Mörka gränder

53. Supa

Broccolin ligger prydligt i små bitar jämte potatisen. Även den är delad i små bitar. Väldigt små.
"Sav, du verkar lite ... disträ idag?" säger Ann-Marie bekymrat.
Jag tittar överraskat upp. För en stund hade jag nästan lyckats glömma att jag jag sitter i köket med min familj. Liam sitter med telefonen i handen och ögonen på skärmen. Ibland skrattar han till lite. Kristian verkar försöka spela helt ointresserad av mig och Ann-Marie, men ända sedan han fick reda på att jag och Andy är tillsammans har han hållit ett vakande öga på mig.
"Förlåt, det har bara hänt väldigt mycket på sistone."
Väldigt mycket. Ingen går på mitt fejkade leende, så jag lämnar bordet samtidigt som jag för pek- och långfingret till läpparna. Ann-Marie nickar förstående. Cigaretterna ligger jämte askfatet på verandan. Ovanpå paketet ligger en limegrön tändare. Jag plockar nyfiket upp den. Det här är inte min. När jag plockar upp cigaretterna inser jag att paketet är oöppnat. Det är definitivt inte mitt.
"Ann... mamma? Pappa?" ropar jag högt mot den stängda ytterdörren.
Nu kommer Ann-Marie att bli glad. Jag använde både "mamma" och "pappa".
"Vad är det, Sav?" kvittrar hon glatt.
"Har ni köpt nya cigaretter och en ny tändare till mig?"
"Du har verkat så stressad på sistone. Det kanske är fel, men vi ville ge dig något litet i alla fall och det var allt vi kom på."
Kristians ord får mig att le som en idiot. Min biologiska mamma må blivit mördad, men jag har faktiskt en annan familj. En familj som tar hand om mig och älskar mig som sin egen dotter.

Liam puttar ner mina fötter från sitt knä, men jag lägger tillbaka dem. Att han inte ger upp snart? Vi har suttit såhär i en timme. Det är familjekväll hemma, och vi har nyss ätit tacos. Nu är det popcorn och chips framför tvn. En svensk fredag helt enkelt. Liam sitter i soffan, jag ligger med fötterna i hans knä, Kristian sitter i sin fåtölj, och Ann-Mari sitter i den lilla soffan.
"När får vi träffa din pojkvän då, Sav?" ler Ann-Marie.
"När ni berättar vad fan det är ni vägrar säga om honom." muttrar jag.
Ju längre tiden går, desto mer accepterar jag att han bott här före mig. Han kallade aldrig Ann-Marie för "mamma", han hade aldrig mysiga fredagar med dem, vi har gjort om rummet nästan helt, och han var knappt hemma ändå. Dessutom har det gått mer än sex år.
"Äsch, det är i det förflutna." säger hon.
Jag höjer misstroget på ena ögonbrynet.
"Då borde det inte vara några problem att berätta. Eller hur?"
Egentligen skiter jag totalt i det. Liam har redan berättat. Men jag vill hala ut på det så länge som möjligt, för jag vet inte vad Andy orkar. Det här stället påminner om alldeles för mycket som plågar honom. Jag sneglar mot bokhyllan vi har jämte tv-n. Den är fylld av alla Ann-Maries fotoalbum. Det är lite charmigt faktisk. Men det är otroligt viktigt för henne att allt är i rätt ordning och hon hade ingen aning om vart Andys bild skulle placeras, så den är inramad och står på en tom hylla. Hon spenderade timmar med att rensa den där hyllan för att kunna ställa fotot där. Det känns så otroligt märkligt att se en bild på min pojkvän som togs för sju år sedan i vardagsrummet. Han ser så barnslig ut. Alla ser så mycket yngre ut. Men det är egentligen inte så konstigt.

Zacke har pressat ihop läpparna till ett streck. Jag snurrar nervöst en svart hårslinga runt mitt pekfinger medan jag väntar på ett svar. Han har precis fått veta vad Sofia sagt.
"Och varför har du inte sagt något tidigare?" suckar han till slut.
Precis vad jag inte ville att han skulle fråga.
"Det kändes som att jag svek henne."
Jag undviker hans griniga blick.
"Vi måste ta reda på vem den här personen är."
Vic låter ovanligt bestämd. Vi andra nickar instämmande.
"Men hur?" lägger jag till.
Det känns som ett omöjligt uppdrag. Och jag verkar inte ensam om att känna det, för ingen svarar mig.
"Andy kanske kan hjälpa oss?" viskar jag.
Egentligen frågar jag nog mig själv mer än någon annan.
"Nej." säger Zacke bestämt. "Inte en chans. Vi frågar ingen. Förstår du? Han kanske förlåter dig, han kanske inte bryr sig det minsta om Vic och Liam, men om han skvallrar om mig ... nej. Inte en chans."
Jag biter mig skamset i läppen. Det var ett själviskt förslag. Men sedan börjar Zacke flina igen.
"Men jag kanske har en idé."
Blicken som han ger mig gör mig lite nervös.
"Men det beror på hur modiga ni är."

Inte alls. Jag är inte det minsta modig.
Det är vad jag tänker när jag väntar på Andy utanför krogen. Zackes plan är att vi ska dra ut, supa ner J.S och Andy, se till att det blir en efterfest, och sedan ska jag försöka få information ur dem. En skrämmande farlig plan, men det är allt vi har. Snart läggs en arm runt min midja. Jag sneglar misstänksamt över axeln. På senaste tiden har det varit så många äckel runt mig att jag alltid är på min vakt. När jag möter Andys leende slappnar jag av.
"Snälla lämna inte min sida ikväll, det har varit alldeles för många äckel på sistone." suckar jag.
Andy kysser mig försiktigt på pannan.
"Jag lovar. Ska vi gå in? Jag jag bjuda på något att dricka."
Jag ler tacksamt och går in med min hand i hans. Zacke väntar redan vid baren. För engångskull behöver jag inte ljuga för Andy. Zacke ringde honom och tjatade om en utekväll. J.S sitter mellan Sammy och Allyson vid ett av borden med soffor. Bra, då behöver jag inte sitta jämte honom. Vic har inte kommit hit än, men hon lovade också att följa med. Den enda som fattas är Liam. Vi insåg att det var omöjligt att få in honom och de flesta skulle vara obekväma i hans sällskap på efterfesten. Så han sitter hemma och tjurar. Lika bra, Ann-Marie kommer att börja misstänka saker om vi alltid är iväg samtidigt. Andy sätter mig vid bordet jämte den rosahåriga tjejen, vars namn jag glömt, och går sedan bort mot Zacke i baren. Jag ler stelt mot alla. Det här är människor jag träffat innan, människor jag borde vara bekväm med. Men allt jag kan tänka på är att inte verka misstänksam. Att hela tiden tänka att det antagligen får mig att verka mer misstänksam. Snart kommer Zacke och Andy tillbaka med en shotbricka. Jag tar ett djupt andetag. Det är alltså dags att börja.

---------------------------------------

Fira sambons mamma ikväll! Men eftersom alla alltid är försenade hinner jag skriva och renskriva! Min bästis skrev nyss att mitt simsberoende är oroväckande, så jag borde väl svara henne också!

Ha en fin lördag och jag hoppas att ert väder är lika mysigt som här!