Mörka gränder

23. Påse

"Är det ditt problem med det här?!" hör jag mig själv skrika.
Det blir helt tyst. Andy himlar irriterat med ögonen. Nu vet killarna att vi är här. Bra, Sav.
"Sav?" ropar Liam nervöst.
Andy reser på sig, och drar med mig upp.
"Vad fan håller ni på med?" fräser han.
Jag tittar misstroget på honom. Hur stor hycklare kan han vara egentligen? Han är inte någon att gnälla på folk som tar droger.
"Inget." försöker Niklas.
"Vem sålde skiten till er?"
Andy verkar förbannad. Trots att han står med ryggen mot mig vet jag att han har den där mörka, hemska blicken. Han får inget svar.
"Vem sålde skiten till er?" upprepar han, fast ännu argare denna gång.
"Jag vet inte!" svarar Liam panikslaget. "Det var Ryan som hade hand om kontakten!"
Liam pekar på en rödhårig, tanig grabb som tar stöd mot ett träd för att inte trilla ihop. En liten del av mig tycker nästan synd om honom.
"Jag vet inte vad han hette!" kvider Ryan. "Men jag snackade med någon 'Krille'."
Gråter ungen? Andy sliter fram sin telefon. Jag tittar tyst efter honom när han pressar den mot örat, men ingen av oss hör vad han säger.
"Spionerar ni på oss?" frågar Liam plötsligt.
Jag stirrar på honom. Anklagar han mig? Tycker han att jag gjort fel?
"Vi hörde någon som pratade och blev nyfikna. Men det var väl inte helt fel, eller hur? Hur jävla dumma är ni? Knark, allvarligt?" fräser jag.
Och nu låter vi som två syskon igen. Men jag föredrar när vi bråkar om mina cigg och inte om att han börjat droga. Snart kommer Andy tillbaka. Jag ger honom en lättad blick, han kommer att hantera det här mycket bättre än vad jag kan.
"Okej, ge mig grejerna, och rör aldrig skiten igen."
Killarna stirrar tyst på honom.
"Vi tänker fan inte ge det här till någon jävla pundare!" fräser Niklas.
Liam lägger handen på sin väns axel, och tar sedan ett par försiktiga steg mot Andy. De tittar på varandra under tystnad en stund.
"Jag känner igen dig." mumlar min fosterbror eftertänksamt.
"Det samma." svarar Andy i samma ton.
"Ryan, ge honom grejerna. Om han är vem jag tror han är ska vi inte bråka."
"Men..." svarar Niklas desperat.
"Nu!" ryter Liam.
Med skakande händer kastar Ryan påsen mot Andy som fångar den självsäkert. Han lägger den självsäkert i bakfickan.
"Sav, jag måste dra nu. Vi hörs imorgon."
Sedan går han mot bilen. Jag tittar förvirrat efter honom. Vad fan handlade det om?

"Är din pojkvän en pundare?" frågar Liam syrligt.
Vi sitter på hans säng och pratar. Hans vänner stack strax efter Andy vilket passade mig bra. Jag vill ha ett allvarligt snack med min fosterbror.
"För det första är han inte min pojkvän, för det andra så ska du vara jävligt försiktigt med vad du säger just nu. Droger? Seriöst Liam, jag trodde fucking bättre om dig!" fräser jag hårt.
"Kommer du att berätta för mamma och pappa?"
Nu är han rädd. Väldigt rädd. Och det borde han vara, för det han gjort är otroligt korkat. En tanke slår mig. Är det här inte första gången han gjort det? Men vill jag verkligen veta det?
"Det kan du ge dig fan på."
"Då säger jag att jag snodde det från dig."
Jag stirrar på honom. Han verkar plötsligt mer säker på sin sak.
"Vem tror du att de litar på mest av oss?"
Liam har rätt. Ann-Marie och Kristian skulle tro sin skötsamma son över fosterbarnet som är ute och super hela tiden. Det finns ingen tvekan om saken. Jag har förlorat.
"Fine. Men vad handlade det där om innan? Varför kände du igen honom?"
För en bråkdels sekund verkar Liam skrämd, men jag kan ha inbillat mig det.
"Det är inte ens säkert att det är han. Men om du verkligen vill veta är det bästa att snacka med honom."

Andy leker lite med mitt ostyriga hår. Han har ett underbart leende över ansiktet, men jag kan inte släppa vad Liam pratade om. Jag har försökt ta mod till mig flera gånger under kvällen men misslyckats varje gång.
"Vad är det du vill fråga mig?" flinar han, och kysser mig på halsen.
Jag tittar förvånat på honom. Är jag verkligen så lätt att läsa?
"Du och Liam verkade känna varandra. Vad handlade det om?"
Leendet försvinner. Det gör mig bara ännu mer förvirrad.
"Jag blandade bara ihop honom med någon. Tänk inte på det." mumlar han.
Till och med jag förstår att det är det enda svaret han kommer att ge mig. Så jag ger upp för stunden.
"Förlåt för hur jag är när jag blir rädd. Det är en kass reaktion, men jag har lätt att brusa upp."
Andy drar fingrarna över den nakna huden längs sidan av mig kropp. Jag vänder mig om för att kunna se hans ansikte, men han har gömt det i kudden.
"Skäms du?" flinar jag.
"Ursäkter är inte min grej, Sav."
Kudden dämpar hans röst en aning. En gäll signal från dörrklockan stör vår mysstund. Andy reser sig upp med en besvärad suck och drar på sig ett par mjukisbyxor. Jag tjuvlyssnar på samtalet från hallen.
"Upptagen." säger Andy hårt. "Make it quick, vad vill du?"
"Det är viktigt, kan jag komma in?"
J.S pratar så tyst att det knappt går att höra. Under en lång stund svarar Andy inte. Jag förstår honom, jag vill också få fortsätta där vi slutade.
"Fine." säger han till slut.
Jag gnäller lågt för mig själv.
"Jag ska bara klä på mig lite mer. Sav är här, ska jag skicka hem henne?"
Andy pratar väldigt tyst, men inte tyst nog för att jag inte ska höra honom.
"Oj, störde jag något?"
J.S tycker inte det minsta synd om Andy. Tvärt om verkar han njuta av att han avbröt vår ensamtid. Jag hör inte svaret, men det kvittar för snart kommer Andy in till mig igen.
"Jag snor din tröja och ett par mjukisbyxor. Sedan tar jag en cigg och något att käka. Puss!" kvittrar jag.
Han tittar förvirrat på mig, vilket passar mig bra. Det ger mig tid att slänga på mig kläder och skynda mig till balkongen innan han hinner protestera. J.S står fortfarande i hallen när jag halvspringer förbi.
"Hej!" säger jag glatt utan att stanna.
"Öh, Sav?" hör jag Andy ropa.
Dessvärre "missar" jag det och hinner gå ut på balkongen och tända en cigarett innan han når mig.
"Sav, du måste dra." suckar han.
Han vet uppenbarligen vad jag gör, och jag flinar så stort jag kan. Förhoppningsvis kan jag charma honom till att få stanna.
"Men jag har precis tänt en cigarett."
Jag skjuter ut underläppen och fladdrar med ögonfransarna lite. Vi tittar på varandra en stund. Sedan skrattar Andy till.
"Shit, fine, men uppför dig."
Jag kysser honom tacksamt och återgår sedan till mitt rökande.
"Är du säker?" hör jag J.S fråga oroligt från vardagsrummet.
"Det är lugnt, hon vet."
J.S suckar uppgivet.
"Jaja. Men vi måste ta tag i Krille."
"Jag vet."
Soffan knarrar till. Antagligen för att Andy satte sig i den. Jag lyssnar spänt.
"Det är inte ok att sälja till ungar."
"Andy, det är inte problemet just nu. Han åkte på stryk. Rejält med stryk. Och de frågade efter Sav."

-----------------------------------

Wow, det känns som en evighet sedan jag fick posta ett kapitel! Jag älskar att få uppdatera, men jag har helt slut på idéer till något nytt och vill inte publicera färdigt denna utan att kunna komma med något nytt efter. Men ja, än så länge är det i alla fall lugnt. Läs, njut, och dela med er till era vänner! ❤ ni är fantastiska som läser och följer, och jag är otroligt tacksam ❤