Mörka gränder

48. Löfte

"Det är ju bara J.S." viskar jag lättat till Zacke.
Blicken han ger mig får en rysning att gå längs ryggraden.
"Det finns inget 'bara' med J.S. Håll käften nu. Ser han mig är jag död."
Jag biter mig i läppen. Zacke verkar livrädd och något säger mig att han har all rätt att vara det. J.S ser sig otåligt omkring. Det är uppenbart att han väntar på någon. Plötsligt hörs stegen av en annan människa. J.S vänder sig mot personen. Självklart är hen utom synhåll för oss.
"Hon har skvallrat." säger J.S lågt.
Det är tyst en lite stund.
"Till vem?" det är en mörk mansröst som svarar.
Jag kanske inte är helt fel på min tatuerade man som saknar ett öga, vilket han förlorade i en knivfight när han var femton. Ja, mitt huvud har spunnit iväg helt om honom. Han heter Anders men kallas "Ärret".
"Dottern."
Jag stelnar till och gör mitt bästa för att inte dra efter andan. De pratar om mig. Det måste vara mig de pratar om.
"Vet chefen det?" frågar Ärret.
J.S skakar på huvudet.
"Huruvida det är bäst så eller inte får du besluta själv. Den här världen är inte något för mig längre, och jag vill inte ha med chefen att göra."
Chefen var nämligen den som skar ut hans öga. Jag trycker undan tankarna. Det här är verkligen inte rätt tillfälle för sådant!
"Imorgon sticker jag. Och jag kommer aldrig tillbaka. Vet vi vem dottern är?" säger Ärret.
"Nej. Men jag tänker ta reda på det."
Mitt hjärta slutar nästan slå. De letar efter mig. Är det en fördel eller nackdel att jag är så nära? Om jag har tur betyder det att jag går under radarn. Men om jag inte har det betyder det att jag är farligt nära honom. Jag tittar panikslaget på Zacke. Jag måste berätta för honom. Det finns inget val. Men tänk om han förråder mig? Tänk om han säljer ut mig? Är det bättre att prata med Andy? Andy. Vet han något om det här? Jag sa vad min mamma hette. Och han vet när hon dog. Tänk om han lägger ihop ett och ett? Men jag måste lita på honom. Han älskar mig, jag får inte tvivla på alla.
"Hur gammal är hon nu?" frågar Ärret.
"Hon borde bara nitton, ungefär."
J.S skrynklar plötsligt ihop ögonbrynen. Han verkar tänka. Har han förstått något? Har Andy sagt något utan att veta vilka konsekvenser som kan finnas? Men snart verkar J.S skaka bort tanken.
"Vad är det?"
"Nej, jag fick bara en tanke. Men det är nog fel."
Ärret är tyst, men att döma av J.S minspel nickar han.
"Jag sticker imorgon."
J.S. skrattar till.
"Det var trevligt att känna dig. Ha ett bra liv."
Sedan går de åt olika håll. Jag, Vic, Liam, och Zacke är knäpptysta i flera minuter efter att J.S och Ärret försvunnit.
"Vi hade rätt." viskar Zacke till mig.
Jag nickar tomt. Det hade vi, och jag är illa ute.

Mina överarmar är fulla av halvcirklar från mina naglar som jag pressat in. Jag är livrädd. Zacke verkade bekymrad när jag sa att jag bestämt mig för att berätta för Andy, men sedan ryckte han på axlarna. Så nu står jag utanför Andys dörr. Tanken på att han inte är hemma har slagit mig, och jag ska motvilligt erkänna att jag är helt okej med tanken på att han inte är det. Då får jag lite extra tid. Men jag måste göra det här. Jag måste sluta tveka. Han är min pojkvän, han älskar mig. Jag knackar osäkert på dörren. Det tar inte många sekunder innan den öppnas. Andy brister ut i ett underbart leende.
"Hej!" säger han glatt.
Jag finner mig stelna till när han böjer sig ner för att kyssa mig. Att han blir glad över att jag dyker upp oinbjuden är i alla fall ett bra tecken gällande vårt förhållande.
"Vi måste prata." säger jag allvarligt.
Hans leende försvinner. Sedan tar han ett steg åt sidan så att jag kan gå in i hallen. Jag tar inte ens av mig skorna. Vad ska jag säga? Hur mycket ska jag säga?
"Min mamma ..." börjar jag, "hon ... hon blev mördad."
Andy stirrar på med med stora ögon.
"Jag tror i alla fall det."
"Varför?" frågar han med en rynka mellan ögonen.
"För att jag vet att Ann-Marie ljög."
Andy väntar tålmodigt på att få höra lögnen. Jag tar ett djupt andetag. De här orden är tunga att säga, och att säga dem till Andy känns på snudd till omöjligt.
"Ann-Marie sa att ..." jag biter mig nervöst i läppen. "att hon dog av en överdos."
Precis som jag var rädd för blir Andys ansikte blekt. Det där är nog det hemskaste ordet han vet. Det är ordet som tog hela hans liv från honom. Han spänner käkarna, tar ett djupt andetag, och går sedan in i lägenheten med knutna nävar. Jag följer försiktigt efter honom.
"Sav, varför hamnade du på fosterhem?" frågar han med blicken rakt fram.
Vi är snart på balkongen. Den öppna rutan gör det svalt, vilket är rätt skönt.
"Mamma låg med män för pengar. Hon ... hon köpte sprit och droger för pengarna."
Då slår en tanke mig. Köpte hon någonsin från någon i Andys organisation? Känner Andy personen som förstörde hennes liv?
"Men du köper inte att hon ... ja, du köper inte vad Ann-Marie sa?" mumlar han.
Han kan alltså inte ens säga ordet? Jag kommer nog aldrig förstå hur han mår, hur mycket jag än försöker.
"Andy, du har sett henne ljuga. Hon är kass på det."
Ett litet, lågmält skratt hörs från honom. Äntligen. Jag tittar förväntansfullt på att ett leende ska komma, men det gör det aldrig.
"Varför tror du att hon blev mördad?"
Där kom den. Frågan jag inte har något svar på. Jag har ingen aning om hur mycket jag kan berätta och hur mycket jag inte kan berätta. För jag är rätt säker på att min magkänsla knappast duger som svar för honom.
"Sav. Jag tycker inte om det här." säger han bestämt.
Jag tar ett djupt andetag.
"Min mamma hette Kristina Simonsson."
Jag tittar på honom och letar efter en reaktion. Den är inte svår att hitta, för han spänner käkarna på sättet han gör när han anser att något är dåligt. Sedan lägger han händerna på mina överarmar.
"Sav." säger han bestämt. "Kan du lova mig en sak?"
Han spänner sin blick i min. Jag sväljer nervöst. Det här är inte en reaktion jag väntade mig.
"V-vad?" stammar jag fram.
"Säg aldrig det där till någon igen. Någonsin. För ditt eget bästa."

----------------------------------------------

Jag har skrivit mycket under de 21,5 åren jag levt. Riktigt mycket. Men det här är nog det bästa jag skrivit. Jag är osäker på om jag någonsin kommer att kunna skriva något sådant här igen. Så njut så länge den varar!

(Extra kapitel eftersom jag reser idag)