Mörka gränder

40. Svart hål

Min puls är antagligen farligt snabb trots alla olika andningstekniker och avslappningsövningar jag provat. Jag har alltid vetat att det inte handlade om en överdos, men att få bekräftat att min mamma faktiskt blev mördad var som ett slag i magen. Någon dödade henne. Någon tog hennes liv. Vic stryker mig över pannan och försöker att le. Vi spenderade natten på hennes soffa. Hon satt hopsjunken och jag låg med huvudet i hennes knä. De få gånger vi flyttat oss har varit för att gå på toa eller för att hämta pizzan vi beställde. Andy har inte ringt mig sedan jag gick, med största sannolikhet vill han inte störa. Jag kastade mig nästan ur hans lägenhet när jag läst Vics meddelande.
"Vad vill du göra?" frågar Vic mjukt.
"Jag vet inte."
Min röst är hes. Antagligen för att jag inte använt den på femton timmar. Dessutom har jag inte druckit något heller. En del av mig skriker efter att få krypa ihop i Andys famn, men en annan del är inte redo för att berätta om mamma än. Utöver det har jag otroligt dåligt samvete för att jag inte berättat om min speedade sommar. Krysset på min mage syns under tröjans kant som åkt upp. Och Andy tycker att hans tatueringar är dumma.

Jag stirrar upp i taket. Det gör otroligt ont, men det var vad jag var ute efter. Nu är smärtan inte abstrakt längre, nu är den samlad på en fysisk plats som går att ta på. Det blöder, men inte nog för att vara ett problem. Jag borde antagligen tvätta rent skiten och tejpa fast en kompress eller något, men just nu stirrar jag hellre upp i taket. Trots att vi knappt pratat med varandra var hon min mamma, och tydligen fanns det en kärlek mellan oss. I alla fall från min sida. Jag lägger mig på sidan. En blodsdroppe träffar det vita lakanet. Ann-Marie kommer att bli hysterisk över att jag skurit ett sår under naveln. Men vem bryr sig egentligen? Inte jag i alla fall. Det här suger. Personen som en gång fanns på andra sidan av min navel är borta. Hon kommer aldrig tillbaka. Bilder från senast vi träffades dyker upp i huvudet. Jag kan fortfarande se det där trötta leendet framför mig och höra hennes röst när hon lovade att sluta. Att träffa mig blev ett uppvaknande hade hon sagt. Hon insåg att jag nästan var vuxen och att hon missat vägen dit. Långsamt börjar min insida försvinna. Jag blir helt tom och i mitt bröst finns ett svart hål som försöker sluka mig. Med tårarna forsande och flämtande andetag kryper jag ihop. Sedan skriker jag rakt ut. Jag skriker i flera minuter. De andra håller sig borta. De respekterar att jag vill få vara ifred just nu.

"Vi måste få reda på vad som hände min mamma." säger jag bestämt och sätter mig upp.
Vic nickar. Sedan lämnar vi soffan.

"Jag vill hålla Andy utanför det här. I alla fall ett tag." säger jag och tittar på Liam och Vic. "Så jag måste komma in bakvägen, igen. Zacke verkade ha några tankar, så vi börjar med honom."
"Men hur?" frågar Liam.
Han var förvånansvärt lätt att få med på det här. Den enda förklaringen jag kan komma på är att han vill betala tillbaka för att vi hjälpte honom hitta Niklas.
"Sist fick vi kontakt med honom genom att du ringde Niklas från Jonnys telefon. Vi fick tag i honom genom numret Krille gav oss. Det finns i Vics telefon. Sedan ringde vi Niklas telefon från Jonnys. Eftersom Zacke svarade när han såg Jonnys nummer så känner de antagligen varandra."
Vic och Liam stirrar på mig. Jag blir lite obekväm.
"Vad?" frågar jag.
"Wow. Du har verkligen tänkt efter." säger Liam.
Vic nickar instämmande. Jag vet inte om det är en komplimang eller en förolämpning, så jag svarar inte.

Jonny tittar misstänksamt på oss. Vi bad honom möta oss på samma plats som sist, men vägrade säga något via telefon. Han har precis fått höra vår plan. Eller i alla fall delarna av dem som han kan hjälpa oss med, delen om att vi behöver kontakta Zacke och hur vi fick tag i Jonnys nummer.
"Varför behöver ni få tag på Zacke? Jag vet inte om jag är bekväm med att hjälpa lillebrorsan här på femton år bli hög igen." säger han skeptiskt.
"Det är inte vad det handlar om, jag lovar!" säger jag.
Jag börjar bli desperat. Men jag vill inte behöva berätta att mamma blev mördad. Det är tungt att bara tänka på, och att säga det högt är nästan outhärdligt. Jonny pressar ihop läpparna. Han verkar tänka efter, och det gör mig glad. Ett steg i rätt riktning.
"Vad vinner jag på det här?" säger han till slut.
"Vad vill du ha?"
Vic fladdrar lite med ögonfransarna och tar ett steg mot honom. Jonny låter blicken glida över henne. Sedan gör han det samma med mig. Omedvetet korsar jag armarna över brösten. Jag vill fräsa åt honom att jag har pojkvän, men jag måste spela smart.
"Okej. Följ med mig hem en stund så får ni hans nummer."
Glädjen som exploderar inom mig får mig att slänga mig runt hans hals. Jag är så tacksam att jag nästan skulle kunna kyssa honom just nu.

Jonnys lägenhet är förvånansvärt välstädad. Den är inget speciell. En tvåa med en soffa, en tv, två bokhyllor, och ett skrivbord. Väldigt standard. Vic verkar mer än villig att ligga med honom och jag börjar fundera på om hon verkligen gör det för att hjälpa mig eller om hon gör det för sin egen skull. Men egentligen kvittar det.
"Här är Zackes nummer. Men säg inte att jag gav det till er. Zacke är stenhård på att allt ska gå via Krille, och jag vill inte få skit från honom. Eller Krille från den delen, han är riktigt skrämmande när han blir arg. Men jag kan inte lova att han svarar."
Jonny ger oss en post-it lapp med ett slarvigt skrivet nummer. Jag sliter åt mig den gula pappersbiten och tar fram min telefon. Vic stoppar mig.
"Och vad vill du ha av oss?"
Mitt i all lycka över att komma ett steg närmare har jag helt glömt bort att han ska få något tillbaka."
"Inget faktiskt. Hon verkar så desperat att det här antagligen är otroligt viktigt för er." säger han.
Jag har slutat lyssna. Zacke svarar inte när jag ringer. Så jag ringer igen, och igen, och igen. På femte försöker klickar det plötsligt till.
"Vem fan är du och vad vill du?" fräser Zacke.
Jag ler. Äntligen!

-------------------------------------------

Åh, när jag skrev delen vi kommer in på nu (och fram till slutet) längtade jag verkligen efter att få dela med mig till er! De här karaktärerna ligger mig verkligen varmt om hjärtat, allihop <3 men som författare blir man nästan lite mamma till dem, haha

Är sjuk och glömde nästan posta kapitel. Som vanligt med andra ord. Räkna med att jag nästan glömde posta kapitlet i fortsättningen helt enkelt, det blir enklast så för alla, heh