Mörka gränder

2. "And stitch these wounds with me tonight"

Kristian och jag befinner oss i soffan. Han ser på någon fotbollsmatch och jag tittar ointresserat på min telefon. Fotboll har aldrig varit min grej. Vi sitter tysta, och har gjort det den senaste timmen. Men det gör inte mig något. Det är skönt att slippa prata. Kristian är en medelålders man som antagligen var väldigt attraktiv i sin ungdom. Eller ja, han ser inte helt åt helvete ut nu heller faktiskt. Han har höga kindben, en rak näsa, och en fin käklinje. Det finns några gråa strån i det blonda håret, och rynkor där män brukar få rynkor. Men han är uppenbart sliten, vilket egentligen är förståeligt. Ann-Marie har tagit in skitunge efter skitunge vars liv är förstört. Jag är inte det första fosterbarnet om man säger så. Men jag slutade ställa till problem rätt tidigt, och det är uppenbart att Kristian uppskattar mig på sitt eget sätt. Ibland bjuder han på en öl, och när Ann-Marie inte är hemma röker vi tillsammans. Det är rätt behagligt att umgås med honom faktiskt. Mitt liv är rätt stökigt, så stunderna vi sitter tysta tillsammans är en skön kontrast. Liam ska "sova hos en kompis" inatt, vilket innebär att han ska på fest. Det vet jag med säkerhet, för en gång möttes vi på samma fest. Hans kompis storebrorsa fyllde tjugo, och eftersom jag för tillfället låg regelbundet med födelsedagsbarnet var jag inbjuden. Det var lite stelt att vända mig mot personen som la händerna på mina höfter och möta min fosterbror. Vi har inte pratat om det sedan dess, och jag har inga planer på att ta upp gången jag kände hans stånd mot min rumpa. Det känns bäst så.
"Hejdå!" ropar Ann-Marie från hallen.
Det är andra lördagen i månaden vilket innebar att hon ska på tjejkväll.
Jag och Kristian mumlar något i stil med ett avsked utan att vända oss om. När dörren stängs sneglar Kristian lite på mig.
"Vi du dricka öl och ta en cigg på altanen? Det har slutat regna." frågar han med sin mörka röst.
Som svar reser jag mig upp och rättar till min t-shirt. Medan Kristian letar fram den lilla högtalaren som ligger i en låda i tv-bänken hämtar jag mitt ciggpaket. Vi brukar ta av mina, och sedan får jag pengar till ett nytt paket trots att vi aldrig rökt upp allt. Jag tror att det är någon form av muta. På vägen ut plockar jag två flaskor från kylen. Kristian får fixa kapsylöppnare, det är jag för lat för. Trästolarna är fortfarande lite fuktiga, men dynorna har legat skyddade så det gör inget. Jag sjunker ner på den mjuka, blåa kudden som nu täcker stolen, och ställer flaskorna på det stora glasbordet framför mig. Det är en sval sommarkväll, och luften är frisk från regnet som fallit under dagen. Jag tar ett djupt andetag och bara njuter. Vissa dagar är livet helt enkelt lite mindre skitit än andra. Kristian sjunker snart ner mittemot mig, och öppnar våra flaskor. Under tiden kopplar jag in min telefon för att starta musiken. Ann-Marie tycker inte om när han lyssnar på "sådan där skränig musik", som hon kallar det, så han passar på när vi är själva.
You kissed the lips of evil, two months it's all the same.
I beg for this mans approval, they too die in vain.
"Vad är det här för låt?" frågar Kristian och tänder en cigarett.
"We stitch these wounds, av Black Veil Brides."
Han nickar eftertänksamt.
"Är det dem vi brukar lyssna på?"
"Japp. Ge mig tändaren." säger jag, och sträcker mig över bordet för att ta den ut hans hand.
The tears we cried, this love has died
You're by your self with me tonight
It's what we hide with every lie.
And stitch these wounds with me tonight.
Jag stänger ögonen för att kunna ta in alla intryck. I fjärran sjunger en näktergal, någon av grannarna grillar, och ett gäng ungar leker på gatan.
"Vet du vad, Sav?" säger Kristian och blåser ut ett rökmoln. "Jag är glad att du kom hit. Du var lite arg i början, men vem hade inte varit det? Du är en bra tjej."
Jag öppnar ögonen och ler.
"Jag är också glad att jag kom hit."
Sedan säger vi inget mer. Det behövs inte.
Sit down with thoughts alone now.
With blood these lyrics came.
Your words they eat right through me
Death could hear my shame.

Jag slänger min väska över axeln och går till Ann-Marie som står i köket. Vi kommer att ha samma kodade samtal som vi har haft många gånger tidigare.
"Jag ska sova hos Vic ikväll."
Jag ska festa med Vic ikväll.
"Okej, ha så roligt!"
Okej, bli inte för full.
"Det kommer jag säkert!"
Det kommer jag säkert.
Efter en kort kram beger jag mig mot hallen för att ta på skor och packa ner cigaretter. Paketet är tomt, och jag blänger arg upp mot Liams rum, väl medveten om att han inte kan se det. Sedan lämnar jag huset för att ta bussen mot Vic. Vic, eller Victoria som hon egentligen heter, är min bästa vän. Vi blev bästisar i högstadiet och har hållit ihop sedan dess. Hon vet allt om mig och min bakgrund, och jag vet allt om henne och hennes bakgrund. Våran vänskap är något utöver det normala. Men våra liv är inte speciellt normala heller, så det är inte så konstigt. Vic har en mamma som aldrig är hemma, och en pappa hon träffat fem gånger under sitt nittonåriga liv. Men det är fem pappa-möten fler än vad jag har. Busshållplatsen är tom på människor. Bra, då behöver jag inte vänta utanför när jag ska röka. Sedan kom jag på att mina cigg är slut. Jävla skitunge. Men jag tröstar mig med att bussen kommer så snart att jag ändå inte hade hunnit röka. Och det gör den, för så fort jag sätter mig på den tomma bänken ser jag den. Med en suck reser jag mig och plockar upp den tunga väskan från marken. Busschauffören är en grinig man med grå mustasch som ger mig en arg blick. För en kort stund funderar jag på att räcka ut tungan åt honom, men stoppar mig själv. Det vore bara onödigt. Så jag sätter mig istället längst bak, långt ifrån de andra passagerarna. Det finns en trött kvinna med tre skrikande ungar, ett par tjejer i tidiga tonåren som fnittrar högt, och en äldre dam som ler lite mot mig. Chauffören kör värre än vad jag gör, och jag har inte ens körkort. När han stannar vid hållplatsen är jag åksjuk, och jag går tacksamt av. Vic bor bara några minuter bort, och det är alltid lika skönt när man kommer hem morgonen efter en fest med skorna i händerna och hemsk balans. Hon bor i ett billigt lägenhetskomplex med fullt av småbarnsföräldrar. På gården mellan husen finns en lekplats vi ibland sitter och dricker på när vi inte hittar en förfest. Klätterställningen är bland det roligaste jag vet som packad, och med tanke på hur många gånger jag trillat ner är jag tacksam över att det är sand under den. Men nu ska jag upp på tredje våningen för att byta om med min bästis, så jag går till glasporten. Det finns en splitterny dosa för att kunna knappa in portkoden jämte dörren, men det är det enda nya med det här stället. Fem, tre, sju, två knappar jag in. Det klickar till, och jag går in.

-----------------------------

Som sagt så är början inte så intressant. Men det är rätt nödvändigt att veta vilka de olika karaktärerna är eftersom ... ja, de är liksom några av huvudpersonerna!

Jag länkade (förhoppningsvis) en låt. Det är samma låt som Sav och Kristian lyssnade på, och en av mina favoritlåtar. Men för er som inte gillar tunga gitarriff  och scream kanske ni gör bäst i att inte lyssna på den. Black Veil Brides har en fin, lugn låt som heter "The Mortician's Daugher" som jag verkligen rekommenderar.

OBS, låttexten i berättelsen är både i kronologisk ordning och inte, typ. Lita på mig, jag har koll!