Mörka gränder

66. Sanningen

Lysröret blinkar till några gånger. För en stund är jag rädd för att det ska slockna. Att vara ensam i mörkret med de här männen är inget som lockar. Tack och lov tar det sig och ljuset blir stadigt igen. Jag sätter mig upp och blänger på männen. De bryr sig inte det minsta. En våg av skrik hörs genom väggen och ljudnivån är hög nog för att dölja eventuella rop på hjälp. Odin har utan tvekan planerat det här. Men även om jag vetat att det var en match hade jag gått hit, för jag är precis så korkad som Zacke och Andy säger. Zacke. Har han, Vic, och Liam märkt att jag är borta? Jag fnyser tyst åt mig själv. Såklart de har. Andys ansikte dyker upp i mitt huvud. Har han märkt det? Letar han efter mig? Är han orolig?
"Var inte sådan. Berätta vem chefen är. Vi lovar att berätta vad som hände din mamma."
Krille avbryter mina tankar. Jag vägrar envist att möta hans blick. Inte en chans att jag säljer ut någon. Med en suck reser sig Odin upp.
"Om jag lämnar er två ensamma kanske det går bättre. Ni har ju känt varandra länge."
Jag tittar förvirrat efter honom när han går. Vad menar han med det där? Krille rycker på axlarna och sätter sig i soffan. Jag sitter bestämt kvar på golvet. Detta verkar, av någon anledning, roa Krille.
"Lika bestämd som sin mor." säger han med ett litet skratt.
Jag rätar med ens på mig.
"Kände du mamma?"
"Låt oss säga att jag kände henne väldigt väl."
Flinet på hans läppar äcklar mig något extremt. Trots att jag önskar att jag inte gjorde det förstår jag precis vad han menar.
"Då vet jag varför jag kände igen dig." mumlar jag.
"Vi träffades rätt många gånger. Men det är klart, du har nog förträngt den tiden."
Han sjunker ner lite i soffan och vänder blicken mot taket. Det är som att han inte bryr sig det minsta. Krille märker att jag inte tänker svara, men väljer ändå att fortsätta berätta.
"Hon tog ofta betalt i pengar, men lite då och då fick hon knark."
Jag pressar ihop läpparna till ett streck. Förstår han inte själv hur hemskt det är? Förstår han inte att han inte bara förstörde hennes liv, han kunde även ha förstört mitt? Jag var bara tretton år. Jag var bara ett barn.
"Jag tycker synd om dig, Savannah. Det gör jag verkligen."
Det finns något i hans röst som får mig att tro honom. Trots det höjer jag misstroget på ena ögonbrynet.
"Jag kommer att berätta vad som hände din mamma."
När han säger det drar jag efter andan. Jag kommer alltså att få veta det trots allt. Det får mitt hjärta att slå lite hårdare.
"Det spelar ingen roll vad du vill tro. Din mamma var ingen mjuk och älskvärd person. Hon var uppkäftig och kunde vara aggressiv ibland. Detta gav henne ett dåligt rykte, vilket du nog förstår. Via några ... kontakter fick jag reda på att hon låg farligt till. Och jag ska vara ärlig med dig, jag tyckte inte det minsta synd om henne. Hon hade gjort saker mot mig som fick mig att rent av njuta av vetskapen att hon skulle dö."
"Men hon hade barn! Tänkte ingen på mig?!" nästan skriker jag.
Krille skrockar lite nervärderande.
"Nej. Ingen brydde sig det minsta, Sav. Av ren nyfikenhet bestämde jag mig för att titta."
Hans glädje över min mammas död äcklar mig. Hur kan man göra så?
"Jag, Odin, och Tom gömde oss i närheten. Vi kunde se hur Andy försvann från platsen. Eller ja, det var bara jag som kände igen honom."
"Du vet."
Krille nickar nöjt.
"Ja, jag vet om att det är han. Men oroa dig inte, jag tänker inte skvallra. Jag är inte hjärtlös, Sav. Han har inte gjort mig något."
Den här mannen är verkligen omöjlig att förstå sig på. Varför vara så exalterad över mammas död, men så beskyddande över Andys identitet?
"Resten kan du nog räkna ut, eller hur?"
Jag nickar tyst. Det var Krille som gjorde det. Krille som hjälpt mig. Krille som fått mig att slappna av. Han mördade min mamma. Och han är glad för det. Under hela samtalet har han haft ett leende på läpparna. Ett hemskt leende som aldrig borde finnas hos någon. Speciellt inte någon som precis berättat hur de mördat ens mamma.
"Nu då?" frågar jag efter en stunds tystnad.
Krille rycker på axlarna.
"Jag har nog berättat mer än vad Odin egentligen velat."
"Tänker du mörda mig?"
Jag pratar väldigt tyst, men rädslan gör att jag inte kan förmå mig att höja röster ytterligare. Krille skakar på huvudet, och det får mig att slappna av.
"Det skulle jag aldrig kunna."
Ett litet litet leende bryter fram hos mig.
"Men jag kan inte tala för de andra."
Mitt leende försvinner lika hastigt som det kom. När han sagt det gnisslar dörrens gångjärn till lite. Tunga steg närmar sig men jag håller blicken mot golvet. Personen ställer sig framför mig.
"Hade ni en trevlig pratstund?" frågar Odin.
Jag biter mig i kinden för att inte lägga en spydig kommentar. Självklart vet han precis vad vi pratat om. I alla fall en del. En liten låda slängs ner framför mig. I den ligger tre små, genomskinliga plastbitar. Jag tar tar misstänksamt upp en av dem.
"Vet du vad det här är, Savannah?"
Odin låter så otroligt nöjd när han pratar. Jag sväljer och skakar på huvudet. Trots det är jag säker på att det inte är något bra.
"Fentanylplåster. Rätt starka grejer faktiskt. Du lär bli hög så in i helvete. Men det låter väl som ett trevligt slut?"
Så fort han avslutat meningen börjar Krille slita av mig den svarta hoodien som använts flitigt den senaste tiden. Jag gör mitt bästa för att kämpa emot, men det är meningslöst. Han är mycket starkare, och snart hjälper Odin till. Min bara hud ser ännu blekare ut än vanligt i det kalla ljuset när plagget landar jämte mitt huvud. Krille sätter sig över mig och naglar mig fast i golvet. Den sträva betongen river mig på ryggen. Han sträcker ut mina armar medan Odin börjar plocka med plåstren. Jag fortsätter kämpa emot, men det är lönlöst. Efter vad som känns som både en evighet och en sekund sätter Odin sig på knä jämte mig. Försiktigt placerar han en av de genomskinliga bitarna på insidan av min underarm. Sedan gör han det ännu en gång. Och sedan en sista gång. När han är färdig binder han mina handleder bakom ryggen med ett rep som skaver otroligt mycket. Antagligen för att jag inte ska kunna dra av plåstren.
"Hur lång tid tar det?" flämtar jag, trött efter att ha kämpat så länge som jag gjort.
Odin rycker på axlarna.
"Vem vet? Det får bli en överraskning."
Krille släpper mig äntligen lös och går mot dörren. Innan han lämnar rummet vänder han sig mot mig.
"Det var trevligt att träffas en sista gång, Savannah. Hälsa din mamma från mig."
Trots att jag vet att jag inte kommer att nå spottar jag mot honom. Mitt saliv landar på Odins sko. Detta verkar inte uppskattat, för snart svider min kind till på nytt. Efter det tar han ett fast tag om mitt hår och dunkar sedan mitt bakhuvud i golvet. Smärtan exploderar och jag skriker till. Efter att ha gett mig ett äckligt flin lämnar även Odin rummet. När dörren stängs bakom honom släpar jag mig mot soffan. Jag lägger mig på sidan och tittar på den låsta dörren. Från det angränsade rummet hörs skrik. Andy står antagligen där och gapar med de andra. En liten tår rinner ner för min kind.
"Jag älskar dig." viskar jag tyst trots att han inte hör mig.
Sedan stänger jag ögonen. Det är alltså såhär det tar slut. Men jag ler ändå lite, för de senaste månaderna har jag fått uppleva mer än vad jag någonsin trodde att jag skulle. Jag har fått känna känslor jag inte visste fanns, jag har lärt känna människor som tidigare varit helt okända för mig, och jag har fått vara helt och hållet lycklig. Trots allt har det varit ett bra liv.

-------------------------------------------

INNAN NI HALSHUGGER MIG VILL JAG ATT NI SKA VETA ATT DET VAR ÄNNU JOBBIGARE FÖR MIG ATT SKRIVA! 💔💔💔 Men det finns två kapitel kvar!

Snart dags för skrivkurs! Är så nervös att jag inte vet vad jag ska ta mig till 😭

Ses imorgon med ett nytt kapitel!