Mörka gränder

68. Epilog

Solen får mitt mörka hår att bli olidligt varmt. Att jag har en svart kostym gör ingenting bättre. Jämte mig snyftar Ann-Marie högt. Kristian håller försiktigt om henne. Även Vic, Liam, och Zacke gråter. Jag har däremot slut på tårar. Framför oss ligger det fullt av blombuketter samt en skylt med texten "Savannah Johansson" och datumet hon dog på. Om några veckor kommer gravstenen sättas dit. Begravningen har nyss tagit slut, men jag, Liam, Vic, Zacke, Ann-Marie, och Kristian står och tittar på de olika blommorna. Det känns så surrealistiskt. Alla andra har redan gått. Trots att det gått två veckor kan jag inte förstå att det faktiskt hände. Polisen har tagit fast Odin, Krille, och den där mannen som letade efter J.S. Tydligen hade Krille möjlighet att känna skuld, för han sålde ut alla tre. En lätt bris sveper in och några slingor av mitt hår hamnar i ansiktet. Efter en stund slutar Ann-Marie tillfälligt att gråta. Hon går fram till mig och lägger sina armar om min kropp. Jag besvarar omfamningen. Från början trodde jag att de skulle vara arga när jag berättat allt, men istället möttes jag av medlidande och kärlek. Förmodligen på grund av att jag grät som en liten unge både när jag berättade om Sav och Jake. De har fått veta precis allt nu och det känns nästan bra. Ann-Marie börjar snart gråta igen, vilket jag väntade mig.
"Varför hände det här just Sav?" snyftar hon.
Jag spänner käkarna. Det är samma fråga jag ställt mig själv många gånger, men jag har inte hittat ett svar. Jag hittade inte ett svar när Jake dog, och jag hittar inte heller ett svar nu.
"Förlåt, jag måste prata med någon." säger jag tyst och släpper Ann-Marie.
Hon bara nickar utan att ifrågasätta mig. När jag går längs gången på kyrkogården knastrar gruset under mina fötter. Jag går långsamt mot andra änden med händerna i fickorna. Snart kan jag se den svarta stenen med guldig text. Jag sjunker ner på gräset framför den och tittar på de röda blommorna.
"Har din mormor varit här och planterat blommor igen?" mumlar jag roat.
Runt om mig går människor, men ingen bryr sig. När man sitter i kostym framför en gravsten brukar folk dra kopplingen till att någon man älskar är död.
"Jag har bestämt mig för att sluta med allt. Nu när både du och Sav är borta måste jag ta tag i mig själv. Förlåt för att det inte blev någon unge som heter Jake."
Jag skrattar bittert och vänder blicken mot himlen ovanför. Det är en fin sommardag och himlen är helt fri från moln.
"Hon har grönt hår, och hon är så otroligt lik dig ibland att det är läskigt. Ta hand om henne tills jag kommer. Berätta alla pinsamma grejer jag har gjort, så kan ni skratta åt mig tillsammans."
"Andy, vi tänkte åka hem och äta nu. Vill du följa med?"
Ann-Maries röst är tjock när hon pratar. Men hon har i alla fall slutat gråta för stunden. Jag ställer mig upp utan att svara och följer med dem till parkeringen där våra bilar står.

Jag sätter mig på vardagsrumsgolvet. J.S och Allyson springer runt och packar ner mina saker. Sammy och Zacke håller på att skruva ner mitt köksbord. Egentligen tänkte jag lägga ner mina kläder i en låda efter att ha rökt färdigt, men halvvägs till sovrummet tappade jag all motivation. Tanken är att jag ska bo hos J.S ett tag till jag skaffat en ny lägenhet. Den jag bor i nu påminner för mycket om Sav.
"Andy?" ropar Vic från köket.
Hon packar ner mina tallrikar och bestick.
"Mm?" svarar jag utan att ens försöka resa på mig.
"Kan du packa ner grejerna i ditt hemliga rum?"
Det gör ont i bröstet när jag tänker på rummet. Rummet som var anledningen till att jag och Sav blev tillsammans från första början. Rummet som hon aldrig fick se. Jag reser mig mödosamt upp och går till det. Nyckeln ligger som vanligt i min jeansficka. Sav var inte dum, hon hade definitivt kunnat hitta den om hon ville. Men hon lät bli, det vet jag. Jag låser upp dörren och går in. Det är ett litet kontor med en skrivbordsstol och en dator som är placerad på ett skrivbord. På sagda bord finns en liten ask. Det ligger även fullt av papper med olika namn och siffror nerklottrat på dem. Det är namnen på människor som är skyldiga oss pengar, och vad de är skyldiga. På en av väggarna hänger det en bild av Jake. Den är tagen precis när vi flyttade ihop. Han flinar stort där han står i rummet som inte hunnit bli stökigt ännu. Jag börjar plocka ihop alla papper som ska ges till J.S. Han kommer att ta över allt. Datorn ska jag behålla, men jag kommer att radera det mesta som finns på den. Det sista jag rör är asken. Den är hemsk att se på. På utsidan ser den ut som vilken ask som helst. En liten låda i trä. I den ligger en nyckelknippa. Det finns en nyckel till porten där nere, en nyckel till lägenheten, och en till dörren in till kontoret. Jag hade tänkt ge den till Sav. När jag håller den lilla lådan i min hand sjunker jag ner på stolen. En ensam tår rinner ner för min kind och landar på min högra hand. "Savannah" står det på den. Det är otroligt löjligt men hon förtjänade också en tatuering. Jag sluter ögonen, och som vanligt ser jag hennes ansikte framför mig. Hon ler och hennes kinder är lätt rosa som de brukade vara när hon stor framför mig. En scen spelas upp framför mina ögon. Det är samma scen som spelats upp flera gånger. Samma scen som jag drömmer varje natt.

"Du har tagit av min tandkräm igen!" gnäller Sav.
"Och?"
"Du trycker fel! Du trycker från mitten av tuben, då förlorar man massor av tandkräm. Det här är varför vi har varsin tub!"
Hon spänner sin blick i min och försöker att se skrämmande ut. Med ett litet skratt lyfter jag upp henne.
"Vi köper en ny tub till dig, var inte så grinig älskling."
Hon gör ett halvhjärtat försök att ta sig ur mig grepp. Som svar slänger jag upp henne över axeln och går ur badrummet. Trots protester hänger hon kvar. När vi kommer ut i vardagsrummet dumpar jag henne i soffan. Hon landar med en duns och räcker ut tungan. Jag ignorerar henne och sätter mig ner. Försiktigt stryker jag undan en hårslinga från hennes ansikte. Hon rodnar sådär underbart och viker undan blicken lite lätt.
"Tack för att jag fick nycklarna." mumlar hon blygt.
Jag drar upp henne i min famn och lutar hakan mot hennes hjässa. Hon är varm och mjuk, precis som vanligt.
"Tack för att du ville flytta in."
Sav lägger försiktigt sina armar runt min kropp i en öm kram.
"Jag älskar dig, Andy." säger hon mot min bröstkorg.
Jag ler och kysser henne försiktigt på hjässan.
"Jag älskar dig också Sav, lämna mig aldrig."
Hon släpper mig för att kunna möta min blick. Hennes ögon är fantastiska.
"Jag lovar."
Sedan kysser hon mig.

----------------------------------------

Snipp snapp snut, så var sagan slut!

Bad tyckte ni? Jag har gråtit när jag skrivit vissa delar och jag hoppas att ni i alla fall kände något också. Annars får jag fortsätta kämpa!
Skrivkursen är snart slut (har lunchpaus för tillfället) och jag kommer att sakna gänget!

På onsdag börjar "Vår Stora Hemlighet."

(Idag ska jag publicera engelska översättningen på "Har du roligt, Fuckboy?" Och anmäla till Tha Wattys. Så himla nervös!!! 💔💔 önska mig lycka till!