Mörka gränder

7. Hårnål

Andy har på sig tighta jeans, ett säckigt linne som är djupt i armhålorna, och tygskor. Även hans ögon täcks av stora solglasögon. Han är antagligen lika bakfull som vi är. Men han är i alla fall snygg. Vi har slitna shorts och ljusa linnen med håret slarvigt uppsatt. Jag börjar gå mot Andy, som precis ställt sig i kön.
"Hej!" säger jag så glatt jag orkar.
När Andy hör min röst lyfter han lite på solglasögonen och blottar ett par ögon med lika mörka ringar som jag har. Han synar mig från topp till tå. Sedan suckar han.
"Du, Sav," börjar han.
Jag blir förvånad över att han ens lagt mitt namn på minnet.
"Igår. Det var bara en engångsgrej. Det..."
"Jag vet." avbryter jag.
Andys min går från ansträngd till förvirrad.
"Jag lyckades glömma mitt halsband hos dig och jag lånade det av min..."
Jag stoppar mig själv. Ska jag säga att det är min fostermamma? Visa att jag bor på fosterhem?
"En person som står mig väldigt nära och jag måste lämna tillbaka det. Så jag undrar bara om jag kan få följa med hem till dig och hämta det? Jag lovar, jag vet att igår inte betydde något."
Andy är tyst en stund. Han verkar fundera på det jag precis frågat. Under tiden passar jag på att studera hans skönhet på nytt. Jag hade definitivt inte tackat nej till en omgång till. Eller typ tio.
"Kör till då." suckar han till slut. "Jag ska bara beställa frukost."
Så diskret jag kan ger jag Vic en tumme upp.

Andys lägenhet är otroligt vacker när solen strålar in genom de stora rutorna. Jag sparkar av mig skorna, som jag gjorde igår, och går in. På soffbordet står ett ensamt shotglas. Antagligen samma shotglas som varit fastkilat mellan mina bröst igår. Eller tidigare i morse? På festen i alla fall.
"Vart tror du att det ligger?" säger Andy slött, och ställer ner en papperspåse på bordet.
"Ingen aning. Sovrummet kanske?"
I ögonvrån ser jag hur Vic smyger genom hallen och mot dörren jag beskrivit. Andy står med ryggen mot henne och kommer förhoppningsvis inte se något.
"Aha, men det är bara att gå dit."
Jag biter mig lite i läppen och försöker se skamsen ut.
"Jag tror faktiskt att jag glömt vart ditt sovrum är någonstans, kan du följa med mig?"
Eftersom Vic ska försöka smyga in i rummet vill jag ha koll på Andy. Det finns dessutom en gnutta sanning i det. En stor gnutta. Han himlar med ögonen och mumlar något surt. Sedan börjar han gå. Jag följer efter honom så smidigt jag kan. När vi kommer in i hans stora, ljusa sovrum kommer minnena från natten tillbaka.
"Hur ser det ut?"
Andy drar mig ur mina tankar.
"Det är två tunna kedjor och ett mörkt hjärta som hänger i dem."
Han suckar irriterat, och lyfter på en kudde.
"Varför tog du ens av det?"
"Det kanske var i vägen eller något, jag vet inte."
Den där sucken gjorde mig lite grinig. Men jag försöker hålla mitt humör i schack, och lyfter istället på en av de andra kuddarna. Efter det börjar jag titta under det stora täcket. När det inte ligger under vecken i lakanen börjar jag bli nervös. Tänk om det faktiskt är borta? Sedan vi kom hit har jag varit säker på att vi skulle hitta det.
"Hittade det!" utbrister plötsligt Andy.
Jag kastar mig över sängen för att ta det från honom, men landar på magen med en duns. Det är väl inte så konstigt egentligen, sängen måste vara runt två meter, och jag är ungefär fyrtio centimeter kortare.
"Du behöver inte få panik, du kommer att få tillbaka det."
Andy går långsamt runt sängen, och jag nästan sliter smycket ur hans hand. Han lyfter på ena ögonbrynet.
"Vems är halsbandet egentligen?"
Jag tvekar en stund.
"Mammas."
Då fnyser Andy, och jag blir både förvirrad och sur. Vad är det för jävla reaktion?
"Så du lånade det av din mamma som du inte har?"
Jag tittar mållöst på honom. Minns han att jag berättade att jag inte har någon mamma? Det var något jag råkade slänga ur mig igår på fyllan, jag trodde aldrig att han skulle komma ihåg något sådant.
"Öh, det är väl mer min fostermamma antar jag." säger jag tyst.
"Jag gissade på det."
Då ler han. Jag får en känsla av att det är det första genuina leendet han gett mig sedan vi träffades.
"Har du bott hos henne länge eller?"
"Sedan jag var tretton, så sex år ungefär."
Andy nickar och faller ner på rygg. Jag försöker komma på en anledning till varför han frågar något sådant. Det är nästan som att han bryr sig.
"Jag växte också upp i fosterhem. Eller ja. Jag stack när jag var arton och lyckades fixa egen lägenhet."
Sedan vänder han huvudet mot mig. Det finns något varmt i hans blick.
"Du behöver inte skämmas för det."
Hans plötsliga vänlighet överrumplar mig. Hur många sidor har den här människan egentligen? Men när han ler sådär ser han nästan ut som en pojke. En väldigt, väldigt sexig pojke med piercingar och tatueringar. Efter en stund återgår hans ansikte till den där kalla minen igen.
"Men nu vill jag få dricka mitt kaffe."
Jag fattar vinken.
"Åh, förlåt, vi ska gå nu." svarar jag.
Vi lämnar sovrummet och går mot hallen. Den är tom. Vart fan är Vic?
"Vart är din kompis?" frågar Andy misstänksamt.
"Hon kanske letade efter badrummet, jag kan leta efter henne."
Han tittar länge på mig under tystnad. Nervositeten växer inom mig. Misstänker han något?
"Gå inte vilse. Jag sätter mig i soffan."
Sedan försvinner han. Jag andas lättat ut och beger mig mot den mystiska dörren. Vic står utanför. Hon har stoppat in en hårnål i låset och verkar otroligt fokuserad.
"Vet du ens hur man gör det där?" frågar jag bittert, väl medveten om att svaret är "nej".
Vic tittar upp på mig och verkar irriterad över att jag stört henne.
"Hur svårt kan det vara? Vart är Andy?" viskar hon.
"Bakom er." säger en mörk stämma.
Med ett kvävt skrik svänger jag om. Han har samma mörka blick som sist jag stod vid dörren.

-------------------------------

Har tråkigt, orkar inte vänta tills onsdag med att uppdatera.
Men ja, finns inte så mycket att säga antar jag? Hoppas ni tycker att den är bra trots att den är lite seg än så länge. Jag lovar att det blir mer spännande lite senare ❤