Mörka gränder

62. Omklädningsrum

Ljuset är dimmat, men det är inte på något sätt svårt att se där inne. Genom lokalen ekar det metalliska klingandet av träningsmaskinerna. Radion spelar även på låg volym, men för tillfället är det bara någon som pratar. Jag börjar gå mot människorna. Helt ärligt så vet jag inte vad jag ska göra nu när jag är här, jag tänkte liksom aldrig så långt. En hand klämmer plötsligt på min rumpa.
"Nämen, vad har vi här?" säger en mansröst.
Jag vänder mig om. En väldigt grov man i medelåldern gör inga försök att dölja hur han klär av mig med blicken. Ilskan bubblar i mig. Jag hatar att bli objektifierad, och på sista tiden har jag varit mer arg än rädd. Jag lyfter min hand för att ge honom en örfil när någon grabbar tag om min handled.
"Låt bli." morrar Andy.
Mitt hjärta hoppar över ett slag. Det finns ingen tvekan om saken, jag är fortfarande galet kär i honom. Mannen fnyser lite.
"Vem är den här tjejen, då?"
"Savannah. Mitt ex."
En sten sjunker i bröstet på mig. Jag vet att vi gjorde slut, men det gör ändå ont att bli påmind. Han har dessutom aldrig sagt hela mitt namn tidigare. Det låter så ... opersonligt.
"Jasså? Henne finns det säkert fina saker man kan göra med."
Andy släpper mig för att kunna gå mot mannen.
"Fast jag trodde helt ärligt att du var tillsammans med den där grabben. Vad hände med honom egentligen? Han knarkade väl ihjäl sig."
Mannen ska precis börja skratta när han blir upptryckt mot väggen. Andys blick är mörk och han har spänt käkarna. Hans hand håller om mannens hals i ett hårt grepp.
"Du ska vara jävligt försiktig med vad du säger, gubbe."
"Du skrämmer inte mig, Andy. Jag hörde att du inte kan skada någon. Inte på riktigt i alla fall. Eller hur gick det med den där kvinnan? Hon som..."
Andy lättar lite på greppet för att sedan dunka mannens bakhuvud mot väggen. Jag kan se hur han behöver stå på tå för att inte hänga fritt i Andys grepp.
"Prata aldrig om den där kvinnan igen. Prata aldrig om Savannah igen. Och om jag hör att du så mycket som nämnt Jake kommer jag att mörda dig."
Hans grepp är så hårt att knogarna börjar vitna. Mannen är illröd i ansiktet och försöker desperat att slita bort Andys hand. Till slut faller han ner på golvet. Andy börjar gå från platsen, men stoppar sig själv. Sedan sparkar han på mannen som ligger ner på golvet och kippar efter luft. Jag tittar efter Andy när han går iväg. Är det här vem han egentligen är? Mannen hostar upp lite blod på det smutsiga golvet. Jag skyndar mig att sätta mig på knä hos honom.
"Behöver du hjälp?" frågar jag försiktigt.
"Det här är vardagsmat. Men grabben är stark, det måste jag ge honom."
Långsamt lyckas han räta på sig till den grad att han kan luta sig mot tegelväggen. Med ett litet leende sträcker han ut sin hand.
"Odin."
Jag skakar artigt hans hand.
"Sav." ler jag. "Du nämnde något om en kvinna?"
Det är svårt att spela helt ovetandes om det här. Jag vet förmodligen mer än vad någon annan här gör just nu. Förhoppningsvis i alla fall. Insikten om att mammas mördare kan vara här slår mig. Sedan inser jag att det lika gärna kan vara mannen jag nyss skakade hand med. Det enda jag kan vara säker på är att Andy inte var den som gjorde det.
"Jag borde inte prata om det. Inte just nu i alla fall. Möt mig här imorgon vid tre på natten." säger han lågt.
Jag ska precis svara när ett par händer läggs på mina armar. Sedan nästan släpas jag iväg. Andy ser förbannad ut. Jag saknar hans leende. Vi går in i vad som verkar vara ett omklädningsrum. Han placerar mig på en bänk och sätter sig mittemot.
"Vad i helvete gör du här?!" nästan skriker han.
"Tar reda på sanningen!" fräser jag.
Våra samtal går tydligen ut på att bråka nu för tiden. Min blick glider ner mot hans läppar. Åh vad jag vill kyssa dem.
"Vart är de andra? Ni gör väl det här tillsammans?"
Det finns nästan avsky i hans röst. Jag vägrar däremot ta åt mig. Han får helt enkelt skylla sig själv som vägrade att hjälpa mig.
"Jag sa inget till dem."
Tystnad. Jag kan höra hur skratt och höga röster ekar utanför. Radion spelar någon gammal låt som inte alls passar in i landskapet.
"Hur fick du reda på det här stället?" frågar han till slut.
Jag biter mig lite i läppen.
"Zacke berättade om det."
Andys blick blir mörk igen.
"Självklart. Vet du om att du är helt jävla dum i huvudet, Sav?"
"Du säger det." muttrar jag.
Då reser sig plötsligt Andy upp.
"Du vill alltså ha sanningen?"
Jag tittar förvånat upp mot honom. Sedan nickar jag exalterat.
"Fine. Vi går hem till mig."
Andy lämnar bänken, men det dröjer ytterligare några sekunder innan jag tagit in vad han sagt. När jag väl gjort det kastar jag mig däremot upp. Jag tar ett fast tag om hans ena arm och vänder honom mot mig.
"Lovar du?"
Min röst är mjuk. Den är mjukare än vad den varit på länge under vara samtal. Andy slappnar av lite i axlarna.
"Ja, det gör jag."
Ett leende sprider sig över mina läppar. Trots att han uppenbarligen vill hålla kvar sin hårda min rycker det lite i Andys mungipa. Ännu en gång sköljer en våg av saknad över mig. Det har bara gått en dryg vecka sedan vi gjorde slut, men det har känts så tomt. Till min besvikelse håller Andy tillbaka leendet och återgår istället till sin kalla min. Jag släpper honom motvilligt. Sedan lämnar vi omklädningsrummet. Odin är inte inom synhåll, vilket gör mig lättad. Jag behöver inte att någon triggar igång Andy just nu. Om han blir arg på någon finns risken att jag aldrig får svar på alla frågor jag har. Men det verkar inte vara några problem, för Andy fokuserar framför sig. Jag går tätt bakom honom, fortfarande med ett leenden på läpparna. Äntligen ska jag få höra vad han faktiskt gjorde. Och ännu viktigare; vad han inte gjorde.

---------------------------------------------

Vad tror ni att Andy kommer säga? Vad gjorde han egentligen? Vad var det som hände?

Och vad tyckte ni om prologen jag postade förresten? Verkar den spännande? Helt ärligt är den inte i närheten av "Mörka Gränder" enligt mig men jag är inte heller helt missnöjd med den

Hoppas att ni stannar kvar nu de sista kapitlen för att få reda på sanningen