Mörka gränder

12. Kontakt

Andy är tyst en stund på andra sidan av dörren, men jag kan höra hur han går runt där inne.
"Mhm, men det funkar inte så."
Han låter arg.
"Men det är inte vårt problem, eller hur? Nä, precis. Jag är lite upptagen just nu. Nej, jag kan inte snacka med Allyson. Jag har ... besök. Men ring henne om någon timme, då har hon nog vaknat till."
Sedan blir det tyst. Andy tar en djup, irriterad suck. Jag bestämmer mig för att gå till soffan, det är bäst om han inte vet att jag hört vad han sagt. Men det gav mig inte någon klarhet. Tvärt om faktiskt.

Ann-Marie ler mot mig på andra sidan av köksbordet. Jag tittar misstänksamt på henne, det är något som inte stämmer. Att Kristian beter sig likadant gör inget bättre.
"Okej." Liam lägger ner besticken på tallriken. "Varför sitter ni och flinar åt Sav?"
Skönt, jag behövde inte vara den som frågade.
"Imorgon är årsdagen för när Sav flyttade in hos oss." Kvittrar Ann-Marie. "Och vi tänkte att vi kanske kunde hitta på något! Gå ut och äta eller så?"
Kristian nickar instämmande. Båda ler stort mot mig. Jag sneglar på Liam och inser till min lättnad att det inte bara är jag som tycker att de är ovanligt uppspelta över den här årsdagen. När mamma dog bestämde jag att vi skulle sluta fira min födelsedag, och istället fira min inflyttningsdag. Det känns bättre att fira dagen jag kom till den här familjen än dagen jag kom till min förra. Om man ens skulle kunna kalla det för en familj. Men i år är de ovanligt glada över det.
"Jaha. Vad är det mer ni planerar?"
"Vad menar du, Sav?"
Ann-Marie är så otroligt dålig på att spela opåverkad att det är patetiskt.
"Aja, jag antar att jag får reda på det imorgon."
Hur kan det redan ha gått sex år?

Jag ligger på sidan i sängen och pillar med tapeten, som vanligt. Ibland tänker jag på alla andra som bott här före mig. Vad jag fått höra har de inte varit speciellt lugna av sig. Och ingen har stannat mer än ett par år eller så. Ett halvår efter att ha flyttat hit krävde jag att få göra om rummet. Den senaste inneboende hade nämligen kladdat en hel del på väggarna. Det var tydligen en rätt bråkig kille. Långsamt började jag få göra rummet till mig eget, och nu är golvet bytt, sängen ny, och väggarna är tapetserade. Trots att jag trivs otroligt bra här tänker jag ibland på hur jag hade det innan Ann-Marie kom in i mitt liv. Mamma jobbade deltid någonstans som jag inte minns, och spenderade resten av tiden som prostituerad eller genom att ta droger. En gång sprack en kondom, och jag blev till. Jag vet väldigt lite om min uppväxt, det är bara de få minnena jag har som ger mig någon uppfattning. Mamma berättade aldrig speciellt mycket för mig. Vi pratade faktiskt inte så mycket när jag bodde hemma alls. Men jag har nog förträngt väldigt mycket, för jag kan inte komma ihåg hur jag hamnade hos Ann-Marie och Kristian. På ett sätt känns det som att jag alltid bott här, men på ett annat sätt känns det som att det var igår jag satt på mitt rum och hörde stönen från ännu en okänd man. Jag tror att Ann-Marie var det första som sagt att hon älskar mig som jag är, för jag bröt ihop helt i hennes famn när jag hörde det första gången.

Restaurangen är ett sådant dyrt ställe där servitriserna ser ner på en om man inte är över trettiofem och ser proper ut. Jag har inget av det där att erbjuda, men det samma gäller Liam så jag bryr mig inte så mycket.
"Skål för Sav!" Säger Ann-Marie och höjer sitt glas med mousserande vin. "Nu har du bott hos oss i hela sex år, och de har varit de sex bästa åren i våra liv."
Hon ger mig ett varmt leende och en liten tår tvingar sig fram i ögonvrån på mig.
"Du är det bästa syskonet jag haft, och jag har haft en hel del." säger Liam med ett litet skratt och lyfter sitt glas med cola.
En liten tår tvingar sig fram i andra ögonvrån. När Kristian höjer sitt glas stoppar jag honom.
"Jag har slut på ögon nu, få mig inte att börja gråta bland alla gäster."
Kristian ler snett mot mig och sänker glaset en aning.
"Du är en fin tjej, Sav, och jag hoppas att du förstår det."
Och där börjar tårarna rinna. Jag skrattar skamset till.
"Kan vi dricka nu? Jag vill gå ut och röka sedan." ler jag bedjande.
Alla för sina glas till munnen och tar en klunk. Sedan reser jag mig upp, jag vill inte bryta ihop mitt på en lyxig resturang. Det är fortfarande varmt ute så jag lämnar min jacka på stolen. Idag valde jag en klänning som går till knäna, och som nästan saknar urringning helt. Det känns märkligt, men jag kan inte sluta spegla mig i ett skyltfönster till en stängd butik. Jag ser så otroligt vuxen ut.
"Sav?" Frågar en försiktig röst.
Jag vänder mig snabbt om. Av någon anledning börjar jag rodna lite, trots att jag inte gjort något fel. Andy tittar länge på mig.
"Du ser så vuxen ut! Det är knappt att man känner igen dig!"
Han brister ut i ett stort leende.
"Vi firar att jag bott hos min fosterfamilj i sex år."
"Oj!" utbrister han förvånat. "Jag bodde i mitt fosterhem i typ två år."
Jag nickar förstående, trots att jag inte förstår alls. Det här är mitt första och enda fosterhem. Först nu märker jag att han är annorlunda klädd. Han har sina vanliga jeans, ett par slitna tygskor, och en tjock, svart hoodie. Men det ovanliga är att han har håret uppsatt och ett par solglasögon, torts att solen gått ner.
"Vad du är annorlunda klädd." hör jag mig själv säga.
"Du har bara sett mig när jag varit ute och när jag är bakis, Sav."
Men det finns något i hans röst som inte gör mig speciellt övertygad. Han döljer något.
"Vart är du påväg, då?"
Jag gör mitt bästa för att det inte ska låta som något korsförhör, men kommer bara halvvägs.
"Jag ska träffa ett par kompisar bara. Men jag har faktiskt lite bråttom. Har du mitt nummer, förresten?"
Hans nummer? Varför skulle jag ha hans nummer? Och varför undrar han?
"Jag tar din tystnad som ett 'nej'. Ge mig din telefon så lägger jag in det."
"Öh ..." säger jag, och räcker den till honom.
Han trycker på skärmen en liten stund, och lämnar sedan tillbaka den.
"Hör av dig, vi borde avsluta vad vi påbörjade imorse."
Efter en snabb puss på munnen försvinner han. Jag står kvar som ett frågetecken och försöker ta in vad som nyss hänt. Telefonen i min hand visar en kontakt med namnet "Andy <33".

-------------------------

Läser någon ens vad jag skriver här? Hahaha
Oh well! Onsdag = kapitel. Samma med lördag ifs, och alla dagar något speciellt händer typ