Mörka gränder

24. Kliché

Min cigarett faller ut genom rutan och landar på asfalten nedanför. Frågade de efter mig? Vilka? Och varför?
"Va?"
Andy låter nästan lika rädd som jag.
"Vad trodde du skulle hända? Men ingen verkar veta hur hon ser ut."
Sedan hör jag hur J.S reser sig upp. Jag vänder mig hastigt om för att kunna möta hans blick.
"Tjejen, jag rekommenderar att du är försiktig. Nämn inte mitt namn, nämn inte Allysons namn, nämn inte någons namn. Fortsätt kalla dig 'Amanda', eller vad fan det var, och gå inte ut ensam. De tror att du är deras väg till chefen, och vissa har börjat misstänka Allyson."
Jag stirrar tomt på honom. Det har alltså hänt.
"Vad händer om de får tag på mig?" viskar jag.
"Vad tror du att de gör med söta tjejer?" svarar han hårt.
I ögonvrån ser jag Andy spänna nävarna. Jag undrar vem som har svårast att hantera det här av oss två.
"Borde jag färga håret? För att se annorlunda ut?"
J.S höjer på ögonbrynen. Efter en liten stund nickar han.
"Det är inte en helt dum idé."
Alla kvällar framför olika filmer och serier har alltså inte varit helt bortslösade. Tänk om Ann-Marie fick reda på det! Fast jag föredrar nog om hon inte vet något alls.

Tv-n visar någon kass, amerikans tonårsserie. Andy skrattar till då och då vilket får mig att le lite. Men i bakhuvudet snurrar fullt av tankar som vägrar försvinna. Hur långt kommer de som letar efter mig att gå? Kommer de att hitta mig? Vem är egentligen Andy? Vad menade Liam? Som vanligt har Andy lagt märke till att jag är långt bort i min egen värld. Efter att ha fått svaret "inget" eller "tänk inte på det" varje gång gav han slutligen upp. Det finns så mycket jag inte är redo att fråga honom. Men jag har lovat mig själv att göra det. Någon gång ska jag fråga honom om hans förflutna.
"Vill du dra ut och käka något?"
Jag tittar förvånat på Andy. Ute? Tänk om någon ger sig på oss?
"Men tänk om..."
"Sav, du behöver inte vara rädd för att gå ut. Håll dig bara från de mörka gränderna bara. Och prata inte om J.S eller Allyson för mycket."
"Åh. Okej." ler jag.
Lyckan över att få gå ut med Andy är större än rädslan.

Det är fortfarande ljummet när vi lämnar restaurangen, så jag låter jackan hänga över armen. Försiktigt låter jag min hand stöta mot Andys när vi går längs gatan. Han ler lite, och flätar samman våra fingrar. Med rodnande kinder lägger jag en lös hårslinga bakom örat och vänder blicken mot solnedgången.
"Det här är otroligt kliché, det inser du va?" fnittrar jag lite.
"Yeah. Vadå då? Lite kliché kan det väl få vara över oss?"
Andy flinar, och jag gör det samma. Att gå hand i hand med blicken mot solnedgången är löjligt mysigt. Jag känner mig som en trettonåring igen. Fast när jag var tretton dejtade jag inte en tatuerad langare.
"Sav, vad är det?"
Ännu en gång har mitt minspel avslöjat mig. Jävla ansikte. Jag försöker att le, men Andy köper det inte. Helt ärligt vet jag inte varför jag ens fortfarande försöker.
"Alltså, det är bara ... det känns så märkligt att dejta ... någon som dig, typ. För vi dejtar väl?"
En rynka bildas mellan Andys ögonbryn. Men det väntade jag mig lite.
"Öh, ah, antar det. Vad menad du med någon som mig?"
Jag tar ett djupt andetag, hur ska jag förklara det här utan att låta elak?
"Någon med ditt ... yrke, I guess?"
"Jaha." svarar Andy kort.
Helvete. Blev han sårad? Vad fan tänker jag, såklart han blev sårad! Men vad ska jag göra? Vad kan jag göra? Vi fortsätter att gå under tystnad. Långsamt lägger sig mörkret över staden. Vi tog bussen dit, men valde att gå hem. Jag känner mig trygg i Andys sällskap, så han gick med på att gå halvtimmen till hans lägenhet. En bit fram hör vi höjda röster och jag klämmer omedvetet Andys hand. Han tittar mjukt på mig.
"Det är okej, Sav. Oroa dig inte."
Vi svänger ut på en huvudgata igen. Rösterna kommer längre bort. Det här är en omväg på nästan tio minuter, men Andy verkar inte bry sig.
"Andy, jag menade inte det så." säger jag försiktigt.
Då släpper han min hand. Jag ska precis ge honom en frågande blick när han istället lägger den runt mina axlar. Han säger ingenting, men det där är svar nog för mig. Plötsligt ser vi en stor man en bit bort. Han har luvan uppe på en hoodie och går med blicken mot asfalten. Andy stannar tvärt. Borde jag bli orolig?
"Sav, kan du tänka dig att ta på din jacka och sitta på bänken där borta en stund?"
Det är ingen fråga. Utan att protestera går jag över gatan medan jag stoppar in armarna i plagget och drar sedan upp dragkedjan. Andy går självsäkert mot gränden. Vad fan tänker han göra nu? Omedvetet börjar jag bita på min tumnagel. Det är en dålig vana jag försöker att bli av med, men det här är inte rätt tillfälle. Tiden går otroligt långsamt medan jag väntar på Andy. Telefonens plötsliga signal får mig att hoppa till, men jag lyckas i alla fall hålla tillbaka skriket som brusade upp. Andy har skickat ett sms.
"Kan du gå hem till mig och vänta där? Det borde inte dröja så länge innan jag kommer tillbaka."
Jag stirrar på skärmen. Så jag ska behöva gå en kvart helt ensam i mörkret? Men vad har jag för val? Att sitta kvar är inte ett alternativ heller. Så jag reser mig långsamt upp från bänken. Varenda ljud skrämmer mig så jag behöver tvinga kroppen att röra sig framåt. Mina steg blir gradvis snabbare och till slut har jag börjat springa. När jag når Andys port skäller jag ut mig själv mentalt för att inte varit mer deltagande på idrottslektionerna i skolan. Jag slår in portkoden, och sjunker sedan ner på nedersta trappsteget för att vänta ut min skenande puls och låta blodsmaken försvinna ur munnen. Det är då jag inser att jag inte har någon möjlighet att ta mig in till Andys lägenhet.

------------------------------------

Lördag och nytt kapitel! Eftersom ni läser detta har jag kommit ihåg att trycka på "publicera" också. Wow!

Nu väntar jag på att få min mat, och sedan ska vi fira en kompis som fyllt år. Igen. Många att fira nu känner jag. Nåja, det är roligt att få träffa folk!

Fast jag saknar redan spelet som väntar hemma ...