Mörka gränder

26. Förhållande

"Varför får jag inte veta något?" gnäller jag och tar en klunk kaffe.
"För att ju mindre du vet desto bättre är det." Suckar Andy.
Vi sitter vid hans köksbord och äter en välbehövlig frukost. Jag tjatade på honom fram tills vi somnade, och från och med att vi lämnade sängen för en stund sedan. Trots det har han inte gett med sig alls. Han har varit lika bestämd hela tiden.
"Men jag vet redan mer än vad jag borde." klagar jag. "Vad mer finns det att veta?"
Andy fnyser ner i sitt kaffe. Solen träffar hans bara överkropp vilket får de väldigt blekta ärren att glänsa. När jag tjatat till mig mer kunskap om hans nuvarande liv kommer jag att ge mig på hans förflutna. Men en sak i taget.
"Okej, säg vad du tror att du vet."
Tror?
"Okej. Du är med i någon organisation som du säljer droger för. J.S är ledaren, men för att göra det svårare låtsas ni att det är Allyson. Men även det håller ni så anonymt som möjligt. Och ni säljer inte till minderåriga."
Han gör ett halvhjärtat försök till att hålla tillbaka ett skratt. Jag har alltså fel.
"Men att folk är ute efter J.S vet jag i alla fall med säkerhet. För det har jag personligen upplevt." fnyser jag.
"Jag tänker inte förneka eller bekräfta något. Mer än det sista, det vet du rätt väl."
"Fine. Hur länge har du tagit droger?"
Frågan verkar göra Andy ställd. Äntligen får jag en reaktion! Jag gör mitt bästa för att hålla tillbaka ett leende.
"Sav, en langare rör inte sina egna grejer. Jag har inte tagit något på flera år."
"Det där låter som hyckleri."
"Babe, vad har jag gjort för att få dig att tro att jag är en bra och ärlig människa? Och hur gör jag det ogjort? För det där är långt ifrån sanningen."
Det där gav mig alldeles för många frågor som han inte kommer att svara på. Men det finns något attraherande i hans mystik.
"Men du har alltså tagit droger. När började du? Och varför?"
Andy reser sig irriterat upp. Jag tittar förvånat efter honom när han går mot balkongen. Klicket från en tändare hörs snart. Tröttnade han på mitt tjat, eller träffade jag en öm punkt?

Ända sedan min fråga om drogerna har Andy varit väldigt avvaktande mot mig. Till slut tröttnade jag och bestämde mig för att det är bäst att åka hem. Han behöver antagligen få vara ifred.
"Kan du köra mig hem i alla fall? Det regnar och jag vill inte behöva gå till bussen."
Jag lägger handen på Andys axel och ler så sött jag kan. Han tittar på mig en stund men suckar sedan.
"Visst. Ta på dina egna kläder så åker vi."
Hans tonfall har mjuknat något vilket får mig att andas ut. Det har tydligen påverkat mig mer än jag trodde. Jag skyndar mig glatt in till sovrummet när jag ser att dörren till det hemliga rummet står på glänt. Det här är min chans. Andy står och röker på balkongen, så han ser mig inte. Men jag går förbi. Jag har redan ställt till med nog idag. Ett par armar läggs runt mig.
"Det var duktigt av dig." viskar Andy, som tydligen inte gått till balkongen än, och pussar mig på hjässan.
Jag ler, trots att han inte ser det, och kramar om hans händer.
"Någon gång ska jag in."
"Men babe, hela vårt förhållande bygger på att du är tillsammans med mig för att komma innanför den där dörren."
Den retsamma tonen i hans mörka stämma är nästan berusande. Jag vänder mig om och kysser honom.

Andy stannar längre ner på gatan och ser sig fundersamt om.
"Är det här du bor?" frågar han nyfiket.
"Typ. Vill du följa med in och hälsa på alla?"
Han skrattar till, och skakar sedan på huvudet. Det var svaret jag väntade mig, men det var värt ett försök. Så vi ger varandra en avskedskyss innan jag lämnar den svarta, antagligen dyra, bilen. Det gula tvåvåningshuset som jag bor i verkar grått och trist när jag står framför det. Andy kommer att vara upptagen ett tag, och Vic vill bara dra ut. Jag har nästan börjat fundera på att umgås med Liam. Han verkar veta saker jag inte vet. Och det kan dessutom vara en bra distraktion. Ann-Marie sitter på knä i rabatten som går längs husväggen, när jag kommer hem.
"Hej!" säger hon glatt och tittar upp. "Liam sa att du var hos din pojkvän. Jag visste inte att du hade en?"
Jag suckar irriterat.
"Han är inte min poj..." börjar jag.
Men sedan blir jag tyst.
"...hela vårt förhållande bygger på att du är tillsammans med mig för att..."
Har jag en pojkvän trots allt?
"Jag ska tjata på Andy så ni får träffa honom någon dag." säger jag tyst och går förbi henne.
"Det finns rester från kvällsmaten igår i kylen om du vill ha." ropar Ann-Marie efter mig.
Jag tvekar en stund. Sedan ler jag lite.
"Tack, mamma."
Ann-Marie skiner upp. Men hon förtjänar det. Igår måste varit en jobbig kväll för henne så jag kan i alla fall ge henne att kalla henne för "mamma". Tv-n står på i vardagsrummet och jag kan se Liams huvud över soffans ryggstöd.
"Ey!" ropar jag och sparkar av skorna.
Hade Ann-Marie varit här hade hon skällt på mig. Om jag inte knyter upp snörena först kommer jag att förstöra passformen på dem.
"Umgås med mig, brorsan."
Då vänder han sig om. Jag får en lång, misstänksam blick. Men jag kan inte klandra honom. Under de sex åren vi bott tillsammans har vi umgåtts frivilligt fyra gånger. Nej, tre. Eller två, om man inte räknar med gången jag fick tråkigt och var med på hans dumma fest en lite stund för något år sedan när Vic var upptagen. Med andra ord är vi inte så tighta.
"Vad har jag gjort?"
"Jag kan inte umgås med varken Vic eller Andy, och du och jag bor ju tillsammans och..."
Liam stirrar tyst på mig. Han har slutat lyssna.
"Andy. Är det din pojkvän?"
Han ser nästan skräckslagen ut.

-----------------------------

Klockan är 5 och jag ligger vaken i sängen med ett galet illamående. Blir nog ett kapitel senare idag också, men jag behövde något att göra för att rensa tankarna. Nu ska jag gå upp och dricka lite vatten!