The colour of her eyes

Kap 45.

Dagarna går.
Snabbare än på länge då jag gör samma sak dag ut och dag in. Dagarna flyter samman och det är knappt så jag kan urskilja dem från varann.
Lektion med Hensch, inget jag har någonting emot.
Lektion med Kios, rena mardrömstimmen.
Lektion med Harut, utan några framsteg.
Till sist är jag alltid ledig innan jag går till sängs, en tid jag ofta tillbringar på mitt rum med mig själv då Alexa konstant har sysslor att stå i. Jag har bett om att få hjälpa till men det anser Alexa inte som passande.
7 dagar har redan gått sedan jag kom hit, var åttonde och nionde dag har jag ledigt, två dagar jag inte har någon aning om vart jag ska göra av.
Dameron och Quill har jag inte sett glimten av under de senaste dagarna och konstant vandrar mina tankar tillbaka till då Quill stormat ut ur träningssalen. Var jag så dålig att han helt tappat intresset för mig? Inte för att där fanns någonting innan. Suck.
Alexa har meddelat att Lorenzo har rest hem igen, till alvernas rike. Han begav sig för någon dag sedan men med lektionerna hade jag inte tid att säga farväl.
Jag skakar mina tankar fria, med allt detta vandrandes i huvudet kommer jag aldrig lyckas ta mig upp.
Istället sträcker jag på mig och gäspar ljudligt.
Solen lyser in genom det stora fönstret och välkomnar glatt denna nya dag. En dag då jag inte vet vad som kommer att hända.
Alexa har inte ens dykt upp med frukost, antingen får jag klara mig utan eller så letar jag reda på köket- dessa verkar vara mina enda alternativ.
I den stunden kurrar min mage ljudligt och jag bestämmer mig för det senare alternativet.
Jag drar på mig byxor och tröja men orkar inte göra något speciellt av mitt hår. Jag fäster det i en slarvig tofs och hoppas helt enkelt att jag inte stöter på någon.
Jag står och lyssnar med örat mot dörren i några sekunder, vill inte på en gång behöva stöta på någon och smyger försiktigt ut då jag inte hör någonting.
Jag har ingen aning om vart köket ligger men börjar gå mot den stora salen, i och med att de serverar mat där bör köket inte ligga alldeles för långt ifrån.
Efter att ha svängt runt ett hörn möter jag en tjänsteflicka och önskar på en gång att jag lagt ner mer tid på mitt utseende då hon, inte särskilt diskret, studerar mig från topp till tå.
Utan att utbyta ord tar vi oss förbi varandra och snart har jag stött på fler människor än vad jag kan hålla reda på.
Jag överväger att vända om, att springa tillbaka till min säkra lilla håla men tvingar mig själv att fortsätta framåt, att ge upp har aldrig tidigare existerat i mitt sinne så jag knyter istället nävarna och fortsätter med huvudet högt.

Tillslut når jag äntligen den stora entrén, jag tassar försiktigt framåt för att kika in. Salen är i stort sett tom, några tjänsteflickor springer omkring med damvippor och precis som jag funnit modet att stega in hör jag en välbekant röst.
"Men miss Safira, vad gör ni här" utbrister Alexa och då jag snor runt ser jag henne komma skyndande.
Granskande vandrar hennes blick över mig men hon säger ingenting om mitt utseende.
"Jag letar efter köket, frukost" säger jag, smått chockad över Alexas oväntade framträdande.
"Jaså ja, jag glömde helt bort att förklara" yttrar Alexa mest för sig själv.
"Frukosten serveras i trädgården idag"
"Prinsen och drottningen är antagligen redan där, samt resterande"
Vid orden nästan stannar mitt hjärta.
"Om vi ska hinna bör vi sätta fart nu"
Till en början bara tittar jag på Alexa.
"Nej, nej, nej" börjar jag sedan och skakar hetsigt mitt huvud fram och tillbaka.
"Titta på mig" utbrister jag och hänvisar åt mina kläder samt mitt hår.
En av anledningarna är dock även att jag verkligen inte känner för att träffa varken drottningen eller prinsen igen.
Alexas blick vandrar över mig.
"Inte allt för illa" mumlar hon för sig själv.
"Kom här" säger hon och snart är mitt hår flätat.
Alexa rättar enkelt till de kläder som jag så kvickt slängt på och förklarar sig färdig med en besluten nick.
"Sätt fart nu, miss" säger hon och strax är vi på väg.
Utan anledning att vända tillbaka följer jag motvilligt efter. Hela tiden blir Alexa tvungen att stanna för att vänta ikapp mig och medan min figur sjunker allt mer närmar vi oss.

Tillslut når vi de stora glasportarna.
"De flesta har antagligen redan ätit" yttrar Alexa ängsligt och drar kvickt upp dörren som i hennes grepp inte ser ut att väga mer än en fjäder.
"Skynda dig in nu" uppmanar hon med en viftande hand och väntar på att jag ska passera.
Med motvilja lyder jag hennes order och fortsätter i ett segt tempo in. Jag vandrar förbi två vakter som inte ens reagerar vid mitt passerande och snart hör jag porten bakom mig glida igen då Alexa försvinner bort från mig.
Jag fortsätter framåt inte helt säker på vart jag ska. Gruset knastrar under mina fötter och fåglar kvittrar, annars är det i stort sätt knäpptyst.
Ett litet hopp fyller mig. Kanske har alla redan gått, kanske slipper jag skämma ut mig.
Men inte.
Då jag svänger kring en mur av buskar möter jag på en gång kalla ögon.
Drottningen sitter längs ett vackert snidat bord, kopp i händerna, ögonen fästa vid mig.
"Är sängen kanske lite för mjuk för miss" är det första drottningen yttrar innan hon smuttar på sitt te.
Som stum möter jag hennes blick.
"Det samma gäller dig Quill. Jag undrade just vart du tagit vägen, nu har jag kanske svaret." Säger drottningen med blicken fäst bakom mig men till sist vilande på mig igen.
Jag vänder huvudet och tar ett instinktivt steg fram då jag får syn på Quill bara någon decimeter ifrån mig.
Han måste ha smugit upp otroligt försiktigt.
Mitt hjärta rusar men jag tvingar det tillbaka.
Quill suckar vagt.
"Ursäkta mig mor, kvällen var lång igår."
Drottningen kisar mot sin son.
"Jag vet inte om jag vill veta vad du menar med det där"
Med det reser sig drottningen upp.
Hon ler ett leende som är långt ifrån att möta ögonen och försvinner snabbt kring hörnet.
Jag vågar knappt vända mig om för att se ifall Quill fortfarande står där. Förhoppningsvis inbillade jag mig bara men då Quill lägger sin hand vid min rygg då han tar sig förbi förstörs den teorin och plötsligt känns det alltför äkta.
"Bry dig inte om mor, hon är likadan mot alla" säger han medan han slår sig ner vid änden av bordet.
Han lutar sig tillbaka i stolen och möter min blick.
"Slå er ner miss, här finns mycket plats."
Försiktigt söker jag mig fram. Jag överväger att sätta mig några stolar ifrån men gör det inte. Hur skulle det ha sett ut? Att dissa en prins.
Istället slår jag mig ner bredvid honom, han ler sitt sluga leende, skrämmande då jag inte förstår mig på det men trots det håller jag hans blick.
Någon inre instinkt får mig att alltid vara på min vakt i prinsens sällskap, varför vet jag inte.
Det är tomt runtomkring oss. Mat ligger uppdukad och de tidigares tallrikar ligger fortfarande, halvtomma kvar.
"Det var ett tag sedan" säger Quill medan han fyller en kopp med varmt vatten. Jag låter honom fylla min också men släpper aldrig kannan med blicken.
"Senast stormade du iväg från mig om jag minns rätt" säger jag och prinsen skrattar vagt till.
"Tro inte att jag menade något illa gentemot er miss" svarar han med ett roat leende lekande på läpparna.
"Inte? Vad annars? Smällandet i dörrarna hjälpte mig inte direkt på traven." Jag slänger orden mot honom som knivar och väntar spänt på hur han kommer ta emot dem.
Prinsen sträcker sig efter ett äpple och jag tvingas obekvämt luta mig tillbaka för att han inte ska snudda vid mig. Då han lutar sig tillbaka i stolen igen möter han min blick.
"Som prins har man många uppgifter att stå i, jag hade helt enkelt ingen mer tid att lägga vid er miss."
Han tar en tugga av äpplet. Både missnöjd samt lättad över svaret lutar jag mig tillbaka i stolen.
"Någonting jag annars gärna hade gjort" lägger han till och möter mig med sin mörka blick.
Det hettar i kinderna och jag tvingas titta bort.
"Hur går lektionerna förresten, om man får fråga" säger han och studerar nu äpplet istället för att se på mig.
"De går bra" ljuger jag och klarar inte av att se upp vid orden.
Tystnad fyller utrymmet i ett par utdragna sekunder innan prinsen igen vänder sig mot mig.
"Det är väl väntat" säger han och slänger mig ett leende. Ett leende på något vis olikt från de tidigare. Ett leende med en underton av misstycke och något liknande... stress. Men varför skulle han... Jag måste inbilla mig.

************************************

Hej igen! Jag hoppas ni alla mår bra och att ni tyckte om kapitlet , är inte helt nöjd själv men det får duga- nästa blir förhoppningsvis bättre👍
Jag vill såklart också tacka er som läser, röstar och kommenterar, ni gör mig otroligt glad! så hoppas jag att vi hörs snart igen🙃💕

/Elisa✌️