Mörka gränder

43. Fucked up

Jag och Vic sitter på en bänk och stirrar rakt fram medan vi försöker få ner vår puls till en någorlunda normal nivå.
"Vad ska jag göra?" viskar jag. "Han är inte den jag trodde."
"Vad trodde du om honom, Sav?" fräser hon plötsligt. "Han är langare! Du har verkligen varit blind, va?"
Men sedan suckar hon. Det är som att hon velat säga det här länge men nu när hon fått det ur sig låter det fel.
"Han dödade inte personen, Sav. Kom ihåg det. Och han verkar gett mannen flera chanser tidigare. Ring upp Andy. Låt honom förklara."
Jag pressar ihop läpparna till ett streck. Alla känslor och tankar som bara är en enda röra har fått några tårar att tvinga sig fram. Med darrande händer plockar jag upp min telefon. Andy är högst upp i listan över senaste samtal, precis som vanligt. Men jag kommer aldrig längre än så, för en försiktig hand läggs på min axel. Jag möter Andys blick. Han är orolig.
"Sav, följ med hem till mig. Vi måste prata."
Jag rester mig hastigt upp och torkar bort tårarna. Trots alla mörka blickar och varningar har jag aldrig varit riktigt rädd för honom. Inte förrän nu.
"Jag tänker ha med Vic!" fräser jag.
Omedvetet har jag ryggat bakåt. Andy nickar ordlöst. Han förstår mig, och det hjälper lite.

Lägenheten känns så märkligt främmande på något sätt. Vic håller min hand och har gjort det under hela promenaden. Det tog en halvtimme att gå och ingen sa någonting. Zacke är också med, av någon anledning.
"Jag förstår om du är sårad..."
"Sårad?! Jag blev fucking livrädd!" skriker jag.
Andy suckar. Han sjunker ner i soffan men jag står bestämt kvar med armarna korsade över bröstet.
"Vad trodde du egentligen om mig? Jag är ingen fin och ärlig människa. Jag är fucked upp. Jag kan bara det här."
Helt ärligt vet jag inte vad jag trodde. Jag antar att jag inte trodde något alls. Jag försökte i alla fall att inte tro något alls.
"Vad hände med honom?" fräser jag.
Zacke höjer, av någon anledning, på ögonbrynen.
"Han fick ett skärsår över kinden, sedan betalade han tillbaka lite av sina skulder."
Jag tittar misstroget på honom. Han verkar tala sanning men jag är inte redo att sänka min gard riktigt än. Det finns fortfarande saker jag inte vet.
"Hur mycket är han skyldig?"
Andy verkar tänka efter. Zacke rycker däremot bara på axlarna.
"Jag vet inte några exakta siffror, men jag skulle gissa på att det är runt tio tusen, kanske femton."
Både jag och Sav drar efter andan.
"F-femton t-tusen?" stammar hon chockat.
Andy nickar som om det inte är speciellt konstigt. Men för honom kanske det inte heller är det.
"Och han har varit skyldig det i några månader. Vissa människor behöver man skrämma." lägger Zacke till.
Andys blick mörknar lite. Han vänder blicken ut genom fönstret.
"Men om jag vetat att han försökte köpa min flickvän ..." mumlar han.
"Nu saktar vi ner lite!" avbryter jag. "Anta inte för mycket nu. Det här är inte vad jag gav mig in på när jag blev din flickvän!"
Zacke och Vic verkar nästan hålla andan. Andy vänder sig snabbt mot mig med en blick jag inte kan tyda.
"Vic, Zacke, det är dags för er att gå."
Tonen i hans röst gör det tydligt att det inte är diskutabelt. Jag håller med honom, vi behöver få vara ifred just nu och reda ut det här. Vic och Zacke lämnar tyst lägenheten. Sedan är vi ensamma. Jag spänner min blick i Andys.
"Nå?" säger jag.
Han nästan flyger upp ut soffan.
"Vadå 'nå'? Är det inte din tur att prata?" Fräser han.
"Jag vill ha en fucking förklaring!" Jag vill veta vad du dolt för mig!"
Så fort jag sagt det där slår det mig att jag är den största hycklaren någonsin. Genom tiderna. Punkt slut.
"Och sedan berättar jag vad jag inte sagt." mumlar jag.
Andy, som nyss haft en blixtrande blick, mjuknar. Vi sätter oss jämte varandra i lädersoffan.
"Fine."
Han tar ett djupt andetag och verkar försöka planera hur han ska lägga upp allt.
"Vissa människor behöver bli påminda om att vi inte är deras vänner. Och det fungerar. Duger det svaret för dig?"
Jag nickar, trots att jag egentligen bara lyssnat med ett halvt öra. Mina tankar är fyllda av allt jag ska säga.

Andy tittar på mig med en rynka mellan ögonbrynen. Han drar handen genom håret en gång. Två gånger, tre gånger. Sedan suckar han.
"Varför la du av med tjacket?" frågar han till slut.
"Orkade inte med avtändningen. Men jag antar att jag inte är i någon position att gnälla."
"Nä, att lägga av med heroin är aningen värre." säger han med ett litet skratt.
Jag andas ut. Han skrattar. Vi är sams. Men jag måste acceptera vad han gjort, och att han kommer att fortsätta med det. Den där mannen var inte den första han skadade och det kommer inte vara den sista heller.
"Sav, jag förstår att det var tungt för dig. Och jag kan inte klandra dig om du går nu. Men jag vill att du ska veta att jag älskar dig."
Varför måste han göra det svårare för mig?
"Jag älskar dig också. Och jag tror jag kan hantera faktumet att min pojkvän är langare. "Vet du vad det värsta med det här är?"
Andy tittar oroligt på mig. För att lugna honom en aning flinar jag.
"Någon del av mig tycker att det är lite tändande. Inte att du skadar folk, men hela badboy-grejen. Det är lite ... sexigt."
Av någon anledning sprider sig en rodnad över mina kinder. Andys enorma flin gör ingenting bättre. Han placerar mig i sitt knä, fortfarande med det där jävla flinet på läpparna.
"Jasså?" säger han utmanande. "Du har inte sett någonting av vad jag kan stumpan."
Sedan kysser han mig på halsen. Jag biter mig lite i läppen. Det är något jag vet att han tycker om och jag tänker inte låta honom ha all kontroll. Nu när jag äntligen berättat om min droghistoria, som förvisso är rätt mesig i jämförelse med hans, känns det som en tyngd har lättat från mina axlar.
"Jasså? Vad är det mer jag inte vet att du kan göra?" frågar jag och försöker låta sexig.
"Jag visar hellre." viskar han och nafsar lätt i min örsnibb.
Jag pressar ihop läpparna för att inte släppa ut ett stön. Så roligt ska han inte få ha det riktigt än. Istället placerar jag mina ben på varsin sida av hans lår. Sedan låter jag mina händer vandra upp under hans tröja. Hans hud är varm under mina handflator. Snart ligger plagget jämte oss i soffan. Jag ska precis placera mina händer om hans kinder när han tar tag i dem. Andy placerar dem bakom min rygg och håller dem kvar med sin vänsterhand i ett fast tag runt mina handleder. Han kysser mig djupt och jag spänner benen.
"Du har varit en stygg flicka, Sav." säger han med ett underbart utmanande leende. "Och vet du vad som händer med stygga flickor?"
Nej, men jag hoppas att det är riktigt snuskigt.
Det får jag inte en chans att säga, för snart är hans tunga i min mun igen. Jag släpper ut ett litet, litet stön. Mitt plötsliga ljud får hans grepp om min handled att hårdna. Bra. Jag rätar på mig, biter mig i läppen på nytt, och trycker mig så nära jag kan. Då rasslar låset och ytterdörren öppnas.

---------------------------------------------

Idag ska jag och sambon kolla på lägenhet ❤️ så jag är uppe tidigt för en gångs skull!