Mörka gränder

67. Sval

Någon trycker sin armbåge i min rygg. Det var antagligen en olycka, men jag är på dåligt humör idag. Jag har varit på dåligt humör sedan mitt och Savs samtal.
"Oj, förlåt." mumlar personen.
Jag vänder mig mot Zacke. Han har backat, men det är så mycket människor att det inte spelar någon roll.
"Du har inte sett Sav?" frågar han försiktigt.
"Har du tappat bort henne?!" skriker jag.
Personerna närmast oss kastar en blick i min riktning. Zacke fnyser irriterat.
"Nej, jag vet precis vart hon är, jag ville bara fråga dig."
Hans attityd får mig nästan att se rött. Med ett fast grepp om hans arm tränger jag mig genom folkmassan. Vi går upp för trappan och ut i det tomma gymmet. Vic och Liam sitter på en träningsmaskin och pratar lågt. När vi kommer närmare tittar de upp. Ett hopp tänds i Vics blick. Hon skyndar sig till oss.
"Vet du vart Sav är?"
Mitt hjärta sjunker i bröstet. Hon är verkligen borta. Jag skakar lätt på huvudet. Hennes blick blir lika mörk igen.
"Vi borde aldrig gått hit." säger hon tyst.
Sedan lunkar hon tillbaka till Liam som stirrar ut genom fönstret. Han verkar hoppas på att hon på något magiskt sätt ska komma gående på gatan utanför. Det gör hon självklart inte. Jag sjunker uppgivet ner på golvet med en suck.
"Vi tappade bort henne på vägen mot matchen. Tror ni Odin har henne?"
När jag hör Odins namn lämna Zackes läppar flyger jag upp. Han är alltså inblandad. Varför kan hon aldrig lyssna på mig?
"Vi måste leta! Zacke, du och jag letar efter Odin. Liam och Vic, ni frågar runt om någon sett Sav."
De utbyter blickar med varandra. Jag väntar otåligt på deras svar.

Det lilla rummet med något som ska liknas vid en boxningsring i mitten är fullt av folk. Två svettiga, barbröstade män står och slår på varandra med all kraft de har i hopp om att den andra ska trilla ihop. För längesedan stod jag där uppe. Då stod Jake jämte och skrek förolämpningar. Jag visste aldrig om de var riktade till min motståndare eller till mig. Min blick glider över rummet på nytt men jag kan varken se Odins rakade skalle eller Savs gröna hjässa. Vic och Liam tränger sig genom människorna och frågar alla de kan. Om Sav hade varit här just nu hade hon hotat med att slå ihjäl mig. Att släppa lös Vic och Liam här inne skulle inte varit populärt hos henne. Men det är precis vad hon gjorde, mot sin vilja. Jag hoppas i alla fall på att det var mot hennes vilja. Någon knackar på min axel och jag rycker överraskat till.
"Du är blek. Kom, vi går ut och röker."
Zacke har medlidande i tonen. Jag suckar trött och nickar. En rökpaus är nog vad jag behöver trots allt. Medan jag lämnar rummet hämtar Zacke de andra två. Smart, vi borde inte lämna någon ensam just nu. Att inte hålla koll på varandra var precis vad som försatte oss i den här situationen. Mina tankar vandrar på nytt till Sav, precis som de gjort många gånger tidigare under tiden vi letat.
"Vart är du?" mumlar jag tyst.
En försiktig hand placeras på min axel men jag skakar av den. Zacke rycker på axlarna. Vic och Liam sluter upp med oss och vi börjar bege oss mot utgången. Utanför är det behagligt svalt. Det är som det var när jag och Sav träffades första gången. Hon försökte få mig att erbjuda min jacka, och om jag kunde göra om allt hade jag inte tvekat en sekund. Om jag kunnat göra om allt hade jag aldrig hållit henne utanför något. Jag hade stått vid hennes sida när hon gjorde alla dumma saker hon skulle gjort oavsett vad jag sa, och jag hade sett till att hon inte blev skadad. Jag hade kramat henne hårt redan första gången vi såg varandra och jag hade aldrig släppt henne.
"Andy, hur är det?" frågar Vic försiktigt.
Jag rycks tillbaka till verkligheten igen. Fint, jag har börjat gråta. Plötsligt sjunker jag ner på marken, mina ben bär mig inte längre. Med händerna framför ansiktet skakar jag bara på huvudet.
"Vi hittar henne, oroa dig inte. Hon är en tuff jävel."
Jag hör hur Zacke försöker att låta positiv men misslyckas totalt. Han tror inte heller på vad han själv sagt. Vic räcker mig tyst en cigarett som jag tacksamt tar emot. Även Liam tar en. Vad hade Sav sagt om hon var här? Hade hon skällt ut Liam? Mig hade hon antagligen skällt ut i alla fall, det är en sak som är säkert. Jag tar emot tändaren som Zacke ger mig men upptäcker till min besvikelse att den inte fungerar. Just då går en bekant människa förbi oss påväg in i lokalen. Jag torkar tårarna från mina kinder och ställer mig upp.
"Krille! Har du en tändare jag kan få låna?"
Han stannar upp och vänder sig försiktigt mot oss. Av någon anledning ser han väldigt blek ut. Jag skrynklar oroligt ihop ögonbrynen.
"Vad är det?"
En stund tittar han bara på mig, vilket gör mig lite obekväm.
"Förlåt." säger han sedan tyst.
"Vad snackar du om?"
Hur mycket jag än försöker lyckas jag inte förstå vad han menar. Zacke verkar däremot klarare än vad jag är, för han ställer sig tätt intill Krille.
"Vad har du gjort med henne?!" fräser han.
Då vaknar jag upp. Sav.
"Hon ... Odin ..."
Sedan vinkar han med oss in i gymmet. Jag är tätt bakom honom och vi går in till omklädningsrummet. Dörren längst bort står på glänt, och lampan ger det där hemska skenet som jag känner igen. Nedanför trappan finns rummet där jag och Jake satt många gånger medan han plåstrade om mig och skällde ut mig. Jag kastar mig ner utan att bry mig om den eventuella risken att jag snubblar. Dörren nedanför är låst, men jag har kvar nyckeln. Ingen frågade efter den så jag behöll den helt enkelt. Lysröret kämpar som alltid i taket. Längst in i rummet står en sliten soffa. I den slitna soffan ligger någon med grönt hår. Hennes händer på bundna bakom ryggen. Så snabbt jag kan går jag mot henne, men det tar lång tid. Mina ben fungerar inte som de ska. När jag når soffan faller jag ihop. Jag tittar på hennes bleka ansikte med blåaktiga läppar. Hon är så lik Jake just nu. Försiktigt drar jag ner henne i min famn och kramar hennes kalla kropp. Jag kom försent. Hon är borta. Bakom mig hörs stegen från flera personer. I ögonvrån ser jag Vic sätta sig jämte mig. Jag tror hon skriker, men jag vet inte. Jag är inte helt närvarande. Allt jag kan tänka på är tjejen i min famn.
"Jag älskar dig. Förlåt för att jag lämnade dig. Förlåt för att jag inte skyddade dig. Förlåt för att jag lät det här hända." viskar jag i Savs öra trots att jag vet att hon inte kan höra mig.
Liam sätter sig på andra sidan av mig, men han är helt tyst. Snart läggs en hand på min axel. Samma hand som lades på min axel när jag höll Jake i min famn på samma sätt.
"Andy, jag..."
"Nej."
J.S blir tyst. Hans grepp blir lättare. Nu är det mer av en stöttande beröring än ett försök att flytta mig. En tredje person ansluter sig till mig, Vic, och Liam. Zacke ser blek ut. Vi ser tyst på varandra. Sedan tar jag ett djupt andetag.
"Jag är färdig med det här. Jag är färdig med knark, jag är färdig med att sälja skiten, jag är färdig med allt den här världen erbjuder. Den tog Jake från mig och nu har den tagit Sav."
Ingen svarar mig. Men även om de hade gjort det hade jag inte hört dem. Jag stänger ögonen och håller Sav i ett krampaktigt tag medan jag låter tårarna rinna längs mina kinder. Det här är precis som när jag förlorade Jake.

------------------------------------------------

Imorgon kommer epilogen och sedan är "Mörka Gränder" slut. Tyvärr 💔

Idag börjar kursen på riktigt! Att gå upp klockan 8 på en lördag är ju inte det roligaste jag gjort, det ska jag väl villigt erkänna ... men det är värt det! Hoppas alla har en fin helg ❤️❤️
Tror att jag ska anmäla en engelsk översättning av "Har du roligt, Fuckboy?" till The Wattys. Vad har jag att förlora liksom?