Mörka gränder

64. Fullmåne

Andy vänder bort sin blick ännu en gång. Mitt hjärta värker. Det känns som att någon klämmer det till bristningsgränsen. Men jag måste hålla minen. Jag får inte visa mig svag eller sårad. Så jag går ur sängen och lämnar lägenheten utan att säga något. Andy ligger kvar.

Det är mörkt. Stjärnorna glittrar på den nästan svarta himlen och månen är full. Jag, Vic, Liam, och Zacke svänger in på vägen som leder till gymmet. Klockan är snart tre. Det är alltså dags att träffa Odin. I slutet av gatan finns en stor parkering och den är just nu fylld av bilar i olika prisklasser. Zacke stannar. Han ser sig nervöst omkring och tar ett par steg bakåt. Jag tittar bekymrat på honom.
"Vad är det?" frågar jag försiktigt.
"Det är en tävling idag."
Han viskar nästan. Färgen har försvunnit ur hans ansikte.
"Jaha? Och det innebär...?"
Vic låter smått irriterad när hon pratar.
"Det betyder att alla är här idag."
Utanför gymmets portar står det mängder av människor som röker. Vissa verkar fulla, och några är antagligen påverkade av andra substanser. Vi närmar oss långsamt. Snart får någon syn på oss. Det är en tjej med rosa hår.
"Zacke!" tjuter hon lyckligt och nästan studsar fram till oss.
En blond kille vänder sig mot oss. Det är Sammy, och han börjar le stort. Tjejen, vars namn fortfarande är försvunnet ur mitt minne, är snart framme hos oss och kramar om Zacke hårt. Han ser otroligt obekväm ut. Förmodligen gör hans rygg fortfarande ont.
"Vad har du varit?" frågar hon glatt.
När Sammy kommer fram till honom dunkar han Zacke ett par gånger i ryggen. Det får Zacke att grimasera ordentligt. De verkar inte veta om vad som hänt mellan Zacke och J.S, vilket förvånar mig.
"Har känt mig lite kass, så jag har vilat." ljuger Zacke till svar.
Tack och lov verkar det duga som svar för de andra. Jag ser mig omkring efter Odin, men jag kan inte se honom i folkmassan. Plötsligt skär ljudet av en klocka genom luften. Alla röster blir med ens uppspelta. Jag, Zacke, Vic, och Liam följer med strömmen av människor in i lokalen. För att inte tappa bort mitt ekipage håller jag Zacke i ena handen och Vic i den andra. Liam håller i Vic och håller sig så långt borta från Zacke som möjligt. Jag puttas runt av olika människor och gör mitt bästa för att inte tappa greppet om de andra. Men plötsligt slits Zackes hand ur min. Han trycks upp mot väggen jämte oss. Andys blick är närmast mordisk när han tittar på den rädda Zacke.
"Vad fan gör ni här?" fräser han.
"Jag passar Sav! Någon måste ju göra det!"
Hans attityd är tillbaka, och det gör mig nervös. Om de börjar bråka här kommer vi dra till oss onödigt mycket uppmärksamhet.
"What ever." säger Andy efter att ha varit tyst en stund.
Sedan stormar han iväg. Jag kan se J.S några meter bort, men han verkar inte lägga märke till mig. Lika bra, med tanke på Andys reaktion på att vi är här vill jag inte veta hur J.S hade reagerat. Jag tar ett fast tag om Zackes hand igen och fortsätter genom havet av människor. Långsamt börjar vi gå mot en dörr som verkar leda till en trappuppgång. Det är väl inte så konstigt egentligen, att ha tävlingarna synliga från gatan hade varit dumt. Trots det blir jag lite nervös. När mitt grepp om Zacke hårdnar tittar han förstående på mig. Han verkar lugn, men han har väl varit med på det här tidigare.
"Dumpa de andra och möt mig i omklädningsrummet om du vill veta vem som mördade din mamma." säger plötsligt en låg röst i mitt öra.
Jag svänger om men det är omöjligt att se vem som sa det. Ingen annan verkar ha lagt märke till det. Jag biter mig i läppen. Det vore otroligt korkat att gå iväg själv just nu. Men det här är anledningen till att jag kom hit. Dessutom kan jag berätta för de andra att jag ska dit. De kommer att förstå. Väl? Längre än så hinner jag inte tänka innan jag slits bort. En hand placeras över min mun för att hålla mig tyst. Egentligen var de otroligt onödigt, för ljudnivån är tillräckligt hög för att dämpa min röst ändå. Jag väljer att inte göra motstånd, det är lika bra. Vi tränger oss genom människorna mot omklädningsrummet. Det är samma rum som jag och Andy suttit i för lite mer än ett dygn sedan. På dörren finns en sliten skylt med texten "män". Jag och min kidnappare, som jag fortfarande inte sett ansiktet på, går in. Det är helt folktomt, vilket förvånar mig. Händerna släpper mig och jag svänger om. Bakom mig står en okänd, mörk man. Han ser på mig med en ointresserad blick. Jag kan fortfarande höra sorlet av röster genom dörren men det är väldigt lågt. Mannen nickar mot något bakom mig, och jag vänder mig om. Där finns en vitmålad dörr. Jag går långsamt mot den och trycker ner handtaget. Den glider försiktigt upp. Innanför finns en trappa som leder ner till våningen under. Jag sneglar över axeln, men omklädningsrummet är tomt. Mannen som ledde mig in hit är försvunnen. Med ett djupt andetag går jag ner för trappan. Den är brant, och trappstegen slitna. Det enda ljuset kommer från en flimrande glödlampa i taket som verkar ge upp när som helst. Vid slutet av trappan finns en dörr. Vad är det här för ställe egentligen? På andra sidan väggen hörs röster. Själva platsen för tävlingen är antagligen där. Men jag är här, mitt i en sliten trappa och påväg till ett okänd rum. Insikten att det här kan bli min död slår mig. Lagom tills att jag börjar fundera på att gå tillbaka till de andra klickar låset till i dörren jag kom från. Beslutet togs alltså åt mig. Av någon anledning har jag inte panik. Jag är faktiskt inte ens rädd. Försiktigt börjar jag gå igen. Dörren är, självklart, olåst. Jag kommer in i ännu ett mörkt rum. Klumpigt fumlar jag längs den sträva väggen efter någon form av strömbrytare. Till slut hittar jag den. Det är mörkt i några sekunder till innan ett ensamt lysrör tappert kämpar för att tändas. Under vad som känns som en evighet blinkar den och sänder ett kallt ljus. De gråa betongväggarna är slitna, golvet är fullt av fläckar, och en obehaglig stämning fyller utrymmet. Längst bort finns några slitna soffor. Men det som fångar min uppmärksamhet är personen i en av dem.
"Jag började tro att du inte skulle dyka upp." ler Odin.

---------------------------------------

Waaah, vad kommer Odin att säga? Vad hände? Kommer Sav få reda på sanningen? Vad kommer att hända sedan? Dun dun duuuuun

Dags att färga håret! Min extremt blonda utväxt syns inte så tydligt mot mitt vita hår, men ändå. Det blåa behöver dessutom fyllas på lite. Eftersom bussarna går helt omöjligt jobbigt hade jag 40 minuter att slå ihjäl innan jag ska till frisören. Hann i alla fall köpa kaffe och publicera ett kapitel! Alltid något liksom. Just nu sitter jag i skuggan för att inte få någon färg. Emo osv

Ha en fin dag så ses vi på måndag ❤️❤️