Mörka gränder

36. Jake (del II)

Kroppen värker, näsan rinner, och jag darrar.
"Jake, vakna."
Jag lägger händerna på hans axlar och skakar på honom. Han vrider på sig en stund, och sätter sig sedan upp.
"Fy fan vad jag mår skit." mumlar han.
"Jag också. Hjälp mig fixa det. Vi har väl kvar?"
Jag är nästan orolig. Men Jake verkar helt lugn.
"Ja, lugna dig. Hämtar du skedar?"
Innan han hunnit avsluta meningen är jag i köket. Mina darrande händer kan knappt plocka upp besticken från bänkskivan. Och jag hatar det. Jag hatar att vara nitton år och fast på heroin. Att det enda jag tänker på när jag vaknar är nästa fix. Till slut lyckas jag greppa två sked-helveten och skyndar mig till Jake. Han har plockat fram sprutorna och räcker mig handspriten. Först heroin, sedan kaffe, sedan ångest. Det är vart vi hamnat i våra liv. Han sliter skedarna ur mina händer och börjar koka knarket. Den stressade känslan av förväntan äcklar mig. Vi får inte ens någon kick längre. Nu handlar det bara om att bli frisk. Så fort det går ur kroppen kommer sjukdomskänslorna tillbaka.
"Vi borde lägga av." säger Jake tyst när han drar åt spännbandet om min arm. "Hatar du inte också oss?"
"Jo. Men vad är poängen?" frågar jag medan jag slår mig själv i armvecket.
Jag letar upp en användbar ven, precis som jag brukar, och lyckas till slut få ut lite blod. Äntligen. Sedan skjuter jag in det, och andas ut. Smärtan försvinner, kroppen slappnar av, näsan slutar rinna. Jag är frisk.
"Har du inga drömmar?" frågar Jake.
Jag spänner bandet runt hans arm med en suck.
"Jag ville ha ett normalt liv. Tänk att vakna i en mjuk säng jämte en tjej som älskar en? Tänk att ha barn."
"Jag vill bo riktigt, riktigt fint. Och jag vill vara lycklig på riktigt. Och jag vill ha en fet bil och en enorm tv." flinar han.
Jag ler mot honom. Sedan räcker han ut sin hand mot mig.
"Vi ska sluta. Vi ska bli rena, och du ska ha en fucking familj. Du ska döpa någon unge efter mig, och jag ska ha den fetaste jävla bilen någonsin."
"Ja, vi ska lyckas. Imorgon slutar vi." säger jag.
Vi skakar hand. Det här ska gå.

Jag sliter åt mig sprutan.
"En sista. Vi borde trappat ner. En sista, sedan slutar vi."
"Okej." svarar Jake hårt.
Vi svettas. Allt gör ont, och både jag och Jake har spytt upp allt vi försökt äta. För en timme sedan gav vi upp och nu sitter vi här igen. Jag är så jävla besviken på mig själv. Men det ska gå. Vi ska lyckas. Att sluta rakt av var dumt. Det var sjukt korkat. Men en sista gång för att vara förberedd. Det är okej. Så jag letar tills jag hittar en ven att använda. Sedan blir jag frisk igen. Det är så motbjudande härligt. Jag vill inte det här. Jag vill inte vara den här personen. Men vi ska sluta. Vi har lovat varandra att sluta. Och vi ska fixa våra liv. Jag ler mot Jake och han ler mot mig. Sedan stänger jag ögonen och njuter av min sista fix. Precis som jag gjorde igår, och dagen innan det, och dagen innan det.

Ett par starka armar skakar argt om mig.
"Andas!" ryter J.S.
Jag tittar slött på honom. Vad fan är hans jävla problem?
"Andy. För fan. Andas!"
Oj. Jag har visst glömt att andas. Så jag fyller lungorna med luft och andas sedan ut. J.S ser lättad ut, så jag gör det igen, och igen.
"Vad händer?" Frågar jag till slut.
"OD. Glöm inte att andas."
Överdos? Jag? Hur?
"Vi måste fucking sluta nu." muttrar jag.
Verkligheten börjar långsamt komma tillbaka till mig. Helvete. Andas in, andas ut, andas in, andas ut. Jag sneglar mot Jake och väntar på en utskällning. Han kommer att bli så jävla arg. Men han är inte jämte mig.
"Vart är Jake?" frågar jag.
Allyson sätter sig tyst jämte J.S, men ingen svarar mig.
"Vart är Jake?"
Jag höjer rösten. Varför svarar de inte? I ögonvrån kan jag se vår smutsiga madrass. Det ligger någon på den. Jake ligger på den. Jag kastar mig nästan mot honom.
"Jake. Fucking vakna."
Han rör sig inte. Han bryr sig inte när jag skakar på hans axlar, han bryr sig inte när jag drar upp honom, och han bryr sig inte när jag klämmer åt hans kropp. Hans bröstkorg är helt still.
"Jake!" Skriker jag. "Vakna! Jake!"
Han reagerar inte.
"JAKE!"
Jag börjar gråta.
"Jake! Vakna! Idag ska vi sluta! Vi ska fixa det! Tänk på bilen! Jag ska döpa min fucking unge efter dig, Jake. JAKE!"
Hela min kropp skakar när jag håller honom i ett krampaktigt tag. Bakom mig hör jag J.S och Allyson prata lågt med varandra. Jag vägrar lyssna på vad de säger. De har ändå fel.
"Jake," snyftar jag. "Ska du inte kalla mig en jävla pussy för att jag lipar? Sluta jävlas. Det är inte roligt."
En försiktig hand läggs på min axel, men jag skakar av den. Jag vill inte veta av någon annan. Jag måste väcka Jake. Vi måste sluta med skiten. Vi måste bli rena.
"JAKE! Vi är fucking nitton år! Kom igen."
Han ser så otroligt fridfull ut, trots att hans kinder är insjunkna och att hans läppar är blåa. Det är som att han sover.
"Var inte sådan. Du är bättre än såhär!" försöker jag.
J.S bänder loss mina armar från min vän, och släpar bort mig. Jag stretar emot bäst jag kan, men jag är svag. Min kropp orkar inte mer än att skrika och gråta. Allyson försöker lugna mig men jag hör inte ett ord av vad hon säger. Det enda som finns i min värld är min bästa vän som ligger ihopsjunken på golvet några meter bort.
"JAKE! Du är bättre än såhär! Vem fan dör av en OD på heroin när man är fucking nitton?!" skriker jag med tårarna rinnande längs kinderna.
Men det är bara onödigt. För jag vet vem som gör det. Jake gör det. Min bästa vän dog nyss. Och det var för att jag övertalade honom till att vi skulle ta en fucking jävla fix till.

------------------------------------------

Jag tycker i alla fall att jag fick till det här stycket med Andys historia rätt bra! Mörk som fan dock

Hängde nog ohälsosamt mycket på Flashback när jag gjorde min research för det här dock ...