Mörka gränder

27. Alfahane

"Öh, ah?" Svarar jag förvirrat.
Liams ögon är enorma. Är han rädd? För Andy? Hur känner de varandra egentligen? Då inser jag att det antagligen inte var första gången Liam tog droger. Har han stött på Andy i den världen?
"Liam, spotta ut det nu." fräser jag.
"Sav, var sjukt försiktig med honom. Han kanske har ändrats, men..."
Vänta, va?
"Vad menar du? Hur länge har du egentligen känt Andy?"
Liam fortsätter att titta på mig, men nu är det mer sympati än skräck i hans blick.
"Han har inte berättat något alls för dig va?"
Varför vägrar folk att berätta saker för mig?
"Då borde du göra det."
Jag försöker att låta så hotfull som möjligt men misslyckas med att skrämma honom. Men om han känner Andy är det inte konstigt att jag inte ens kan få honom att blinka. Ingen jag träffat har varit lika skrämmande som han kan vara. Jävla alfahane.

Ann-Marie och Kristian ligger och sover sedan ett par timmar tillbaka. Deras sovrum ligger på andra våningen med fönstret på husets vänstra gavel, så jag och Liam sitter och röker vid den högra gaveln.
"Så," viskar jag, "du har fått flera cigg av mig och vi har strykt dina skulder. Spit it out. Vad vet du?"
Liam tittar ner på sin nytända cigarett. Han verkar grubbla på något. Förmodligen över vad konsekvenserna kan bli om han berättar för mig. Det han inte vet är att jag redan är inblandad i den världen. Men det kan jag inte säga. Jag vågar inte yttra de orden längre.
"Andy ... jag känner inte honom direkt. Vi hade kontakt för en hel del år sedan, om man säger så. Men jag vet inte hur mycket jag får berätta."
Han biter sig i läppen på sättet han gör när han är nervös. Jag suckar, men kan inte klandra honom for shit. Vi är i samma sits.
"Berätta vilka rykten som går då? Saker som andra också vet?"
"Okej."
Liam tar ett djupt bloss. Jag väntar tålmodigt på hostattacken som aldrig kommer. Den här ungen har rökt länge.
"Om det faktiskt är samma person så är han typen man inte vill hamna i bråk med. Jag tänker anta att du sett honom naken. Har du inte tänkt på alla ärr han har?"
Bilden av den nästan randiga kroppen kommer tillbaka till mig. Men hur vet Liam om det?
"Vad tror du de ärren kommer från, Sav? Tror du verkligen att han bara är klumpig?"
Nej. Någon har gett honom dem.
Jag drar omedvetet efter andan. Hela hans överkropp är täckt med blekta ärr, och det finns antagligen ännu fler under tatueringarna som täcker armarna, ryggen, och halsen.
"Men hur? Och varför?" hör jag mig själv viska.
"Det vet du lika väl som någon annan. Vissa säger att han gjorde det för att det var kul, vissa säger att han blev tvingad, vissa säger att det är bullshit helt och hållet. Välj själv."
I vanlig Sav-anda väljer jag det naiva alternativet. I mitt huvud blev han tvingad. Punkt slut.
"Hur länge har du knarkat, Liam?" frågar jag efter en stunds tystnad.
Jag kan se honom tappa cigaretten som fräser när glöden nuddar daggen på bladet under.
"Va?" nästan andas han.
Uppenbarligen är han livrädd för att ens nämna det. Vilken skillnad mot Andy.
"När började du? Och varför?"
Vi tittar inte ens på varandra när vi pratar. Som om det skulle göra någon skillnad. Ämnet är mörkt och det borde inte ens finnas. Vi är två tonåringar som borde ha roligt med kompisar, vi borde tramsa runt. Inte sitta mitt i natten och prata om knark och min pojkvän som är langare.
"Jag provade i påskas när jag var hos Isak. Han hade fixat via sin brorsa som kände rätt personer."
"Varför ens börja?" frågar jag, som den hycklare jag är.
"Du vet varför, Sav. Ruset. Alla säger att det är det bästa som finns och när man mår skit är det en utväg. Men det vet du, jag behöver inte förklara för dig."

"Seriöst, Sav! Jag känner en kille som kan fixa det."
Vics ögon glittrar. Cigaretten som är fastklämd mellan mina läppar glöder i ögonvrån. Hon stirrar intensivt på mig.
"Men har vi ens råd?"
"Jag har löst det babe. Oroa dig inte."
Jag suckar och tar ännu ett bloss. Amfetamin alltså? Efter en stund nickar jag uppgivet. Om det ens tar udden av allt just nu är det värt ett försök.

Jag tittar ledsamt på Liam. Grabben som näsan är min bror.
"Fastna inte i det bara. Bli inte som min mamma."
"Det är lugnt. Jag gör det bara ibland."
Rökmolnen stiger mot den stjärnklara natthimlen ovanför våra huvuden. Hur hamnade jag här? Varför tog just mitt liv den här vändningen?

Det är så mörkt det kan bli på förmiddagen i mitt sovrum. Natten har varit full av märkliga drömmar som växlat mellan Andy och mina och Vics sämre beslut. Vad skulle han säga om han visste hur jag spenderade mina sommarnätter när jag var sexton? Hur jag hanterade sorgen från mammas död. Min mamma som dog pågrund av drogerna Andy sysslar med. Han kanske kan hjälpa mig lösa det här och äntligen ge mig ett avslut? Men det där är inget jag vill ta över sms. Det här är en fråga man bör ställa öga mot öga. Tänk om jag äntligen kan få reda på sanningen? Jag låter fingrarna glida över ärret på min mage. Sedan tänker jag på alla Andys ärr. Om jag tyckte mina två sår gjorde ont kan jag inte föreställa mig vad Andy behövt genomlida. Jag har inte träffat honom på några dagar nu, och det har väckt fler och fler frågor hos mig. En knackning på min dörr tvingar mig tillbaka till verkligheten igen.
"Sav, kan vi snacka? Mamma och pappa är borta."
Liam låter nästan nervös när han pratar. Jag slänger av mig täcket och struntar i att sätta på mig byxor. För det första har Liam antagligen redan sett nakna tjejer tidigare (och om han inte har det är det dags att han gör det snart) och för det andra brukar jag gå såhär när jag är trött eller bakis.
"Vad är det?" frågar jag med hjärtat i halsgropen.
Liam är nästan vit i ansiktet.
"Det är Niklas. Ingen har fått tag på honom sedan han var här."

----------------------------------

Jag skrev den här i januari ungefär, och det är så roligt att läsa igenom allt nu och minnas vad jag gjorde och tänkte gällande de olika delarna. Jag längtar dessutom verkligen efter att få presentera er för några till karaktärer som kommer lite längre fram. Speciellt en!
Hoppas att ni fortfarande tycker om den ❤ jag ser att den får läsningar och ibland röstar någon, så jag antar att folk faktiskt följer den? Tack till er ❤❤