Mörka gränder

50. Skuldkänslor

Jag stirrar på henne. Hon ser värre ut än sist. Tanken att Andy måste liknat henne en gång i tiden gör ont. Heroin är verkligen en helvetesdrog.
"Savannah!" säger hon vasst.
Då inser jag att jag inte sagt något än.
"Visst."
Kvinnan andas ut.
"Vi går någonstans där det inte finns människor i närheten."

Tjugo minuter senare sitter vi i en sunkig lägenhet. Den påminner skrämmande mycket om det jag sett av Andy och Jakes gamla boende. Tjejen skakar fortfarande och hennes blick flackar.
"Vad heter du?" frågar Vic plötsligt.
Tjejen tittar skräckslaget på henne. Sedan andas hon ut.
"Sofia." säger hon med ett tomt leende.
Vic nickar, men berättar inte sitt. Tanken på att ringa Zacke har snurrat runt i mitt huvud ända sedan vi såg henne. Men jag har bestämt mig för att höra vad hon har att säga.
"Savannah, har du sagt till någon vad jag sa till dig? Förutom grabben här? Någon som känner J.S?"
Jag ska precis skaka på huvudet när jag inser att det är en lögn. Zacke vet allt. Men Zacke är på vår sida, det är okej. Skulle Sofia lita på mig om jag sa det?
"Nej, vi har hållit tyst om det till alla andra." svarar Vic bestämt.
Hon tog alltså beslutet. Lika bra, jag hade bara suttit tyst i en kvart medan jag velade mellan vad jag skulle göra. Att ta beslut är inte min starka sida och det är ingen hemlighet. Sofia slappnar av. En våg av skuldkänslor sköljer över mig. Vic och Liam verkar däremot helt opåverkade.
"De letar efter mig."
Vad ska jag säga? Jag kan ju inte säga att jag vet det. Det är bättre att hon fortsätter prata. Det var trots allt hon som letade upp oss. Just det, hon letade faktiskt upp oss.
"Hur hittade du oss?" frågar jag misstänksamt.
Sofia vänder skamset ner blicken på sina skakande, beniga händer.
"Jag ... jag följde efter er. Jag ville få pratat med er redan när ni gick in, men jag hann inte."
"Vänta," säger jag. "Så du var utanför i flera timmar?"
Hon nickar ordlöst. Det här samtalet var uppenbarligen viktigt för henne. Men hon är väldigt tyst.
"Okej, kom till saken!" säger Liam plötsligt.
Vic nickar instämmande. Dagens ranson av tålamod tog visst slut hos Zacke för deras del.
"Jag behöver bara be om ursäkt. Jag vet att jag kommer dö. Om inte någon av ... dem får tag i mig, så kommer drogerna ha ihjäl mig."
Av någon anledning snörps min hals åt. Jag kanske inte kände Jake, men jag känner Andy och en liten del av honom dog den dagen.
"Jag vet också att de börjat leta efter dig, Sav." säger hon sedan allvarligt. "Men jag tycker att du har rätt att veta vad som hände med din mamma. Det är fel att lämna dig utanför."
Sedan tar Sofia ett djupt andetag för att börja berätta.

Ljudet av dropparna som faller från kranen och slår i plåten gör mig nästan galen. Vart är Katarina egentligen? Hon skulle bara möta upp dem, och sedan skulle hon komma hem igen. Omedvetet har jag börjat vagga fram och tillbaka. Abstinensen håller mig i ett hårt grepp. Jag vet att jag borde sluta. Men det är så svårt. Och vad har jag att kämpa för? Katarina har sin dotter. I morse sa hon att hon skulle sluta. Det har hon sagt sedan hon träffade Savannah. Någon dag kommer hon säkert att fullfölja sitt löfte. Jag kliar mig i armvecket. Det finns en varböld från ett infekterat sår där. Första gången det hände blev jag så otroligt äcklad. Sedan vande jag mig. Nu är det en vardag. Kranen fortsätter att droppa. Långsamt blir lätet högre och högre. Till slut är det öronbedövande. Jag kastar mig nästan ur lägenheten. Det går inte att vara kvar här inne. Kristina borde dessutom bara vara några minuter bort, såvida mötesplatsen inte blev ändrad. Fast det brukar den aldrig bli. Redan innan jag rundar hörnet kan jag höra deras röster. Kristina och två män. Varför är de två? Och varför skriker de? Jag hör inte vad de säger men alla verka bli argare och argare. Sedan hörs det en hög smäll. Någon blev slagen, och det var antagligen så hårt att personen trillade in i något. Plötsligt möter ett par ögon mina. Jag hade inte ens märkt  att jag skrikit till. J.S blick är mörk, och jag drar efter andan.
"Chefen, tar du hand om henne så tar jag hand om vår lilla tjuvlyssnare."
Hans röst är iskall. Jag börjar springa. Sedan hör jag Katarina skrika högt och hjärtskärande. Men jag stannar inte. Vad skulle jag kunna göra?

Det gör nästan ont, så hårt jag håller i telefonen. Jag vet att jag måste ringa Zacke, men det känns på något sätt som att jag sviker Sofia om jag gör det. Vic och Liam tröttnade på mitt velande för längesedan så jag är ensam. Jag har äntligen fått veta vad som hände mamma. Eller ja, en del av det i alla fall. J.S fick aldrig tag i Sofia, men hon har levt så undangömd som möjligt sedan dess. Någon petar mig på axeln och jag skriker till av rädsla. Sedan inser jag att jag inte alls står i en mörk gränd. Tvärt om, jag går längs med den stora, upplysta gatan genom centrum, på väg mot den sista bussen för dagen. Natten? Jag vänder mig snabbt mot vem det var som drog mig tillbaka till den här verkligheten. Andy tittar bekymrat på mig med huvudet på sned.
"Du är ovanligt lättskrämd."
Jag andas ut. Att se Andy lugnade mig mer än vad jag trodde. Vad gör den här människan med mig?
"Förlåt." ler jag.
Du borde berätta allt för honom.
Jag svär åt rösten i mitt huvud. Det vet jag, men det är svårt. Jag vill inte svika både Sofia och Zacke. Men jag ska berätta. Någon gång i alla fall.
"Jag är på väg hem." säger han lite uttråkat. "Vill du följa med? Godiset var billigt, så jag passade på att köpa sjukt mycket när jag ändå var och handlade. Mataffärer som har öppet sent är underbart."
Det är inte förrän nu jag ser kassarna han bär i händerna. Jag var verkligen långt borta.
"Gärna."
Jag försöker le så avslappnat som möjligt. Andy ser, självklart, igenom det men vet bättre än att tjafsa på gatan.
"Dåså. Tänkte du ringa någon?"
Han tittar menande på min lysande telefonskärm. En kontakt vid namn "Svante" är uppe. Det är vad Zacke heter på min telefon, av någon anledning.
"Nä, kollade bara igenom gamla kontakter." ljuger jag.
Andy fnyser.
"'Svante'? Hans föräldrar kan inte ha tyckt om honom."
Men sedan skrattar Andy till.
"Fast det är klart, det gjorde nog inte mina heller."
Det finns bara lite, lite sorg i det där skrattet. Bara en liten smula.
"Äsch, du heter i alla fall inte 'Svante'!" flinar jag.
Andy ställer ner kassarna bredvid sig. Sedan lägger han försiktigt armarna om mig.
"Jag älskar dig, Sav. Jag älskar dig så galet mycket."
Han pussar mig på hjässan, och jag vill nästan gråta. Jag är en hemsk flickvän.

-------------------------------------------------------------

Alltså åh vad jag är glad att jag äntligen får publicera den här! När jag skrev allt satt jag verkligen och längtade efter att ni skulle få läsa om Sav och hennes historia! Jag hoppas att det inte bara är jag som är partisk i vad jag tycker om den, men det verkar inte så! Tack för tusende gången till er, mina underbara läsare <3
Jag börjar dock bli lite orolig över att jag inte har något färdigt att komma med efter denna. Alltså, jag har flera berättelser som är halvfärdiga, men inget som faktiskt är färdigt! Min fantasi har varit lite sådär på sistone, dock, så det är nog därför. Jämför dessutom allt med denna och "Har du roligt, Fuckboy?" vilket inte gör saken bättre. Det är klart att jag tycker om de bättre, de är ju faktiskt FÄRDIGA. Men ah, lite svammel från mig såhär en onsdagseftermiddag.
Puss på er, så kommer nästa kapitel på lördag!