, vi har blivit avbrutna de senaste gångerna. Antingen är det telefoner eller dörrklockor eller någon som tar sig friheten att bara gå in i lägenheten. Jag kan inte låta bli att rodna lite. Det undgår självklart inte Andy.
"Du rodnar!" flinar han retsamt.
"Du drömmer." svarar jag så syrligt jag kan.
Det blev inte så syrligt som jag hoppades, det blev mer någon typ av kärleksfullt retande.
"Jag tror att det var du som nyss drömde något. Och eftersom du rodnar tror jag att det var något jag vill få vara med om."
Med ett litet skratt slänger jag mina armar om hans hals. Andy smeker mig försiktigt över ryggen. Som vanligt har jag på mig en av hans tröjor. Men den hamnar snart på golvet.
"Andy?" viskar jag i hans öra.
"Mm?"
"Jag älskar dig. Och jag tycker att du är den mest fantastiska människan i världen, även om du inte håller med mig."
Med ett litet leende kysser Andy mig på nästippen.
"Tack." säger han mjukt, och stryker mig försiktigt över kinden.
Sedan somnar vi, tyvärr, om.

---------------------------------------

Så, äh, ah. Det där var kapitlet

Jag kan verkligen inte komma på något att skriva 😅
Jo förresten! Över 2000 läsningar! ❤️❤️ den låg dessutom på plats 17 i tonårsromaner nyligen ❤️❤️❤️