Mörka gränder

14. Smäll

J.S tittar efter mannen som försvinner runt ett hörn. Sedan suckar han.
"Hur är det?"
"Bra, antar jag. Han bara dök upp." Svarar jag lättat.
"Skönt." ler han. "Men jag måste faktiskt sticka nu. Var försiktiga."
Med det sagt försvinner han. Jag inser att jag skakar, både av ilska och av rädsla. Vic lägger försiktigt sin hand på min axel med en varm blick.
"Borde vi anmäla honom?"
"Nä, han gjorde ingenting. Polisen lär knappast bry sig om att han tafsade."
Vic suckar, men är tyst. Hon vet att jag har rätt.

Irriterat stoppar jag ner telefonen i min bh igen.
"Han svarar inte!" gnäller jag högt.
Vic himlar med ögonen. Jag har försökt få tag på Andy den senaste timmen, men han har inte ens skickat ett meddelande. Nu börjar jag bli orolig över att inte få någon sovplats.
"Babe," säger Vic. "Ragga på någon snygging. Eller någon du i alla fall kan sova hos. Andy kan vänta till en annan dag."
Hon har rätt, och det vet jag. Men jag vill inte ge upp. Jag vill få vakna i den där underbart mjuka sängen jämte den där underbart snygga människan.
"Kan vi inte gå runt lite? Han kanske är ute någonstans."
Efter att ha gnällt, vägrat, suckat, och gnällt lite till ger Vic med sig. Jag ger henne en stor kram och nästan släpar med henne längs gatan mot de andra barerna. Det börjar bli sent, och de flesta har blivit riktigt fulla nu. Runtomkring oss skrattar folk högt. Lite här och var kissar några i en buske eller i någon gränd. Varje gång jag ser personer som hånglar mot en vägg tänker jag på Andy. Det här är inte hälsosamt.
"Hörde du det där?" säger Vic plötsligt och ser sig omkring.
"Hörde vadå?"
Jag hör många saker, men antagligen inte det Vic menar. Sedan hörs en smäll. Inte ett skott, det låter mer som att någon slagit i en plåt eller liknande.
"Ett fyllo som trillat in i något?" försöker jag.
Vic skrynklar ihop ögonbrynen. Egentligen är jag inte speciellt övertygad heller. Då hörs skrik och ... gråt?
"Det är ett slagsmål!" utbrister Vic.
Innan jag hunnit reagera är hon på väg mot ljudkällan. Jag följer oroligt efter henne. Vi har ingen aning om vad som väntar. Det verkar dessutom komma från en mörk gränd, såklart.
"Borde vi ringa polisen?"
Jag försöker att vara så tyst som möjligt för att inte avslöja oss. Vi har stannat precis runt hörnet, bara några meter från slagfältet. Vic sätter ett finger för munnen och skakar på huvudet.
"...pengar. Jag lovar!" gråter en mansröst.
"Det har vi hört för länge, kräk."
Det är alltså åtminstone två män där inne. En ny smäll hörs. Antagligen puttades den gråtande mannen in i något.
"Snälla, ge mig bara lite mer tid."
Han gråter ännu högre nu. Jag och Vic utbyter bekymrade blickar. Det här är inget vanligt fylleslagsmål, det här är något annat.
"En vecka till." fräser en tredje mansröst.
Hur många är dem egentligen? Plötsligt skär en gäll signal genom luften. Jag inser till min rädsla att det är min telefon som ringer.
"Svara!" väser Vic snabbt.
"Jag kan inte prata just nu." viskar jag.
Sedan lägger jag på, och sätter mobilen på ljudlöst. Men det är försent, männen har redan hört mig.
"Spring." säger jag bestämt till Vic.
Vi skyndar oss mot närmaste gata med folk för att kunna ta skydd i massan.
"Där är dem!" Ropar en man plötsligt.
De två männens fotsteg kommer närmare. Jag svär tyst för mig själv, varför stod vi ens där? Då trampar jag plötsligt snett och faller ner på marken. Jag skriker till av rädsla, men det finns ingen som kan se mig. En duns hörs. Min telefon har trillat ner på marken. Skärmen lyser med texten "Andy <33" på. En skugga faller över mig, och den är för stor för att tillhöra Vic. Jag kastar mig över mobilen utan att titta upp.
"Hjälp!" tjuter jag i luren.
"Va? Vad händer? Vart är du?"
Han låter väldigt stressad. Men det är ju rätt förståeligt, vem hade inte varit det?
"De jagar mig, jag är..."
Telefonen slits ur min hand, och jag tittar upp i panik. Där möts jag av ett ansikte jag nästan känner igen.
"Du." säger han.
Mannen är grov, blond, och väldigt, väldigt tatuerad. Han är klädd i en svart hoodie och säckiga, slitna byxor. Ett par stora solglasögon täcker hans ögon trots att det är mörkt. Men de är förmodligen där för att skydda hans identitet, inte hans ögon.
"Jag?" svarar jag försiktigt.
Känner han mig? Mannen hjälper mig misstänksamt upp.
"Sav? Svara, vad händer?"
Andys röst hörs från telefonen som mannen håller i ett fast grepp. Han rynkar på näsan och räcker den till mig.
"Du borde svara din pojkvän. Men ta mitt råd, små tjejer som er borde hålla sig borta från den här världen. Och glöm allt ni hörde."
Sedan går han sin väg. Jag tittar stumt efter honom och försöker ta in vad som nyss hände.

En lätt sommarbris sveper in genom det öppna fönstret på Andys balkong. Jag, han, och Vic står och röker. Sedan vi berättat vad som hänt har han sett otroligt bekymrad ut.
"Vi borde verkligen ringa polisen." säger Vic tyst.
"Mm. 'Hej, vid halv tre på natten hörde vi en man få stryk i en gränd, som vi inte kan namnet på, av två andra män. Vi såg bara en av männen dock. Han var stor, hade tatueringar i ansiktet, och blond. Nej, han gjorde inget mot oss alls. Nej, vi såg inte vem som fick stryk heller'. Det låter verkligen som att de kommer ta den där anmälan på allvar."
Jag tittar irriterat på henne, men hon bara himlar med ögonen. Egentligen har hon rätt, vi borde anmäla det. Men vad har vi att gå på? Mannen hade tatueringar i ansiktet, på halsen, och på händerna. Problemet är att jag knappt minns hur de såg ut, jag var för rädd. Dessutom täcktes hans ansikte av solglasögon. Och även om vi skulle göra någon anmälan skulle det inte spela någon roll, vi vet inte ens vem offret var. Det hade bara varit slöseri med tid.
"Sav, Vic?" Andy tittar allvarligt på oss. "Ta mannens råd. Håll er borta från sådant, ni kan åka illa ut. Ni hade tur idag, men räkna inte med att det går lika bra nästa gång."

------------------------

Ääääntligen börjar storyn på riktigt! Nu är vi äntligen vid spänningen!

Ibland blir jag så trött på mig själv! Glömde trycka på "publicera" igår 😓 så förlåt för sent kapitel! 💔