Mörka gränder

52. Frågor

Mardrömmen får mig att vakna med ett ryck. Jag minns bara bilder ur den, men det är skrämmande bilder. Bilder på hur jag blir fångad, på hur jag blir bunden, och på hur J.S mörka blick får mig att frysa fast i marken. Andy sover lugnt jämte mig. Om och om igen undrar jag hur mycket han vet. Och hur mycket han berättat. Men jag vill tro att han tänker skydda mig. Jag lägger mig ner på kudden igen och stirrar upp i taket. Bakom rullgardinen lyser solen, och lite av ljuset letar sig in i rummet. Klockan är elva men vi somnade inte förrän vid sju. Vi la oss dock i sängen redan vid halvfem. Egentligen är det speciellt tidigt att gå och lägga sig heller men jag hade varit betydligt mer utvilad om vi faktiskt somnat då. Jag sneglar på Andy, och mitt hjärta slår lite extra hårt. Det var värt de förlorade timmarna av sömn. Drömmen har fått mig att svettas obekvämt mycket så jag bestämmer mig för att duscha. Om jag har riktigt varmt vatten kanske jag kan bränna bort lite av rädslan som hänger kvar.

Spegeln är immig så jag torkar av den bäst jag kan med handduken som nyss varit virad runt mig. Sedan tar jag ett steg bakåt för att betrakta min kropp. Den ser ut som den brukar, men temperaturskillnaden från när jag lämnade det skållheta vattnet har gett mig lite gåshud och jag huttrar till. Trots att jag egentligen ser ut som vanligt är det något annorlunda. Det är som att jag mognat den senaste tiden. Men jag vet inte om jag tycker om det, så jag gör som Ann-Marie sagt. Det kanske får mig att känna mig som mig själv igen.
"Det svarta håret klär dig, du har fina ögon, dina nyckelben är markerade."
"Vad gör du?"
Andy kliver in i badrummet med ett snett leende. Jag vänder mig överraskat mot honom.
"Jag försöker tycka om mig kropp."
Han ställer sig tätt bakom mig, fortfarande med det där sexiga leendet.
"Jag kan hjälpa dig. Din hals är otroligt vacker."
Hans läppar kysser lätt min hals.
"Dina bröst är underbara."
Försiktigt kupar han sina händer om dem. Jag biter mig lite i läppen.
"Din rumpa är fantastisk."
När han släpper mitt ens bröst för att dra fingrarna längs min midja lämnar han ett nästan brännande spår. Sedan lägger han handen på min bakdel.
"Och när jag gör såhär ..."
Långsamt låter han sina fingrar vandra ner, och sedan fram. Det är en känsla av en upphetsande kittling som sänder blixtar i hela min kropp.
"Låter du såhär."
Försiktigt rör han på lång- och ringfingret. Jag släpper ut ett ljud som kan liknas vid en hickning och någon form av tyst, gällt stön. Jag kan se Andy le i spegeln.
"Ska jag fortsätta berätta om dig?" frågar han.
Men jag har slutat lyssna. Istället stänger jag ögonen för att förhöja de andra sinnena. Speciellt känseln. Ju längre vi står där, desto tyngre blir hans andning. Det får mig att le. För trots att det är han som rör vid mig har jag lite kontroll. Jag ställer mig på tå och pressar mig bak mot honom.
"Helvete kvinna, vad gör du med mig?" säger han.
Nej, han flämtar fram orden. Och av någon anledning får det mig att fnittra. Men mitt fnitter avbryts snart av en bestämd knackning på badrumsdörren. Besviket plockar jag upp handduken från golvet och virar den runt mig medan Andy går för att svara vår besökare.
"Andy, vi måste snacka." säger J.S bestämt.
Greppet om handduken hårdnar när jag hör honom.
"Sav, är det okej?" frågar min pojkvän försiktigt.
Jag sväljer hårt och ber till universum att min röst ska hålla sig.
"Jadå, du sa ju till honom att komma idag istället."
Yes! Rösten höll! Andy andas lättat ut. Efter att ha tvättat händerna lämnar han mig ensam i rummet. Så fort de är utom hörhåll sjunker jag ner på golvet och gör mitt bästa för att hålla andningen under kontroll. Det går åt helvete.

För första gången på jag-vet-inte-hur-länge vill jag inte lyssna på deras samtal. Jag vill inte ens höra J.S röst. Han dödade min mamma. Han och någon till. Trots det sitter jag i Andys soffa jämte J.S. Jag var precis vid porten i trapphuset när jag mötte Allyson. Eftersom Allyson verkar ha någon magisk kraft sitter jag alltså nu här. Jag tvingar mig själv till att le, och skrattar lite när han drar något tråkigt skämt jag redan hört. Allt för att dölja min rädsla.
"Hur är det då, Sav?"
Han ler varmt mot mig, men jag kan inte slappna av.
"Lite trött." hör jag mig själv säga.
J.S sneglar på Andy med ett flin. Andy svarar med en triumferande blick. Han skäms inte alls.
"Du har sommarlov nu antar jag? Eller hur gammal är du?"
Min puls höjs. Varför frågar han? Vill han vara helt säker på att det är jag? Kommer han fråga om hela mitt namn snart?
"Sav, du verkar helt borta?" säger Allyson oroligt.
Hon står bakom soffan med handen på min axel. Plötsligt börjar jag undra om hon också är inblandad. Nej, jag kan inte sitta här och vara livrädd och börja tvivla på alla. Jag smäller på det mest fejkade leendet jag kan.
"Förlåt, jag känner att jag behöver röka, jag blir lite sådan då."
Jag hör själv hur äckligt sockersöt jag låter. Fortsätter jag prata såhär kommer mina tänder bli uppätna av karies. Innan någon hinner säga något går jag ut på balkongen. Så fort jag placerat cigaretten mellan läpparna plingar min telefon till. Ann-Marie frågar om jag ska ha kvällsmat hemma ikväll.
"Är det Svante som skriver?"
Andys retsamma stämma får mig att svänga runt. Han står några meter bakom mig med det där sexiga, sneda leendet som drog in mig i all den här skiten från början.
"Vem fan är Svante?" skrattar J.S från soffan.
"En av Savs kompisar vars föräldrar antagligen inte gillade honom!"
Andy svarar i precis samma tonläge. Först tänker jag försvara min kompis, men inser sedan att han faktiskt inte finns. Jag har aldrig känt någon som heter så i hela mitt liv.
"Nä, det är ..."
Jag tvekar. Om jag säger att det är mamma som smsat kanske det får J.S att tvivla. Men om Andy avslöjar att jag bor i fosterhem kommer det bara göra saken värre.
"Det var hemifrån, de ville ha hem mig för att äta kvällsmat. Jag har varit här så mycket på sistone."
Andy vet att jag ljuger. Nästan i alla fall. Frågan är om han kommer att säga det till J.S eller inte? Men det finns en sak som är säker just nu, och det är att jag inte tänker stanna länge nog för att ta reda på det.

---------------------------------------------

Ovanligt snuskigt kapitel känner jag. I alla fall en del. Hoppas att ni inte tog för illa upp!

Sent kapitel idag men helt ärligt glömde jag nästan att posta ett alls. Har haft sjukt svårt med att faktiskt uppskatta saker och vara glad det senaste halvåret (sedan mitt återfall av ätstörningen) så härom dagen kände min sambo att jag behövde något för att höja mitt humör. Så han kom hem med The Sims 4. The. Sims. 4. Har velat skaffa det rätt länge nu men har inte kunnat rättfärdiga det. Men nu slapp jag göra det, för sambon köpte det! Grät nästan av lycka vilket var en fantastisk känsla!
Simsnördar kommer att fatta.