Mörka gränder

41. Hjälp

"Tja. Jag behöver snacka med dig." säger jag bestämt.
Att hälsa tar för lång tid.
"Sav?" säger han förvirrat. "Varför ringer du mig?"
"Möt mig på samma plats som sist om en timme."
Sedan lägger jag på. Jag vill inte att Jonny ska veta att jag känner Zacke. Det blir för mycket att förklara.

Det duggar ute och Zacke är sen. Men om han hade vägrat dyka upp han han ringt. Det är i alla fall vad jag intalat mig själv. Liam gav upp för tio minuter sedan, och Vic har sagt att hon ger det fem minuter till. Men det har hon sagt i en kvart.
"Okej. Vad handlar det här om?"
Zacke står bakom oss. Han ser otroligt allvarlig ut, och det ger mig en helt annan bild av honom. Utan det där flinet ser han mycket äldre ut.
"Kan vi gå någonstans mer ... privat? Det handlar om vad vi snackade om sist."
Zacke höjer förvånat på ögonbrynen. Sedan ler han.
"Vi drar hem till mig." säger han tyst.

Zacke bor i en tvåa strax utanför centrum. Inte lyxig som Andys, men inte liten som Sammys. Väldigt genomsnittlig. Vi går in i vad jag antar är hans sovrum. Det finns en stor säng, en byrå, och ett par fåtöljer. Gardinerna är fördragna och den enda ljuskällan är en vägglampa som ger ett behagligt ljus. Zacke sätter sig på sängen och signalerar med ett flin att vi ska sätta oss jämte honom. Jag och Vic väljer att sätta oss i fåtöljerna. Det känns mindre distraherande.
"Varför tror du att det finns någon på toppen?" frågar jag direkt.
Zacke skakar bestämt på huvudet av någon anledning.
"Vi börjar med mina frågor, gumman. Varför kontaktade du inte mig via Andy?"
Han korsar armarna över bröstet och spänner blicken i mig. Jag tar ett djupt andetag.
"För att jag inte vill att han ska veta."
Zacke brister ut i ett ännu bredare flin. Den här killen går mig på nerverna. Men jag kan inte säga ifrån. Då riskerar jag att han slutar sammarbeta och det är inte värt det. Vi behöver honom.
"Stygg flicka. Finns det annat du vill göra bakom ryggen på honom?"
Under några sekunder funderar jag på om vi klarar oss utan hans hjälp. Det kanske kan gå. Men jag slår bort den tanken, det är dumt att riskera. Fast jag ska inte ljuga. Tanken på att smälla till honom så hårt jag kan över kinden igen är väldigt lockande.
"Svara på min fråga." morrar jag.
"Du är tråkig. Men det här låter kul, jag är villig att hjälpa dig."
Flinet försvinner från hans ansikte. Sedan lägger han sig ner med en suck.
"Jag råkade råkade höra J.S en gång. Han pratade med någon. Jag tror att det var ett telefonsamtal. Han verkade fråga någon om planer och liknande. Som om någon bestämde över honom."
"Kan det inte varit Allyson?" försöker Vic.
Han skakar på huvudet.
"Hon var i ett annat rum och pratade med andra."
"Det finns någon över honom"
Tjejen verkade inte ljuga, och med vad Zacke sagt börjar jag bli mer och mer övertygad. Tanken gör mig både rädd och uppspelt. Kommer jag äntligen att få veta vad som hände med min mamma? Vic tittar allvarligt på Zacke.
"Kommer du att hjälpa oss med det här?"
"Ja för fan!" skrattar han.
Jag vet inte om jag är lättad eller orolig över att han hjälper till.

När vi sitter i Zackes vardagsrum två dagar senare är jag väldigt nervös. Andy har märkt att det är något som inte stämmer och jag är rädd att han börjar misstänka otrohet.
"Okej, hur fan ska vi komma någonstans med det här?" suckar Vic.
Zacke rycker på axlarna. Hans lättsamhet gör mig nästan irriterad. Men det här är bara en kul grej för honom. För mig handlar det om att få ett avslut.
"Att fråga någon av de andra är i alla fall uteslutet. Jag vill helst hålla det hemligt att jag snokade."
Jag och Vic nickar förstående. Att spionera är farligt, och det kan sluta riktigt illa. Spionera!
"Vi borde försöka tjuvlyssna på någon!" säger jag exalterat. "Det är så vi fått all info vi inte borde ha!"
Zacke rynkar på pannan, men skakar sedan bort det. Den här killen verkar inte bry sig vansinnigt mycket om något. På ett sätt är det väldigt skönt att han inte ifrågasätter det jag säger, men på ett annat sätt är det påfrestande att han inte tar något seriöst.
"Det där låter jättebra hörni, men hur ska vi göra det här?" suckar Zacke.
"Vi har märkt att vissa platser är vanligare än andra för sådant. Om vi väntar i närheten vid rätt tidpunkt kanske vi kan höra ännu mer!" utbrister Vic glatt.
Zacke ställer sig plötsligt upp.
"Ni ska vara jävligt försiktiga tjejer. Kommer fel människor på er vid fel tillfälle kan det sluta illa. Riktigt, riktigt illa." säger han vasst.
Sedan vänder han sin mörka, allvarliga blick mot mig. En rysning går längs min ryggrad.
"Sav, bara för att du ligger med Andy sitter du inte säkert."
Mitt hjärta börjar att slå lite fortare. Jag inser plötsligt hur liten och försvarslös jag egentligen är. Zacke verkar förstå det, för han ler nöjt och sätter sig ner. Då bankar det på ytterdörren. Vi stelnar alla till. Zacke ser nästan panikslagen ut.
"Lägg er i sängen!" väser han.
Jag och Vic tittar förvirrat på varandra.
"Bara gör det!"
Det bankar på dörren igen, och jag och Vic kastar oss in i hans sovrum. Sängen gnisslar till lite när vi lägger oss i den, men jag har förstått att vi inte gömmer oss längre, vi missleder. Zacke drar av sin tröja och slänger in den till oss. Sedan rufsar han till sitt hår och går ut i hallen. Jag håller, av någon anledning, andan när jag hör hur dörren öppnas.
"Zacke, varför svarar du inte när jag ringer?" fräser J.S.
"Upptagen."
Hans tonläge är sådär lättsinnigt och retsamt igen. J.S suckar djupt.
"Du har fan ett problem, grabben."
"Det är inget problem!" fnyser Zacke. "Det är motsatsen. Vad ville du? Tjejerna väntar på mig."
Han njuter verkligen av det här. Jävla skitstövel.
"Jag vill snacka med dig."
Andy är här.

---------------------------------------

Jag är så himla nyfiken på vilka era favoritkaraktärer är! Jag älskar ju alla, men vissa ligger mig lite närmare hjärtat än andra
You know the drill: glömde nästan posta ett kapitel. Per usual.