Mörka gränder

60. Bula

Jag bankar otåligt på dörren med namnskylten "A. Nicklasson". En djup suck hörs bakom den innan låset till slut prasslar. Andy öppnar och ser på mig med en trött blick.
"Vad?" frågar han vasst.
Istället för att svara pressar jag mig förbi honom. Sedan slår jag igen dörren bakom mig. Smällen ekar antagligen i hela trapphuset, men helt ärligt bryr jag mig inte det minsta.
"Din jävla lögnare!" fräser jag.
Hans trötta blick byts mot förvirring.
"Va?"
Jag grabbar tag i hans arm när han försöker att gå sin väg. Trots att han kan slita sig från mig utan problem stannar han.
"Det var inte du!"
Av säkerhetsskäl har jag sänkt rösten. Vi behöver inte att grannarna börjar misstänka saker.
"Snälla, försök vara lite mer tydlig med det här."
Han masserar tinningen. Det här gör honom irriterad, vilket jag skiter totalt i.
"Du mördade inte henne. Jävla lögnare!"
Andy tittar tyst på mig. Han verkar leta efter rätt ord.
"Jag sa aldrig att jag gjorde det. Den slutsatsen drog du själv. Allt jag sa är att jag är chefen."
Jag stirrar på honom med öppen mun. Det är sant, han sa aldrig det. Men det spelar ingen roll.
"Varför lät du mig tro att du gjorde det?"
Tystnad. En tystnad som gör mig arg.
"Andy! Svara mig!"
Jag märker hur en tår av ilska rinner längs min kind. Han sträcker ut sin hand, antagligen för att torka bort den, men ångrar sig sedan.
"Jag behöver inte svara på ett skit."
Det här är reaktionen jag fruktade. Men jag väntade mig faktiskt den.
"Snälla?" ber jag.
"Nej."
Hans ton är hård. Jag spänner käkarna och blänger hårt på honom. Blicken han ger mig förklarar att han vägrar säga något mer till mig. Med en arg och uppgiven suck stormar jag ut ur lägenheten. Han säger inte ett ord när jag smäller igen dörren bakom mig.

Z. Papadopoulos står det på skylten. Jag knyter näven och slår den hårt mot dörren. Det tar flera minuter innan den öppnas och min hand hinner att bli ordentligt öm.
"Du lever alltså." säger jag med ett halvhjärtat leende.
Zacke höjer på ena ögonbrynet.
"Knappt. Varför är du här?"
Han verkar inte arg, bara förvånad.
"Jag behöver prata med dig."
Så smidigt jag kan, vilket inte är speciellt smidigt, tar jag mig förbi Zacke. Hallen är stökig. Det står flera par skor på golvet och ett par jackor har trillat ner från sina krokar.
"Hur mår du?" frågar jag mjukt.
"Jag har duktigt ont. Kom, vi lägger oss i sängen. Jag är fortfarande lite yr."
När vi går mot sovrummet drar han försiktigt handen över bakhuvudet ett par gånger. Håret är utsläppt och förvånansvärt långt. Hans bara rygg är täckt av stora blåmärken. Det är inte konstigt om han har ont. Vi lägger oss jämte varandra i den obäddade sängen. Rullgardinen är nerdragen och rummet är mörkt, men jag kan fortfarande se honom.
"Vad hände?"
Zacke suckar och möter min blick. Under hans ögon finns en mörk skugga.
"J.S blev ... arg. Minst sagt. Jag lever, men helt ärligt var jag osäker ett tag. Han gav mig ordentligt med stryk. Men jag antar att förtjänade det."
Jag biter mig i läppen. Det här är mitt fel.
"Jag vet vad som hände mamma."
Han höjer ögonbrynen. Men sedan ler han lite.
"Jasså?"
Jag nickar glatt. På vägen hit ringde jag både Vic och Liam, så nu är det inte mer än rätt att jag berättar för Zacke också. Dessutom förtjänar han att få veta med tanke på vad jag utsatt honom för.
"Hon blev inte mördad av Andy. Det var någon annan. Antagligen någon som kom dit strax efter Andy och J.S varit där."
"Har du pratat med Andy?"
Är det svartsjuka i hans röst?
"Han vägrade prata med mig. Men det är kanske förståeligt."
Zacke rycker lite på axlarna.
"I guess."
Sedan ler vi mot varandra. När jag ska dra handen genom hans hår stoppar han mig.
"Mitt huvud är lite ... ömt. Jag har en del bulor. Antagligen en hjärnskakning också för jag mår skit. Men den börjar gå över. Nu är jag mest trött och yr."
Jag viker bort blicken. Det här är definitivt mitt fel. När jag öppnar munnen för att be om ursäkt lägger Zacke handen över mina läppar.
"Sav, det är inte ditt fel." ler han.
Vilken dum kommentar. Klart som fan att det är mitt fel! Om jag aldrig tvingat honom att hjälpa mig hade det här inte hänt. Men det säger jag inte, för jag kan se i hans blick att han  ändå inte accepterat ursäkten.
"Vad tänker du göra nu?"
"Ta reda på sanningen, såklart!" flinar jag mot hans handflata.
Zacke utstöter ett trött skratt och släpper mig.
"Du är söt, vet du om det?"
Jag tittar förvirrat på honom. Han måste fått en rejäl smäll.
"Får jag kyssa dig igen?"
Min förvirring blir, om möjligt, ännu större. Men jag nickar, för hans kyssar är rätt mysiga.

Jag drar försiktigt fingret upp och ner över hans överkropp. Vi har legat i hans säng ett par timmar nu och bara legat där. Lite då och då har vi kyssts, men inte mer än så.
"Vad är ditt riktiga namn? För jag antar att 'Zacke' är ett smeknamn."
"Zarek. Zarek Papadopoulos."
En rynka av förvirring bildas mellan mina ögonbryn. Det verkar roa Zacke.
"Jag är grek. Eller ja, jag är svensk, men morsan är grek. Och farsan. Och antagligen resten av släkten också."
Nu när han sagt det kan jag faktiskt se det. Hans näsa är lite krokig, hans hud har en olivfärgad ton, och hans ögon är bruna.
"Makes sense." ler jag.
"Dudå?"
"Savannah Johansson. Eller ja, jag föddes som Savannah Simonsson, men bytte efternamn när mitt fosterhem adopterade mig."
Zacke nickar eftertänksamt. Jag har ingen aning om vad som pågår i hans huvud. Förhoppningsvis berättar han det snart.
"Vet du vad, Sav?" säger han till slut tyst.
Jag skakar på huvudet. Såklart jag inte vet om han inte sagt det.
"Jag gillar dig."
"Jag gillar dig också, du har hjälpt mig trots att du riskerat ditt liv."
"Nej, alltså ..."
Han drar fingrarna genom det mörka håret och håller blicken i taket.
"Jag gillar dig. På det där löjliga sättet vi nittonåringar gör. Kärlek, du vet."

-------------------------------------------

Okej, jag sitter på en förfest (med två kompisar 😅) och har inte ens läst igenom detta kapitel för det känns som att det kommer att bli bättre om jag inte läser igenom det nu.
Men ja, kommentera osv.
Ni är forfarande fantastiska läsare ❤️❤️