Mörka gränder

10. Tvågångsgrej

Lägenheten är den samma som den var i förmiddags. På något märkligt sätt har det börjat kännas avslappnat att komma hit. Men nu tror jag i alla fall att jag hittar till toaletten, så det är ju alltid något. Något annat jag också hittar till är den mystiska dörren. Jag hoppas att Andy glömt låsa den, man vet ju aldrig. Det är definitivt värt ett försök. Men inte än. Just nu är jag för nykter och ensam för att våga göra något sådant. Den plötsliga insikten om att Vic inte är här slår mig. Jag känner mig plötsligt väldigt, väldigt utsatt. Den där känslan verkar stråla från mig, för snart dunkar någon mig i ryggen.
"Tjena! 'Sav' var det, va?"
Det är den där killen jag suttit jämte på krogen. Han har ett varmt leende över läpparna, och jag slappnar med ens av.
"Ah. Du sa aldrig vad du heter?"
"Jag kallas J.S." Svarar han glatt.
"Men vad heter du egentligen?"
Då försvinner leendet. En ilning letar sig längs min ryggrad. Den här killen är verkligen skrämmande.
"Som sagt, jag kallas J.S."
Rösten är mörk och varnande. Det är tydligt att jag gör bäst i att inte ställa fler frågor. Så jag sväljer den överflödiga saliven rädslan framkallat och nickar tyst. J.S ler igen, och går sedan. Det där är en kille man inte vill möta i en mörk gränd på natten. Men den där blicken är inget i jämförelse med den jag fått av Andy. På tal om Andy, vart är han? Jag behöver ett bekant ansikte, och Allyson är också borta. Så jag börjar gå runt i lägenheten på nytt. Första rummet jag går in i är köket. Jag inser att jag inte varit där inne tidigare. Det är stort, ljust, och ungefär precis som jag väntade mig. Dyra köksmaskiner, vita väggar, vitt golv, spotlights, och ser i allmänhet dyrt ut. Men det är helt folktomt, så jag går därifrån, vilket antagligen är lika bra. Det känns som att jag kommer att ta sönder något genom att bara existera där inne. Jag fortsätter leta efter någon jag känner. Från ett rum kan jag snart höra en gnisslande säng och dova stön. Av någon anledning gör det lite ont, för min hjärna kopplar det direkt till Andy. Varför gör den det? Och varför gör det ens ont? Det var en engångsgrej. Men om han är där inne lär dörren vara obevakad. Den är antagligen låst, men det finns en liten chans att den inte är det, och det duger fint för mig. Så jag smyger dit. Det är dessutom det enda stället jag hittar utan problem i den här löjligt stora lägenheten. När jag kommer fram ser jag mig försiktigt omkring. Jag försöker att verka så avslappnad och inte-misstänksam som möjligt. Men i själva verket vet jag att det är totalt onödigt, vad skulle jag göra här egentligen? Kusten är i alla fall klar, för det verkar inte finnas någon människa förutom jag i närheten. Så tyst och diskret som jag kan lägger jag handen på handtaget och trycker det försiktigt neråt. Två händer placeras på min midja och jag stelnar till.
"Vad är det du inte förstår med att låta bli den jävla dörren?"
Andy låter inte alls lika arg som tidigare. Nu låter han nästan lite road. Men det hade jag nog också varit, jag måste verka otroligt löjlig i hans ögon. Dessutom ser han knappast mig som ett hot längre, om han någonsin gjorde det. Jag känner hur han försiktigt trycker sin kropp mot min rygg och låter händerna glida ner mot mina höfter. Hans varma andedräkt kittlar min blottade hals som idag inte bär ett halsband.
"Det var värt ett försök." flinar jag.
"Du är verkligen olydig."
Jag ryser till av välbehag när han drar sin nästipp från min käke och hela vägen ner till axeln.
"Jag tycker mycket bättre om den här klänningen." Mumlar han och drar upp händerna så slutet av min rumpa blottas.
Jag har på mig en svart klänning som visar axlarna, och blir något form av tyllmaterial vid midjan. Benen har jag lämnat bara.
"Jasså?" säger jag utmanande.
"Mm."
Hans jeans är hårda mot min hud. Eller ja, det är inte bara jeansen som är hårda just nu.
"Den har ingen jävla dragkedja som jag måste hjälpa dig med sedan."
Då minns jag hans humör efter vi haft sex. Hur han varit kall och stängt ute mig helt. Hur jag mest verkat vara i vägen för honom. Jag tar ett steg från honom, och klänningen faller ner igen.
"Alltså, igår var ju en engångsgrej, och engångsgrej gör man liksom bara ... ah, en gång."
Andy stirrar förvirrat på mig. En rynka bildas mellan hans ögonbryn.
"Är du sur? Allvarligt?"
"Förlåt för att jag var på dörren igen." Mumlar jag tyst. "Jag ska gå nu."
Sedan vänder jag mig om och börjar bege mig mot vardagsrummet. Det var en otroligt löjligt reaktion av mig, jag vet, men den bara kom liksom. Det var inte medvetet. Då grabbar Andy tag om min handled och vänder mig mot honom igen.
"Fine, då gör vi det till en tvågångsgrej, då." suckar han.
Men sedan blir han lite bekymrad igen.
"Om du vill?"
Ja. Ja, det vill jag definitivt.
"Jag vet inte ..." svarar jag eftertänksamt.
Är det värt att riskera att bli sårad?
"Det är upp till dig, I guess. Du har charmat mig, se det som en komplimang. Tvågångsgrejer är inte något jag brukar göra."
Komplimang? Jag ser det som ett jävla mirakel. Har jag charmat honom? Hur låga krav har den här människan egentligen? Min förvirring måste varit tydlig för Andy skrattar plötsligt till. Sedan lägger han händerna på mina höfter igen.
"Jag tycker ändå bättre om hur du är klädd idag. Inga halsband att oroa sig över, och inga strumpbyxor att krångla med."
Han lägger försiktigt sina läppar mot min hals. Jag biter mig i läppen och släpper ut ett litet, litet stön. Egentligen är det inte alls lika sexigt som igår, men vetskapen om vad som kommer att hända får mig att brinna. Det suger lite i magen när han puttar upp mig mot väggen och kilar in sitt jeansbeklädda lår mellan mina ben. Ännu en gång känner jag hur det är mer än jeansen som är hårt.
"Nå?" säger han försiktigt i mitt öra.
Jag sväljer och nickar, oförmögen att prata. Det var alltså inte Andy i det där rummet trots allt. Den tanken gör mig gladare än vad den borde.

------------------------

Inte speciellt spännande kapitel I suppose, men det tar berättelsen framåt helt enkelt. Typ.

"Har du roligt, Fuckboy?" ligger nu som #5 i tonårsromaner. Så jag firar med ett nytt kapitel i den här!