The colour of her eyes

Kap 2.

Helvete också! tänker jag nervöst och snabbar på stegen lite extra. Vanligtvis brukar jag klara mig undan utan någon större uppmärksamhet men inte idag.
Mannen är snabb och jag nästan känner i nacken hur han närmar sig för varje sekund som går.

Manteln viner i vinden bakom mig då jag springer fram men med varje nytt steg jag tar tynger mina andetag mig ner allt mer. Jag måste komma på någonting nu, annars kommer han att hinna i kapp mig.
Vi springer längs med den smala gränden med bara några få meters avstånd.
Då lägger jag märke till en sväng bara en liten bit fram och jag tar i med alla mina sista krafter, slänger mig åt sidan och byter snabbt skepnad.
Manteln faller mot marken och med fisken tungt hängande i min mun tar jag ett snabbt språng på mina fyra ben för att slänger mig fram precis innan manteln träffar marken.
Samtidigt flyger skorna med en smäll in i stenväggen på andra sidan och landar osynliga, skymda av skuggor på marken.
En liten trälåda står längs väggen på min vänstra sida och kvickt tar jag ett språng in där bakom precis som jag ser mannen svänga fram kring hörnet.

Jag lägger försiktigt fisken på marken, andas snabbt ut och trycker mig mot marken för att inte synas bakom den lilla lådan.
Mannens tunga andetag hörs tydligt, ut och in och ut och in andas han och står bara någon meter ifrån mig.
Plötsligt tar han ett steg närmre och jag trycker mig trots motståndet ännu närmre marken, med mitt hjärta hårt dunkade mot asfalten.
Då lägger jag märke till en liten spricka i lådan, lagom stort för att jag ska kunna kika ut med ett öga.

Försiktigt lutar jag mig fram mot sprickan och hoppas innerligt att han inte ska lägga märke till mig, trots att han antagligen inte hade känt igen mig.
Mannen tar ännu ett steg närmre och böjer sig vaksamt ner mot manteln som i en hög ligger mitt i gränden. Han greppar tag i tyget och reser sig kvickt upp medan manteln ger ifrån sig ett svischande läte i farten.
Mannens ansikte syns nu klart i månskenet och de gyllene lockarna lyses upp som en krona kring hans huvud. Även han är iklädd en lång mantel och de havsblå ögon spanar sig uppmärksamt samt förvirrade omkring.

Tillslut verkar han ge upp och vänder sig istället besviket om med den mörkt lila, nästan svarta manteln fortfarande hängande efter sig.
Snart försvinner mannen kring hörnet och om katter hade kunnat sucka så är det precis vad jag hade gjort nu.

Jag lämnar kvar fisken samt skorna och smyger surt ut på vägen med den långa svansen glamoröst svajande efter mig. Tyst tar jag mig fram till hörnet mannen svängt runt bara några sekunder tidigare och kikar försiktigt ut.

Med stora steg går mannen bortåt och jag börjar försiktigt att tassa efter, blicken fäst vid manteln som svajar bak och fram och bak och fram efter varje steg han tar.
Kunde han inte bara lämna den kvar, tänker jag frustrerat och skjuter undan de nerver som förtvivlade tränger sig i magen. Snart är vi ute på den stora gatan och jag hoppas innerligt att han ska lämna den bakom sig, för där ute blir det omöjligt för mig att få tag på den igen.