Mörka gränder

37. Pussy

Jag stryker försiktigt handen över Andys kind. Han andas häftigt och hans ansikte är rött. En mardröm. Kudden han legat på under natten ligger på golvet, men jag når den inte. Dessutom spelar det nog ingen roll för honom. Medan jag sitter och försöker avgöra om jag ska väcka honom eller låta mardrömmen gå över av sig självt öppnar Andy ögonen. Han verkar först desorienterad och ser sig förvirrat omkring. Sedan andas han ut.
"Du hade en mardröm, älskling." säger jag.
Jag biter mig i kinden. "Älskling"? Verkligen, Sav? Men Andy verkar inte märka det. Han sitter upp och har lagt sin högra hand i vänster armveck. Hans ansikte är blekt och på pannan finns några svettdroppar.
"Andy?" frågar jag försiktigt och lägger handen på hans axel.
Min beröring får honom att rycka till. Han stirrar skrämt på mig en stund. Sedan drar han ner mig bland lakanen och håller om mig hårt. Jag har ingen aning om vad som pågår, men det känns inte som att jag kommer att få ett svar om jag frågar just nu.
"Sav?"
Hans andedräkt kittlar mig lite i nacken.
"Mm?" svarar jag.
"Vad har J.S och Allyson berättar om mig?"
Äntligen!
"Inte speciellt mycket alls."
Han är tyst en stund, men jag märker på honom att han snart kommer att berätta något viktigt för mig. Något som jag inte skulle kunnat lista ut på egen hand.
"När jag var arton flyttade jag och min bästa vän ihop. Vi skrapade ihop till en sunkig liten etta i utkanten av staden. Den var avskyvärd, men vi brydde oss inte."
När jag ligger i den sköna sängen i hans fräscha, stora lägenhet har jag svårt att föreställa mig honom i något annat scenario. Men det var längesedan. Det var antagligen när jag också bodde i en sunkig lägenhet.
"Vi sov på en äcklig madrass vi fick från någon. Först hade vi en tv, men vi sålde den för att få ännu mer pengar. Vet du vad vi la pengarna på?"
Jag skakar på huvudet. Såklart jag inte vet vad de la pengarna på, ingen förklarar ett skit för mig.
"Droger. Och för att ha råd med det började jag slåss för pengar. En underground fightclub, typ".
Andy släpper mig och sätter sig upp. Han tar tag i min hand och drar den över sin underarm. Det finns små, runda ärr som är dolda av tatueringarna.
"Det gjorde ont som fan, men jag knarkade bort smärtorna. Gradvis blev det tyngre och tyngre grejer. En dag kom vi över heroin, och det var den bästa och värsta dagen i mitt liv. Ruset var så jävla underbart att vi fortsatte. Men sedan vaknade jag en morgon och insåg att vi var fast. Vi var nitton år och beroende av heroin."
Andy blir tyst. Han stänger ögonen och verkar försöka samla sig.
"Vi hatade oss själva," fortsätter han med stängda ögon, "så vi skulle sluta. Och det gjorde vi. Vi slutade varje dag i en vecka, men jag gav alltid upp först."
Ny tystnad. Jag vet precis vad som kommer här näst.
"Sista gången vi någonsin blev höga överdoserade vi. Jag minns att jag hatade hur bra jag mådde igen, och sedan minns jag att J.S väckte mig och sa åt mig att andas. Jake..."
Jag kramar om Andy. Han behöver inte säga mer, jag vet precis vad som hänt.
"Vi hade lovat varandra att sluta. Vi skulle uppfylla våra drömmar! Han skulle ha en lyxig jävla lägenhet och en fet bil. Jag skulle ha en familj! Jag skulle döpa ett barn efter honom!"
Andy snyftar till, och kniper ihop ögonen. Antagligen för att blinka bort tårarna. Jag tittar förvånat på honom. Familj? Barn? Mina tankar är speglade i mitt ansikte, som vanligt. Han skrattar till.
"Yeah. Jag vill ha familj och barn och allt. Volvo, villa, vovve."
"Det är lite ... kontrast." säger jag med ett obekvämt skratt.
Andy kramar om mig igen. Jag stänger ögonen och andas ut. Att äntligen få veta vad som format honom gör mig glad. Eller ja, de hade gjort mig glad om det inte var så hemskt.
"Det är så fucking orättvist." Mumlar han. "Varför var det han som dog? Det var jag som gav upp varenda jävla gång."
Han grepp blir hårdare. Jag säger ingenting, om det är vad han behöver får han krama mig hur hårt han vill. Att sitta i hans famn är det enda jag kan göra just nu. Det är allt jag kan erbjuda honom.

Trots mina försök kan jag inte låta bli att se på Andy annorlunda. Han vill alltså ha barn? Han tittar upp från sin telefon. Vi sitter i soffan och äter äntligen frukost. Trot att jag var vansinnigt hungrig när jag vaknade ville jag inte säga något till honom när han öppnade sig för mig.
"Sav, vad är det?" suckar han.
"Inget." ljuger jag och smäller på ett fejkat leende.
Andy himlar med ögonen och lägger ner telefonen.
"Få mig inte att ångra att jag berättade för dig, okej? Det är så sjukt tungt att bära på vetskapen att det är mitt fel att min bästa vän är död."
Jag kastar mig nästan över soffan för att kunna lägga min hand på hans. Sedan ser jag honom bestämt i ögonen. De är fortfarande lite rödsprängda.
"Det är inte ditt fel. Hur många gånger blev ni inte höga tillsammans? Hur skulle du kunna veta att just den gången skulle gå åt helvete?"
"Men..."
"Inga. Fucking. Men."
Jag blänger på honom och försöker se så sträng ut som jag kan. Det är nog inte mycket, för han skrattar till.
"Fine. Vi säger det."
Han reser sig från soffan. När han pussar mig på pannan i förbifarten putar jag lite med underläppen. Han lyssnar aldrig på mig. Jag vet att jag har rätt och han borde också förstå det. Andy stannar i dörröppningen till balkongen och tittar på mig med ett snett leende.
"Vet du? Jake hade gillat dig. Du är sådär härligt dryg som han var. Och han hade sagt precis samma sak som du gör. Att det inte är mitt fel. Men han hade kallat mig 'pussy' också."

-------------------------------------

Inte fått så många kommentarer eller röstningar eller liknande på sistone, men jag älskar den här delen så mycket att jag inte ens bryr mig ❤ och jag hoppas att ni gör det också, fast i tystnad!

Om ni inte såg varför det blir ett extra kapitel är det för att jag ska bli publicerad i en bok! Jag vann en tävling och ska därför vara med, men några andra, i en bok av Iduns förlag. Det känns helt overkligt att lilla jag ska vara med!
Oroa er inte, det kommer ett kapitel imorgon också, som vanligt!