Mörka gränder

46. Förlåta

Kaffet har blivit kallt när jag tar min tredje klunk. Jag rynkar på näsan och går mot mikrovågsugnen igen.
"Du kommer att bränna ditt kaffe. Koka nytt." säger Liam som sitter vid köksbordet.
"Jag är för disträ för att göra det." suckar jag.
Han tittar på mig med ett höjt ögonbryn. Sedan lägger han ifrån sig telefonen. Stolsbenen skrapar mot golvet när han går från bordet och till mig. Jag väntar otåligt på mitt kaffe som står i micron. Det kommer antagligen brännas. Igen. Liam lägger handen på min axel och spänner blicken i mig.
"Sav, du är inte dig själv längre. Du är inte den Sav jag känner. Vi måste ta tag i det här. Har du snackat något mer med Zacke?"
Zacke. Jag skakar på huvudet. Ända sedan den kvällen har jag inte kunnat prata med honom. Han verkade så kall och hjärtlös. Men egentligen gjorde inte han något. Det var Andy som skadade den där mannen, Zacke rörde inte ens honom. Och jag förlät Andy, så varför inte ge Zacke en chans? Jag nickar åt Liam. Har jag tur följer han med mig och är neutral.

Zacke flinar när han öppnar dörren.
"Tjena." säger han.
Jag himlar med ögonen. Liam tittar nyfiket in i den till synes nystädade hallen. Zacke tar ett steg åt sidan för att låta oss komma in.
"Jag trodde inte att jag skulle höra något mer från dig."
Zacke ställer sig onödigt nära, och jag puttar irriterat bort honom. I ögonvrån kan jag se Liam titta på honom med avsmak i blicken. Bra, jag kommer att få stöd.
"Låt inte så jävla glad. Jag kommer inte direkt ligga med dig."
Zacke skrattar till på det där irriterande sättet som han gör ibland.
"Babe, jag vågar knappt röra dig. Din pojkvän är lite ... låt oss säga att han varit rätt tydlig mot oss alla att ge fan i dig. Väldigt tydlig."
Jag himlar med ögonen. Vad han är onödigt överbeskyddande. Vi ska ha ett samtal om det här ikväll. Men snart inser jag att det inte är möjligt, jag kan inte säga att jag umgås med Zacke på fritiden. Jag vill fortfarande hålla Andy utanför det här. Det känns lite fel, men det känns också som att han kommer hålla mig så långt från allt att jag aldrig kommer att få svaren jag vill ha.
"Har du några fler ledtrådar?"
Lika bra att hoppa direkt på sak. Jag har ingen lust att småprata med Zacke.
"Nja."
"Vadå 'nja'?" säger Liam irriterat. "Antingen så har du något eller så har du inte det!"
Zacke sjunker ner på sin soffa. Han signalerar att vi ska göra det samma, men jag och Liam sätter oss bestämt på golvet.
"Alltså, jag hörde J.S snacka med någon igen. Om pengar. Det lät som att den här personen bestämde över hur allt ska planeras. Men det lät också som att den här personen hålls utanför själva säljandet. Hen verkar hållas så långt från alla bevis som möjligt."
Jag skrynklar ihop ögonbrynen. Det låter onekligen misstänksamt.
"J.S sa något om en tjej, förresten. Först antog jag att det var du, men när de nämnde saker som hänt för några år sedan..."
"Vad?!" avbryter jag.
"Jag vet inte. Spelar det någon roll?"
Jag tar ett djupt andetag. Antingen låtsas jag som ingenting, eller så berättar jag allt. Efter en stunds märklig tystnad väljer jag det förstnämnda.
"Jag tänkte bara att vi kanske kunde få några ledtrådar om vi visste mer om den här tjejen."
Zacke rycker på axlarna. Det är det sköna med Zacke, han bryr sig inte. Han vill vara inblandad i så lite som möjlig. Speciellt om det inte handlar om honom.

Ann-Marie visslar glatt medan hon lagar maten. Jag och Liam utbyter förvirrade blickar medan vi dukar.
"Jag är så lättad över att ni äntligen blivit vänner." kvittrar hon.
Liam himlar med ögonen, och jag håller med honom. "Vänner" är att ta i. Vi har börjat samarbeta helt enkelt. Men det kan vi inte säga till Ann-Marie så jag nickar bara lydigt. Hon har varit så otroligt glad på sistone. Ända sedan hon fick reda på att Andy är min pojkvän har hon lagt, väldigt odiskreta, hintar om att hon vill träffa honom. Om det varit upp till mig hade jag inte berättat förrän jag flyttat hemifrån, men det var lite svårt att komma på en bra bortförklaring till varför jag drog hem honom. Liam var otroligt skadeglad. Kristian verkar däremot inte lika uppspelt som sin fru över mitt val av partner. Jag har gång på gång försökt lista ut vad som egentligen hänt men han vägrar berätta. Han skyller på tystnadsplikt, trots att jag lyckats hitta att det inte fungerar som han påstår. Att jag dessutom redan vet att han blev bortadopterad som liten verkar inte heller påverka. Ann-Marie byter samtalsämne så fort jag tar upp det, och Liam har berättat allt han minns. Det är i alla fall vad han säger. Jag har börjat fundera på att använda det som krav. De får inte träffa Andy, i alla fall inte som min pojkvän, förrän de berättat hur han var när han bodde här. Det är ju egentligen inte så märkligt att jag vill få lite bakgundsfakta innan de får träffas på riktigt. Jag behöver ju vara förberedd liksom. Liam puttar på mig. Överraskningen får mig att hoppa till, och jag slår sedan i lilltån i ett bordsben. Smärtan skjuter genom foten.
"Vad var det fucking bra för?!" fräser jag argt.
"Du lyssnar ju inte på mig."
Vi blänger lite på varandra, som två syskon, innan jag till slut ger efter.
"Vad ville du?" suckar jag.
"Kan du hjälpa mig hämta läsken nere i källaren?"
Först tänker jag protestera, men ser sedan hans allvarliga blick. Något har hänt och Ann-Marie får inte höra vad det handlar om. Jag nickar, låtsas le, och följer sedan Liam mot källartrappan. Den är helt öppen och allt vi säger hörs in i köket. Så vi håller tyst. Det är inte förrän vi kommer in i matkällaren som Liam tar fram sin telefon.
"Zacke har skaffat en telefon för att kunna smsa med mig."
"Bra, men varför behövde jag veta det just nu?" frågar jag förvirrat.
"För att han har en ny ledtråd."

-------------------------------------------------

Nu ska jag följa med och lyssna när sambon repar för första gången på länge! Det ska bli mysigt ❤️
På torsdag kommer jag ha mycket tid att slå ihjäl, så jag kommer nog publicera ett extra kapitel nästa vecka!