Mörka gränder

63. Korkad

Lägenheten ser ut som vanligt. Det finns inget som på något sätt antyder att jag och Andy gjort slut. Förutom Andy då, för han har en kall blick. Jag följer tyst med honom till soffan. Lädret knarrar på sitt vanliga sätt när vi sätter oss ner.
"Vad hände?"
Andy tittar ut genom fönstret en stund.
"Vad vet du?" frågar han till slut.
Jag berättar vad Sofia sagt och vad Ann-Marie sagt. Det finns inget att dölja. När jag är färdig nickar Andy eftertänksamt.
"Din mamma var skyldig oss pengar. Rätt jävla mycket pengar som hon vägrade betala tillbaka. En kväll när hon mötte mig och J.S hade vi tröttnat. Vi berättade att vi inte säljer ett skit till henne innan hon kan betala tillbaka sin skuld. Hon erbjöd sig att ligga med mig istället. Av förståeliga skäl avböjde jag erbjudandet. Då blev hon ... låt oss säga att du ärvt ditt jävla humör från henne."
"Så du knuffade henne?"
Ett litet skratt slinker av någon anledning ur honom.
"Nej. Det var hon som knuffade omkull mig. Jag ska erkänna att jag blev duktigt arg. Då hörde vi Sofia och J.S sprang efter henne. Vi ..."
Han tar en paus och suckar. Under hela samtalet har han hållit sin blick mot fönstret.
"Vi skulle ... det var bestämt att vi ... vi skulle döda henne."
Jag drar efter andan. Döda henne?
"Men jag klarade inte av det. Det gick inte. Så jag skar henne ett par gånger över armarna och kinderna, sa till henne att gömma sig, och gick sedan utan att berätta för någon vad jag gjort. Nästa dag fick jag reda på vad som hänt. Vissa trodde att det var jag, men som du märkte tvivlar en del."
Utan att tänka mig för har jag lagt min hand på hans ben.
"Men vem var det som gjorde det?" nästan viskar jag.
Andy skakar lätt på huvudet. Äntligen möter han min blick. Det finns sorg i hans ögon.
"Jag vet inte, Sav."
Det blir tyst. Jag vet inte vad jag ska säga och Andy verkar känna samma sak. Vi sitter bara och tittar på varandra. Min hals snörps åt. Fy fan vad jag saknar honom. Allt jag vill göra är att kasta mig över honom i den hårdaste kramen jag någonsin gett någon.
"Varför ljög du?" frågar jag till slut.
Han fnyser.
"Du må vara korkad, men du är inte dum. Du vet varför. Om jag sagt sanningen till dig hade du börjat leta efter vem som faktiskt gjorde det. Du hade gått till farliga platser och träffat fel människor."
För första gången på länge ger han mig det där sneda leendet.
"Du har rätt." medger jag.
Sedan skrattar vi båda till. Det känns bra.
"Fy fan vad jag saknar dig." säger jag tyst.
Jag får inget svar, men hans plågade blick säger att han känner samma sak.

Ett finger som petar på min panna får mig att vakna till.
"Somna inte."
När Andy säger det där får jag nästan en nostalgikick. Men det gör mig ledsen, för jag blir påmind om vad jag kanske förlorat. Jag har långsamt insett att det kanske är över, och att jag inte kommer att få tillbaka det.
"Förlåt ..." mumlar jag.
Vi ligger på rygg i hans underbara säng. Inget sex, inga kyssar, ingenting mer än att ligga jämte varandra. Jag har inte nuddat honom sedan jag la handen på hans lår för ett par timmar sedan. Vi har inte ens hållit handen, och det börjar bli olidligt.
"Minns du första gången vi såg varandra?" frågar Andy efter en stunds tystnad.
"Hur skulle jag kunna glömma det? Vi satt i parken och drack med massor av andra människor. Du skrattade med någon och jag smälte nästan."
Han skrattar till men möter inte min blick.
"Minns du vem det var jag pratade med?"
Nej. Men det motvilliga i hans ton får mig att inse det.
"Var Zacke med?" säger jag förvånat.
"Han märkte att du tittade och var helt övertygad om att det var honom du spanade efter. Jag visste såklart att det var mig."
Ett nytt skratt utan att möta min blick. Jag pressar ihop läpparna till ett streck.
"Du vann." ler jag försiktigt.
Han ger mig inget svar. Men det gör egentligen inget, jag känner honom tillräckligt mycket för att veta att han inte håller med mig. Han tycker inte att han vann. Inte längre i alla fall.
"Har du träffat honom mycket?" mumlar han.
"En del. Men Liam och Vic är oftast med. Det är mest planering."
"Oftast." Upprepar han bittert.
Jag suckar djupt. Egentligen är det inte så konstigt om han är sårad. Om rollerna vore ombytta hade jag känt samma sak.
"Är ni ..."
Han kan inte avsluta meningen. Det är som att han försöker förtränga tanken.
"Nä. Han har sagt att han gillar mig. Men han vet också att jag inte känner likadant. Jag ... ja, jag älskar dig fortfarande. När jag trodde att det var du som mördat min mamma kunde jag ändå inte släpp dig."
Äntligen möter han min blick. Han ser förvånad ut.
"Varför? Är det inte otroligt korkat?"
Jag släpper ut ett litet, bittert skratt.
"Jo. Men jag är ju rätt korkad."
Andy lägger sig på sidan för att kunna se mig bättre. Jag gör det samma, och vi ligger sådär plågsamt nära varandra.
"När jag växte upp hade jag svårt att förstå vad det innebar att älska någon. Det var liksom inget jag fått uppleva riktigt. Sedan träffade jag Jake. Han var den första personen som jag kan säga att jag faktiskt älskade. Bara på ett vänskapligt plan, men det var ändå något underbart. Sedan dog han, och jag blev lika bitter som tidigare. Men en dag kom du in i mitt liv. Den envisa lilla tjejen som var sådär gulligt tänd på mig. Helt ärligt föll jag stenhårt för dig redan när du kom tillbaka för att hämta Ann-Maries halsband. Du såg så desperat ut."
Han blir tyst igen och biter sig lite i läppen. En våg av känslor sköljer över mig. Just nu vill jag inget hellre än att få sträcka ut min hand och lägga den på hans kind. Men jag låter bli. Jag vill inte riskera att skrämma honom. Otåligt väntar jag på att han ska fortsätta prata. Det är helt tyst i trapphuset. Men det är inte så konstigt. Klockan börjar närma sig tre på natten. Egentligen är jag otroligt trött, men jag kämpar för att hålla mig vaken. Men om jag skulle somna hade Andy nog väckt mig ändå. Tyvärr.
"Vad kommer att hända med oss?" frågar jag efter en evighets tystnad.
"Jag vet inte."

-------------------------------------------------

Bara några kapitel kvar nu! Jag är så otroligt spänd på att få posta allt! Nästa helg ska jag på skrivkurs hos Kim M Kimselius och funderar på att posta de kvarstående kapitlen då (ett varje dag, så det blir tre stycken på en helg)

Vill även dela med mig av min lycka över att boken "Fuck mobbning" nu finns att förbeställa på Idus Förlags hemsida. Där kan man även provläsa några bitar av boken. (Mitt brev är det första <3)