Mörka gränder

6. Halsband

Jag stirrar upp i det vita trätaket en stund. Sängen jag ligger i kan vara den skönaste sängen jag någonsin upplevt. Och den största också, för den delen. En grön hårslinga har hamnat i min mungipa men jag har inte nog med energi för att flytta den. Kuddarna är som moln under mitt huvud, och duntäcket är som en öm, varm kram runt min nakna kropp. Under mig finns vanliga lakan från typ Ikea, vilket förvånar mig. Jag hade gissat på att han skulle ha någon typ av sidenlakan eller liknande. Fast det kanske är lite för smaklöst enligt honom. Madrassen gungar till när Andy sätter sig upp.
"Somna inte." säger han torrt vänd från mig.
Jag tittar på hans nakna rygg. Den är täckt med olika tatueringar. En korp, en klocka, en döskalle, ett träd, och någon blomma. Det skulle kunnat vara rörigt, men tatueraren har fått det att se så perfekt ut att det bara smälter ihop till ett enda konstverk. Andys armar är också tatuerade, vilket jag inte tänkt på tidigare. Ena armen är täckt av olika mönster och texter från axel till handled, och andra armen har ett blomsterfyllt skelett över biceps, ett par bokstäver i armvecket, och inget mer. Båda armarna har faktiskt två bokstäver i armvecket. På halsen finns någon text.
"Vad tittar du på?"
Andy möter min blick. Jag rodnar lite, hur länge har jag stirrar på honom egentligen?
"Dina tatueringar." säger jag tyst, och sätter mig upp.
Täcket trillar ner lite, så jag drar upp det för att täcka min bröst, trots att jag vet mycket väl hur onödigt det är vid den här punkten. Han har sett allt och lite till.
"Aha." svarar han uttråkat. "Men somna inte, som sagt."
Sedan börjar han klä på sig igen. Det är märkligt hur han gått från att vara sjukt charmig och gullig, till kall och tråkig. Fast jag har gjort samma sak mot killar jag bara legat med för att jag velat ligga. Är det såhär det känns? Det är fan inte roligt alls. Men ett one-night-stand funkar på det här sättet, så jag antar att jag helt enkelt får acceptera det. Han är inte skyldig mig något. Mina kläder ligger invirade i täcket och det tar onödigt lång tid att klä på mig igen.
"Kan du hjälpa mig med dragkedjan?" frågar jag tyst när jag fått på min klänning igen.
Andy, som var påväg att lämna rummet, suckar.
"Sure." Mumlar han.
Det här är otroligt stelt, och jag längtar efter att få komma härifrån.

Huvudet bultar och min kropp skriker efter näring när jag vaknar jämte Vic. Jag puttar på henne ett par gånger med min armbåge.
"Mat."
Hon öppnar långsamt ögonen som är kantade av utsmetat smink. Sedan gäspar hon stort.
"Mm. Vi får dra till ett café då, jag har inte pallat handla. Jag vet vart mamma gömmer sina pengar, kom nu."
Mitt hår har trasslat ihop sig mitt på huvudet, men jag tog i alla fall bort sminket igår. Jag misstänker att jag kanske behöver klippa tofsen och grimaserar vid tanken. Det är alltid riskabelt att klippa i mitt råttbo på huvudet.
"Jag ska bara låna en borste." säger jag segt och lämnar sängen.
Ljuset i badrummet är hemskt. Jag ser, om möjligt, ännu blekare ut och påsarna under ögonen framhävs. Förhoppningsvis är det ljuset i alla fall, för annars blir det solglasögon hela dagen.
"Vart är ditt halsband som du hade igår? Lånade du inte det av Ann-Marie?"
Vic står i dörröppningen och tittar på mig med en rynka mellan ögonbrynen. Jag slutar andas. Jo, det gjorde jag.

Vic lägger sin hand på min. Vi sitter på ett stort café med varsin kopp kaffe och macka framför oss. Solen gassar på ett sätt som får mitt huvud att skrika, så det blev solglasögon trots allt. Sommarvärmen är på snudd till olidlig men jag försöker att inte klaga för mycket. Vem vet när det blir så här fint väder igen liksom? Vi bor i Sverige där solsken är ett mirakel. Det borde för övrigt vara landets slogan.
"Det ordnar sig." säger Vic.
Det är precis att jag kan höra henne över ljudet från skrattande tonåringar och skrikande bebisar.
"Det ligger säkert hos Andy." suckar jag. "Jag kommer aldrig att få tillbaka det, hon kommer döda mig."
Halsbandet jag lånat var Ann-Maries favorithalsband. Det är väldigt vackert med två tunna silverkedjor som bär upp ett hjärta av någon svart ädelsten. Jag tar en mun av det nu kalla kaffet utan att riktigt känna hur det smakar. Sedan jag upptäckte att smycket var borta har jag försökt komma på olika ursäkter att ge Ann-Marie, men nu börjar tankarna närma sig på att bara rymma istället.
"Men varför går vi inte bara hem till honom?" frågar Vic.
Det här med sociala normer har aldrig varit hennes grej. Att dra hem till ett ragg dagen efter är sällan en bra idé. Men precis innan jag ska förklara varför det är dumt minns jag det där hemliga rummet. Nyfikenheten sköljer över mig. Vad är det han gömmer där bakom? Det kanske inte är helt fel att gå dit igen trots allt, jag har ju faktiskt en väldigt bra ursäkt.
"Vet du vad? Det där är inte helt dumt. Det fanns ett rum som Andy blev väldigt ... annorlunda när jag försökte öppna. Dörren var låst, men han verkade ändå nästan arg. Om vi går dit kanske någon av oss kan smyga in?"
Vic tittar bekymrat på mig.
"Är det verkligen en så bra idé?"
Definitivt inte, och det vet jag. Men hon ska inte prata om dåliga idéer, så jag bryr mig inte om hennes åsikt. Dessutom vill jag få tillbaka halsbandet.
"Skit samma, vi gör det. Eller är du för feg?"
Som grädde på moset flinar jag retsamt. Det är allt som krävs för att få Vics min att ändras till något mer bestämt. Hon knyter nävarna och spänner blicken i mig.
"Så fan heller! Vi gör det!"
Det där fungerar alltid. Jag ler stort.
"Bra. Nu måste vi bara komma ihåg vart fan han bor." säger jag eftertänksamt.
Vi var så fulla igår att det är ett under att jag minns att hans ens bor i centrum.
"Du, det är nog inga problem."
Vic nickar över min axel. Jag vänder mig förvirrat om, och ser Andy gå genom dörrarna.

---------------------------

Vad tror ni om Andy? Och vad tycker ni om honom? Dela med er, jag är nyfiken på hur folk som inte vet allt tänker.

Och angående det där jag pratat om tidigare. Lång historia kort: jag fick inte svar den här veckan pga problem med administrationen (känner att det känns så löjligt att skriva ut mina problem här, men om någon skulle vara nyfiken är det helt okej att skicka ett meddelande. Jag skäms inte på något sätt).
Detta innebär att det där "extrakapitlet" kommer nästa vecka istället. Utöver det kör jag på samma schema som tidigare- onsdagar och lördagar. Tror jag.