Mörka gränder

18. Hoodie

Jag tittar skräckslaget på honom. Det finns ingen tvekan om saken längre. Jag har rätt, han är inblandad. Då mjuknar hans blick.
"Sav, du gråter."
Han lägger sin hand på min axel, men jag skakar av den. Sedan reser jag mig upp.
"J-jag måste g-g-gå." stammar jag med darrande röst.
Jag börjar gå mot hallen. Nej, jag springer nästan. På vägen plockar jag upp mobilen ur fickan för att ringa Vic. Det här är för mycket för mig att hantera själv. Telefonen trillar ner på golvet när Andy tar ett fast tag om min handled. Han drar mig till sig och tittar hotfullt på mig med spända käkar.
"Sav, om du berättar det här för någon kommer det att sluta illa för dig." säger han tyst.
Jag kippar efter andan och försöker slita åt mig handen, men misslyckas. Så jag börjar gråta, det är det enda min kropp klarar av. Jag börjar storböla. Greppet om min handled mjuknar, och jag sliter mig loss. Andys blick blir plötsligt plågad, och han går iväg. Jag tittar tyst efter honom. Varför blir han ledsen? Han hotade mig precis! Den tanken tar över alla andra och jag stormar efter honom.
"Vad är det för jävla reaktion?! Är det inte jag som ska se sådär jävla ledsen ut?!" fräser jag.
Han svänger förvånat om.
"Va?"
"Du vet vad jag menar!"
Jag ställer mig tätt intill honom i ett försök att verka hotfull. Det går sådär.
"Nej, förklara för mig, Sav." säger han trotsigt.
Jag har börjat skaka av ilska. Han tonar upp sig framför mig, men det skrämmer mig inte.
"Du kan inte fucking hota mig, och sedan se ledsen ut!"
Andys blick mörknar på nytt. Det, däremot, skrämmer mig, men jag är mer arg än rädd just nu.
"Hota? Baby, det där var inget hot. Det där var fakta. Ni har gett er in på något ni inte kommer ur."
Hans bröstkorg åker häftigt upp och ner av hans tunga andning. Han är lika arg som jag just nu.
"Jasså? Watch me."
Då tar han ett fast tag om min käke. Han spänner blicken i min och lutar sig sedan mot mig.
"Du kommer att ångra det där beslutet."
Sedan kysser han mig hårt. Men det som förvånar mig är inte att han kysser mig, det är hur mycket jag tycker om det. Adrenalinet som fortfarande pumpar i min kropp får mig att känna allt. Jag ställer mig på tå för att kunna kyssa honom tillbaka.

Det är mörkt i mitt rum. Jag har inte ens brytt mig om att tända sänglampa ovanför mitt huvud. Svaren jag fick idag gjorde mig bara ännu mer förvirrad. Och varför låg jag med honom? Mina känslor är i en enda röra just nu. Efter sexet klädde jag på mig och gick till bussen. Vi sa inget till varandra efter bråket. Jag har fortfarande inte ringt Vic. Andys ord ekar i mitt huvud.
"Sav, om du berättar det här för någon kommer det att sluta illa för dig."
Han skulle väl inte skada mig? Eller? Det finns så mycket jag vill fråga honom, men jag vet inte om jag vill prata med honom något mer. Vic har tjatat på mig att vi måste försöka lista ut det här. Hon säger att hon kanske fått tag på numret till någon som kan leda oss mot en förklaring till vad vi hört. Problemet är att jag inte vill få bevisat att Andy är del av det här. Han sa aldrig det rakt ut, och jag vill hålla kvar vid det lilla hoppet jag har om att han är oskyldig. Så jag svarar bara att jag ska tänka på det. Varje gång hon tar upp mamma blir jag lite nyfiken, men sedan tänker jag på Andy. En del av mig önskar att jag aldrig träffat honom. Det knackar på min dörr.
"Kom in." mumlar jag och fortsätter stirra upp i taket.
Det ösregnar utanför, men när man kan stanna inne är inte det så hemskt trots allt. Det kan faktiskt vara lite mysigt.
"Tja, kan jag få tillbaka min hoodie?"
Liam tittar otåligt på mig. Jag sätter mig upp med en suck.
"Sure, den ligger på skrivbordsstolen. Tack för lånet."
"Jag lät dig aldrig låna den. Varför skulle du ens ha den förresten?"
Liam sjunker ner jämte mig i sängen. Av någon anledning verkar han nästan nervös, och det gör mig misstänksam.
"Den är mysig. Spelar det någon roll?"
"Säg till nästa gång bara, det är min favorit."
Jag följer honom förvirrat med blicken när han lämnar rummet. Det är en svart hoodie, vad spelar det för roll? Han har hur många hoodies som helst. Min mobil ringer ännu en gång. Det är Vic, som vanligt.

På något jävla sätt har Vic fått med mig ut idag igen. Jag undrar hur hon gör det.
"Bara en liten stund!"
Hon fortsätter tjata om att försöka komma längre in i den mörka, farliga världen flera personer varnat oss för. Allt hon vet är att jag och Andy bråkade igår, inget mer. Jag lyckades komma på någon kass lögn om att han betedde sig som en skitstövel. Vic köpte det, men det är inte något som förvånar mig direkt.
"Nej, jag vägrar. Jag vill inte mer."
Sanningen är att jag egentligen är livrädd. Om jag skulle bli påkommen med att veta fel saker kan jag vara riktigt, riktigt illa ute. Vic verkar däremot inte förstå det. Hon fortsätter tjata och gnälla kvällen igenom, vilket gör mig otroligt irriterad.
"Men släpp det Vic! Lägg ner, det kan sluta sjukt illa!" fräser jag när jag tappat tålamodet.
Hon knyter nävarna och ger mig den där tjuriga, bestämda blicken som hon gör när hon inte får sin vilja igenom. Jag tänker däremot inte ge mig. Inte idag. Då stormar hon argt iväg. Först tänker jag följa efter henne, men sedan inser jag att det bara kommer sluta med att jag smyger runt bland containrar eller blir hotad. Det känns som att jag lekt med elden lite väl mycket på sistone. Jag börjar gå åt motsatt håll. Om jag skyndar mig hinner jag med sista bussen hem. Plötsligt dras jag runt en byggnad, och in i en grov famn.
"Du känner alltså J.S?" säger en mörk mansröst.

-----------------------------------

Vadå cliffhanger?

Just nu sitter jag på tåget, så jag kände att det är ett utmärkt tillfälle att uppdatera. Risken är nämligen att det blir som i lördags annars ... jag är rätt tankspridd av mig, om ni inte märkt det. Nåja, nytt kapitel på lördag! Jag ska till frisören då, så jag har nog lite tid när jag sitter med blekningen