Mörka gränder

29. Krille

Ville skriva en liten notis innan kapitlet. Nu kommer vi till en del jag verkligen, verkligen gillar. Blir så glad över att äntligen låta er läsa den! Vet egentligen inte varför det är så viktigt för mig att berätta hur uppspelt jag är över den här delen av berättelsen, men det är det tydligen. Trevlig läsning ❤

"Hej, jag heter Sa... Amanda." säger jag.
Liam slår sig för pannan, och jag håller med honom. Anonymitet är tydligen inte min grej.
"Hej, Amanda."
Sättet han betonar namnet på visar att han är
väl medveten om att det är ett fejk-namn. Men det är antagligen otroligt vanligt i hans kretsar.
"Vad kan jag hjälpa dig med?"
"Jag letar efter någon."
Det blir tyst. Liam slår sig för pannan ännu en gång och jag håller fortfarande med honom. Varför låter han mig föra det här samtalet nu igen?
"Du har nog ringt fel."
Rösten blir plötsligt hård.
"Nej, jag vet att jag ringt rätt. Krille, eller hur? Jag har pengar. Om du är villig att ses och svara på några frågor."
Tystnad. En lång tystnad. Sedan suckar han.
"Vilken typ av frågor, tjejen?"
"Om en försvunnen kille. Inget du kan åka illa ut för. Jag lovar."
"Bra."

Vic ser exalterad ut, Liam ser livrädd ut, och jag ser nog mest trött ut. Vi ska möta den ödesdigra Krille för att få svar på några frågor. Vi ser alla väldigt annorlunda ut från hur vi brukar, och det är nog bra. Om fel person ser mig här kan jag åka illa ut. Det är inget jag vill dra in Vic och Liam i. Speciellt inte Liam som inte vet vilka kontakter jag egentligen har.
"Amanda?"
En stor, blond man nickar in oss i en gränd. Är det Krille? Det är mannen som jagade mig första gången vi tjuvlyssnade. Mannen som lät mig gå med en varning. Han är större än vad jag minns, och ännu läskigare. Men han verkar inte känna igen mig och det är bra. Min förklädnad har i alla fall funkat. På ostadiga ben staplar jag, Vic, och Liam efter honom. Krille tittar noga på oss.
"Jag har viktiga saker för mig, ge mig pengarna och frågorna så får ni svaren."
Jag plockar upp en skrynklig sedelbunt från fickan på min tröja och räcker den till honom.
"Frågorna."
"Öh, alltså..." börjar jag osäkert. "Det är en kompis. Eller, han är inte min kompis, han är... eller jag tycker inte illa om honom, men..."
"Ta dig samman bruden." avbryter Krille barskt.
"Förlåt. En kille hade fått tag i ... saker, och vi vet att de sakerna haft kontakt med dig på vägen."
"Vad antyder du?" morrar Krille.
Jag tar ett skrämt steg bakåt och håller upp händerna.
"Har en långsmal kille med snedlugg och piercing i ens läppen hört av sig till dig? Heter Niklas."
Ser ut som Andy. Fast det sista kan jag inte säga högt. Jag hamnar i alla olika sorters problem då.
"Kanske. När och varför?"
Jag, Vic, och Liam stirrar dumt på honom. Vi väntade nog oss alla ett argt "nej" och en utskällning eller liknande.
"Öh han ville antagligen ha tag på ... grejer. Vi hade fixat, men någon tog dem från oss."
Liam blänger på mig. Jag vill lägga en syrlig kommentar om hur Krille fick skit för det. Men jag hinner stoppa mig själv i tid. Han ser på mig under några tysta sekunder.
"Det är något med dig jag känner igen, tjejen. Du påminner om någon jag träffade för längesedan. Ring upp den här killen och ordna ett möte någonstans. Säg inget om det här till någon annan. Och ta mitt råd."
Vi tittar alla förväntansfullt på honom.
"Rör inte skiten. Det förstör liv. Lita på mig."
Krille räcker oss en papperslapp med ett nummer och ett namn på. Sedan ringer hans telefon, och han skyndar sig iväg. Jag tittar på pappersbiten. "Jonny" står det på den ovanför ett nummer. Vic och Liam tittar över min axel.
"Jag ringer!" säger Vic glatt.
"Du heter Emma, och Liam heter Joel. Okej? Det är säkrast om ingen vet våra namn."
Jag inser att jag har för mycket kunskap om detta. Alldeles för mycket.

Vic är klädd i sina vanliga kläder, men piercingarna är ute och håret är gömt under en mössa för att vara säker. Jag har svarta shorts och en blå t-shirt. Det känns märkligt att inte vara utklädd. Liam har på sin sina vanliga jeans och ett rött linne. Vi ser ut som ett gäng vanliga ungar som ska festa. Jonny ville möta oss innan han skulle på någon förfest. Det här handlar inte om något köpande av droger, det här är godhjärtad hjälp. Till och med i den här världen finns villkorslös vänlighet alltså? Eller gör det? Jag tittar missnöjt på min telefon. Ett sms under hela dagen. Och i det skrev han att han inte hann snacka något idag heller. Om Andy visste vad jag höll på med just nu hade han nog haft tid.
"Emma?" säger en kille som går mot oss.
Vi sitter på gräset i parken med varsin cigarett för att lugna våra nerver. Jonny är väldigt medelmåttigt byggd. Inte speciellt grov, men inte tunn heller. Han är ungefär lika lång som Liam, och ser mest tråkig ut i mina ögon. Men han kan sitta på information vi vill åt så just nu är han otroligt intressant för mig.
"Japp! Jonny?" ler Vic stort.
"Tjena!"
Jonny sätter sig på gräset framför oss och skakar allas händer. Vilken kontrast det här är mot när vi träffade Krille.
"Niklas alltså? Jag träffade honom för några dagar sedan. Han var pissed som fan, antagligen för pank för att knarka. Vadå då?"
Jag stirrar tyst på honom. Hur kan han prata så avslappnat om det här?
"Han svarar inte när vi ringer honom." säger Liam tungt.
Det här påverkar honom mer än vad han vill medge. Jonny skrynklar ihop ögonbrynen. Sedan räcker han sin telefon mot Liam som tittar på honom med en förvirrad blick.
"Jag har ett gäng ... kompisar som kanske har hans telefon." säger Jonny. "Ring från mitt nummer. Har du tur så svarar någon."
"O-o-okej." stammar Liam fram.
Medan han osäkert knappar in siffrorna på telefonen vänder jag mig mot Jonny. Han ger mig ett varmt leende med tindrande ögon. På hans rosiga kinder finns smilgropar. Men han har mörka ringar under ögonen, och det finns något slitet i hans blick.
"Varför gör du det här? Vad vill du ha ut av det?" frågar jag misstänksamt.
Han har inte nämnt pengar, men det behöver inte vara den enda valutan i hans liv. Mamma lärde mig det för längesedan.
"Amanda," säger han lågt.
Varje gång någon kallar mig det måste jag tvinga mig själv att reagera.
"Har du någonsin sett någon med abstinensbesvär från de tunga grejerna? Det är inte vackert, och om jag kan hindra en unge från att hamna där kommer jag göra det med ett leende på läpparna."
Den här människan är nog det närmaste jag kommer till ett helgon på länge. Bakom mig hör jag hur Liam plötsligt börjar prata uppspelt. Någon har alltså svarat. När han till slut kommer tillbaka skiner han.
"Vi ska träffa en Zacke om en halvtimme!"

-------------------------------------

Lite nya karaktärer. Äntligen!

Eftersom jag nu är mellan 18 och 25 börjar mina visdomständer titta fram. Har gått med galen värk i tandköttet i typ en vecka snart. Det enda som göra att jag kan äta är om jag knaprar värktabletter, så det gör jag! Usch och fy för visdomständer 💔
Nåja, vi hörs på lördag igen!