Mörka gränder

22. Piggelin

Jag tittar mållöst på Andy som undviker min blick. Jag? Speciell?
"Men du hotade mig." säger jag tyst.
Det är nästan en fråga. Andy höjer hastigt huvudet.
"Jag hotade inte dig. Du såg själv vad som kan hända. De här människorna drar sig inte från att blanda in folk som kan vara oskyldiga."
Han har rätt. Det var något jag fick uppleva alldeles för väl och alldeles för nyligen. Lukten från mannens mun, och känslan av hans saliv mot min hud fyller mina tankar. Jag ryser till. Vic verkar däremot fortfarande vara på krigsstigen.
"Men den där jävla bh-n då?"
Som svar tittar Andy förvirrat på henne. Men jag kan inte klandra honom, ingen har berättat om att vi hittade en vilset plagg underkläder i hans säng härom dagen.
"Vi hittade en svart bh i din säng, och den var inte direkt i din storlek."
Långsamt verkar det gå upp för Andy vad Vic pratar om.
"Den. Det var någon tankspridd tjej som på något jävla sätt lyckades glömma sin bh hos mig efter sex. Vadå då?"
Är han seriös? Han får det att verka som att vi borde tycka att det där är det mest naturliga som kan hända. Att han ligger med någon annan, trots att han tycker att jag är speciell.
"Seriöst. Är du svartsjuk för att jag legat med andra tjejer?"
Andra. Plural. Jag spänner käkarna och stirrar ner i den fuktiga sanden.
"Men shit. Säg något då, jag läser inte dina tankar direkt, Sav. Har du problem med sådant är det bara att säga det."
"Mm." mumlar jag.
Sedan sjunker jag ner på gungan igen. Jag kan inte låta bli att skämmas lite. Både över att jag blev grinig, men också för att jag inte pratade med honom om det.
"Är det allt? Är vi sams?"
Jag nickar tyst. Jämte mig himlar Vic med ögonen, men hon säger ingenting.

Andys armar värmer mig trots att vi är blöta. Den senaste timmen har vi suttit på hans jacka i regnet. Vic gick för ett tag sedan, men hon verkade ha mjuknat. När jag började frysa lite drog Andy mig till sig, och nu sitter jag med ryggen mot hans blöta bröstkorg och hans armar runt min fuktiga kropp. Vi har suttit och pratat hur läge som helst om ingenting. Hans favoritfilm varierar mellan Jurasic Park och Nalle Puh, vilket jag tycker är otroligt gulligt. Han älskar sushi och brukar somna på soffan framför tv-n när han är ensam på kvällarna. Korta stunder glömmer jag nästan bort vad han sysslar med om dagarna. Han tycker även att min tjockskallighet är gullig, och det får mig att rodna lite.
"Du växte alltså upp i fosterhem?"
Andy nickar, och tittar upp mot molnen.
"Japp. Jag tror jag blev bortadopterad, men jag vet faktiskt inte. Helt ärligt har jag försökt att inte bry mig för mycket, det kvittar liksom. Men jag var en jävla skitunge så jag flyttades runt en del."
Sedan drar han mig tätare till sig.
"Jag antar att jag hade tur med mitt fosterhem?"
Andy nickar, och pussar mig i nacken. Det får mig att rysa till av behag.
"Fryser du fortfarande?"
Han måste missförstått min rysning. Jag skakar på huvudet och kramar om hans händer.
"Nä. Eller jo, lite, men det är inte så farligt."
Andy reser sig upp, och ler snett.
"Vi kan gå till bilen. Eller hem till mig, om du vill?"
Efter att ha funderat några sekunder tar jag emot hans utsträckta hand och ställer mig upp. Han flätar samman sina fingrar med mina. Jag kommer på mig själv med att le stort och dumt. Det är nästan som att vi är ett par.
Du är tillsammans med en langare.
En hård, varnande röst i mitt bakhuvud får mig att vakna till verkligheten på nytt. Det är faktiskt sant. Han är ingen vanlig kille, han är dåliga nyheter. Plötsligt hör jag röster. Röster som jag känner igen. Jag rynkar på ögonbrynen. Liam?
"Jag tror min fosterbrorsa och hans polare är här någonstans."
"Varför?" frågar Andy förvirrat.
Ja, varför? Jag rycker på axlarna. Vi börjar se oss omkring. En bit bort finns något som kan liknas vid en liten skog, och på sina ställen är den tät. De är antagligen där inne.
"Jag måste kolla vad de gör. De skulle ha fest hemma, men hans föräldrar är iväg så vi är ändå ensamma."
Sedan börjar jag gå. Jag hör att Andy tvekar lite, men följer sedan efter mig. Vad fan gör de i en jävla skog? En liten del av mig misstänker redan det, men jag tycker om att leva i förnekelse så länge som möjligt. Vi är så tysta som möjligt när vi smyger mot dem. Regnets smatter mot löven döljer våra fotsteg. Snart når vi den lilla ängen som sträcker sig ett tiotal meter framför träden. Gräset är nyklippt och därför lågt, vilket gör det svårt att smyga. Jag sneglar mot Andy i hopp om att han har en plan. Det verkar han faktiskt ha. Sedan inser jag att det egentligen inte är så förvånande, han är säkert van vid att smyga runt oupptäckt. Han tar av sin fuktiga skinnjacka och räcker den till mig.
"Varför?" viskar jag tyst.
"Du syns mest av oss med din vita t-shirt. Det är bättre att de upptäcker mig. Dessutom är den lite genomskinlig och jag blir distraherad."
Det sista får honom att flina. Jag himlar med ögonen, men vet bättre än att börja tjafsa nu. Så jag gör som han beordrar. Andy hukar sig och signalerar att jag ska göra det samma. En bit från oss finns några blommor som vi sätter oss bakom. Han placerar mig bestämt framför sig för att dölja sin röda t-shirt.
"Hur många gånger har du gjort det här?" viskar jag.
Han tänker efter en stund. Men sätter sedan ett finger framför sin mun för att signalera att jag ska vara tyst. Jag himlar med ögonen. Vi tar oss fram mot nästa klunga blommor på alla fyra. Snart kan jag uttyda vad killarna säger.
"... borde komma snart." hör jag Niklas säga.
Någon annan svarar något lågt. Jag tittar bekymrat på Andy som tyst smyger till en buske några meter från dem. De kommer upptäcka oss. Men han verkar inte bry sig och fortsätter vinka dit mig. Till slut ger jag upp. Steg hörs. Jag kniper ihop ögonen och trycker mig närmare Andy. Det hjälper ju definitivt.
"Jag är tillbaka med grejerna."
Vilka grejer? Det måste vara sprit, eller hur?
"Bra." säger Liam lågt. "Fixade du till alla?"
"Ja fan." svarar någon annan. "Piggelin så det räcker."
Glass? Varför ska de käka glass mitt ute i skogen?
"Vad fan ska de käka glass för här ute?" viskar jag så tyst som möjligt till Andy.
"Du är så oskyldig. Men det där jävla smeknamnet har jag fan inte hört på länge. Vem kallar det fortfarande så? Säg amfetamin." muttrar han.

------------------------------

Vad håller Liam på med ute i skogen? Amfetamin? Dela med er av ers tankar ovh gissningar! Vad är det som händer egentligen?

Det är ett gamble att uppdatera tidigt på dagen. Hur jag än gör, och när jag än går upp så vaknar jag inte förrän strax efter tolv ungefär. Har dessutom inte ens hunnit få kaffe än. Men jag hoppas ni har överseende med eventuella fel som jag missat.