Mörka gränder

17. Disträ

Natten var sömnlös. Tankarna på hur fel jag haft om Andy fyller mitt huvud. Borde jag säga något till honom? Eller borde jag bara klippa alla band med honom? Han har inte ringt mig, så än så länge behöver jag inte bestämma mig. Det regnar fortfarande ute men nikotinsuget blev outhärdligt så jag sitter på altanen och röker. Vic och jag pratade inte så mycket mer när vi skildes åt i morse och jag tog första bussen hem. Det måste varit tydligt att jag var djupt i mina tankar, för ingen har pratat speciellt mycket med mig idag. Men det är väldigt skönt faktiskt. Den gälla ringsignalen från min telefon för mig att tappa cigaretten. Jag svarar när ciggen ligger tryggt mellan mina fingrar igen.
"Hallå?"
"Hej, det är Andy."
Jag stelnar till.
"Vill du ses en stund idag? Jag typ ... saknar dig lite I guess."
Det där betyder mycket när det kommer från honom, det hör jag.
"Visst, ska jag komma förbi nu eller hämtar du mig?"
"Du kan väl komma hit själv? Men jag kan köra dig hem. Om du inte vill sova här, såklart."
Det går inte att undgå den dolda meningen bakom det där.

Jag kramar om Andy när han öppnar dörren. För en liten stund glömmer jag all skit han är delaktig i. Men bara en liten, för snart kommer natten tillbaka till mig.
"Sav, du verkar disträ idag. Har något hänt?" frågar han försiktigt.
Vem hade kunnat tro att någon som är del av den världen kan vara så mjuk och försiktig? Jag skakar på huvudet med ett litet leende. Men han verkar inte köpa det. Vi går in i lägenheten och jag hänger av mig den blöta skinnjackan på en krok. Andy går ut på balkongen i väntan på mig. Det är spänt mellan oss och jag förstår att han märker att något är fel, att det är något jag tänker på. Borde jag berätta? Men vad händer om han får reda på vad jag vet? Jag ställer mig tyst jämte honom och plockar upp en cigarett från paketet som ligger framme. Han sneglar bekymrat på mig. Antagligen väntar han på att jag ska berätta vad det handlar om, varför jag beter mig som jag gör. Efter en stund suckar han och drar sin lediga hand genom håret.
"Sav, vad är det? Du beter dig sjukt konstigt idag."
Jag pressar ihop läpparna. Det går inte att komma undan, men jag vet fortfarande inte om jag vågar fråga honom. Hade Vic varit här hade hon gjort det när hon ställde sig i hallen.
"Jag..."
En ringsignal avbryter mig. Andy tittar irriterat på skärmen och håller den sedan mot örat.
"Vad? Jag är upptagen."
Sedan försvinner det irriterade uttrycket, och byts istället mot något mer bekymrat.
"Är du säker? Vänta lite."
Han tittar på mig som för att fråga om han får svara på samtalet. Jag ler lite och nickar. Efter att ha gett mig en tacksam blick försvinner han. När jag rökt färdigt sätter jag mig i soffan som knarrar lite. För några dagar sedan hade jag inte tvekat på att följa efter honom och tjuvlyssnat, men idag vill jag inte höra. Jag vill hellre förneka vad han gör. Efter en stund sätter han sig jämte mig med en suck.
"J.S har bråkat med Allyson."
"Är de tillsammans?" frågar jag förvånat.
Andy ler trött.
"Ingen aning. Men jag tror inte de vet heller."
Då får jag plötsligt mod. Jag vet inte varför, men min kropp bestämmer sig för att det är dags att försöka lista ut det.
"Hur känner ni tre varandra?"
"Gemensamma vänner."
Det där är ett inövat svar.
"Allyson sa att ni har gemensamma arbetskompisar."
Han tittar förvirrat på mig, och suckar sedan.
"Yeah, jag antar att man kan säga det så."
Sedan säger han inget mer. Jag vill så gärna tro att jag har fel, att han är helt oskyldig. Varför antar jag ens att Allyson är del i det här? Det kan vara det bråket handlade om. Hon kanske fick reda på vad J.S sysslade med och blev arg.
"Varför bråkade de?" hör jag mig själv fråga.
"Sav, vad är det du döljer?"
Varför försöker jag ens? Jag vet att jag inte är bra på att ljuga. Men vad ska jag säga? Och hur kommer han att reagera.
"För fan, Sav, du gör mig orolig. Vad har ni gjort?"
"Vad menar du?"
Jag vet att hela mitt ansikte skriker att jag och Vic är skyldiga, men av någon anledning försöker jag ändå. Adrenalinet pumpar i min kropp och min mage kittlar så jag blir illamående.
"Du har gjort något, jag ser det på dig."
"Jag ... jag och Vic var ute igår."
"Jaha?" säger han och höjer på ena ögonbrynet.
Han vet alltså inte att vi stött på hans "kollegor", det är bra. Jag kan låtsas att jag inte vet att han är del i allt.
"Och jag hörde lite ... störande saker. Vic ville veta mer, så vi liksom ... spionerade."
Då bildas en rynka mellan Andys ögonbryn. Han börjar bli bekymrad. Är han rädd för min skull eller för sin egen?
"Vad hände? Blev du skadad?"
Jag tar ett djupt andetag och bryter vår ögonkontakt. Min blick landar till slut på mina händer och fingrarna jag oroligt leker med.
"De fick tag på mig. Men jag sa att jag kände J.S och då släppte de mig. De verkade nästan rädda."
Andy spänner käkarna. Sedan vänder han mitt ansikte mot sitt och ser på mig med en allvarlig blick.
"Sav, gör inte om det. J.S har inte ett bra rykte, och du vill inte få folk att tro att ni samarbetar."
Det är dags att berätta vad jag hörde. Jag måste få det ur huvudet nu innan det äter upp mig.
"Några timmar efter det hörde vi någon prata. Och personen sa att de ville träffa chefen. Han refererade till chefen som en kvinna, men jag tror att det var fel."
"Sav, vad pratar du om?"
Han verkar genuint förvirrad, och det gör mig lite lättad.
"Är J.S del i någon droghärva? Och är Allyson delaktig?"
Andy stirrar på mig. Vet han inte om det här? Men plötsligt blir hans blick mörk.
"Håll dig utanför det där, Sav." morrar han.

--------------------------

Släpptes ett nytt Legend of Zelda spel igår, så det blev nästan inget kapitel idag! Har glömt bort allt annat i världen känns det som, haha. (Glömde dessutom att trycka på "publicera" igen. Skärpning nu!)
Är förmodligen slarvfel jag missat, men jag tar bara en snabb paus för att publicera innan jag ska tillbaka till min fästman och Hyrule
(Några LoZ-fan som läser den här förresten?)