Mörka gränder

57. Vänner

Blödig text och nyfiken fråga i slutet av kapitlet, läs gärna det
***************

Jag tittar tomt på Andy. Eller jag har rättare sagt blicken riktad mot honom, men jag ser honom inte. Andy är chefen. Andy dödade min mamma. Vi sitter tysta en stund. Han väntar förmodligen på min reaktion. Och till slut får han den. Jag reser mig från stoffan. Sedan lämnar jag hans lägenhet.

Det är inte förrän Zacke står framför mig som jag inser att jag sprungit hela vägen till honom.
"Sav?"
Han tittar bakom mig för att hitta Vic och Liam, men de är inte där. Det är bara jag, och jag står bara och flämtar framför honom. Munnen smakar blod och det känns som att mitt hjärta ska explodera.
"Vad fan gör du här?"
Zacke verkar nästan irriterad. Men det är inte så konstigt, han ser nyvaken ut. Antagligen jobbade han sent igår. Droger säljer man knappast mitt på dagen.
"Jag ... jag skvallrade." säger jag tyst.
Jag vägrar möta hans blick. Tack och lov tar går han någon meter åt sidan så jag kan komma in. När han stängt dörren tar han ett par steg bort från mig.
"Du vad?!"
Zacke lägger händerna på mina axlar. Jag möter försiktigt hans panikslagna blick.
"Jag berättade allt för Andy!"
Nu slår det mig. Jag har varit så avtrubbad att jag inte insett vad jag gjort förrän nu.
"Sav, förstår du vad du gjort?" fräser han.
Men av någon anledning mjuknar hans blick nästan direkt.
"Förlåt." nästan frågar han. "Det var inte meningen att ... att låta så hård?"
Jag tittar misstroget på honom. Vad i helvete snackar människan om?
"Jag trodde inte att du skulle börja lipa."
"Vad menar..."
En lätt kittling över kinden avbryter mig. Jag drar handryggen över ansiktet, och mycket riktigt finns där tårar.
"Fuck." muttrar jag. "Det är inte ditt fel. Få inte för dig skit."
"Oooookej." Säger han förvirrat och drar ut på o-et.
Jag hatar verkligen att gråta framför andra. Det känns som att de får ett övertag.
"Vill du berätta varför... Ey, vad gör du?"
Zacke går bestämt mot mig där jag ligger i soffan. Jag ignorerar den uppenbara irritationen i hans röst. För att slippa hans vassa blick vänder jag mig med ryggen mot honom. Nu kan han dessutom inte se mina rödsprängda ögon.
"Varför lipar du då?"
Helt ärligt så vet jag inte varför jag gråter. Eller jo, det gör jag nog. Innerst inne vet jag det, men jag försöker att förtränga det på alla möjliga sätt jag kan.
"Vad sa Andy?" suckar Zacke till slut.
Andy.
"H-han blev a-arg." Stammar jag.
En ny våg av tårar har fått min kropp att börja krampa.
"Chefen." nästan viskar jag.
En hand läggs på min arm och vänder mig på rygg.
"Sav. Ta dig samman, vad pratar du om?"
Han låter inte längre arg.
"Chefen. Andy är..."
Mer än så kan jag inte säga. Det är som att min mun vägrar säga det högt. Men de få orden jag pressade fram räcker för Zacke. Han ställer sig långsamt upp. Sedan drar han fingrarna genom det rufsiga håret två gånger. Tre gånger. Fyra gånger. Jag börjar nästan bli nervös att han ska tappa det.
"Sav." säger han till slut allvarligt. "Hur är det med dig?"
Mitt gråtande slutar. Jag hade varit helt övertygad om att jag skulle få en utskällning.
"Helt åt helvete. Det är hur det är med mig."
"Så varför är du här?" frågar Zacke menande.
"Ber om ursäkt."
Han fnyser.
"Att ligga och lipa på min soffa måste vara det märkligaste sättet någonsin att be om ursäkt på."
På något sätt får han mig att skratta till. Det är bara litet, men det är definitivt ett skratt. Sedan gör jag något jag vet att jag kanske kommer att ångra resten av mitt liv. Jag ställer mig upp och låter mina läppar nudda hans. Ett par sekunder senare drar jag mig från hans ansikte.
"Förlåt!" flämtar jag.
Vad i helvete har jag gjort? Jag tittar nervöst på Zacke. Hur kommer han att reagera? Han tittar chockerat på mig. Efter vad som känns som en evighet öppnar han munnen för att säga något, men stänger den snart igen.
"Jag borde g..."
Zacke lägger sin hand bakom mitt huvud. Sedan kysser vi varandra igen. Min andning ökar hastigt. Är det för att jag tycker om det eller är det av chocken? Eller är det kanske en blandning av båda? Jag börjar tänka på Andy. Är det här otrohet?
Nej! Morrar en röst i bakhuvudet. Ni har gjort slut. Han mördade din mamma.
En ilska bubblar upp inom mig. Den ilskan får mig att sära på Zackes läppar. Våra tungor möts och jag vet inte ens vad jag känner för det här. Mina tankar är i en enda jävla röra just nu.
"Sav." mumlar han mot mina läppar. "Jag förstår om du är arg på honom, jag förstår om du är förvirrad, jag förstår om du själv inte gör det. Men tänk efter."
Sedan släpper han mig. Zacke har rätt och jag hatar det. Varför gjorde jag det där? När jag rätar på mig sjunker Zacke ner i soffan. Jag tittar lite på honom, men han undviker min blick. Rodnar han? Ja, det gör han och det är lite gulligt. Av någon anledning blir jag påmind om vad jag tänkte när vi satt i Sammys kök. Att det antagligen finns en person jag skulle komma rätt bra överens med bakom allt det där retsamma. Tankarna vandrar till den där kyssen vi nyss delat. Jag har inga känslor för Zacke. Om jag någonsin trott det bevisade kyssen att jag hade fel. Men den lugnade mig på något sätt. Det kändes som att jag inte var helt ensam.
"Är vi vänner?" frågar jag efter en stunds tystnad.
Zacke, som sitter med hakan i handen och armbågen mot armstödet, skrattar till. Men han undviker fortfarande min blick.
"Jag antar det. Det är en otroligt märklig vänskap, men jag anser nog att det är en vänskap likförbannat."
Jag skrattar till lite. Han har rätt, det här är en otroligt märklig vänskap. Och jag gjorde den knappast enklare genom den där kyssen. Trots det inser jag att det var värt det.
"Då vill jag ha en kyss till." ler jag försiktigt.

-------------------------------------------------

Team Zacke eller Team Andy? (Jag skrev det här kapitlet i januari och har velat ställa er frågan sedan dess!)

Okej, jag vet att jag redan publicerat ett kapitel idag, men av följande anledningar blir det ett till:
Den här berättelsen nådde upp till 5000 läsningar idag (?!?!?!)
Jag har fått kommentarer som får mig att förstå hur engagerade ni som läser är i Savs jakt på sanningen om hennes mamma
Jag läste igenom slutet igen och det kliade i mig att låta er läsa det. Allvarligt, jag är sååå otålig.
JAG HAR VELAT POSTA DET HÄR KAPITLET I NÄSTAN ETT HALVÅR. JAG ORKAR INTE VÄNTA MER.

Puss på er, jag vet att jag brukar säga hur fantastiska ni är och hur tacksam jag är, men det är sant! Jag kan inte förstå att folk faktiskt gillar vad jag skriver. Ni känner inte mig, ni måste inte läsa eller rösta eller kommentera. Ni gör det inte för att vara snälla, ni gör det för att ni vill. Det betyder så otroligt mycket för mig! Tack <3