The colour of her eyes

Kap 48.

Vi vandrar genom Mariskogen.
Quill säger att vi där ska kunna komma ut.
Jag frågar honom varför allt måste vara så hemligt och det enda svar jag får är att det är bättre så, vad det nu ska betyda.
Men trots allt så klagar jag inte emot och framåt fortsätter vi.
Det är inte långt till muren som delar av slottsträdgården och det allmänna och därinne hjälper Quill mig att klättra över för att sedan komma efter.
Insidan av muren är nämligen ojämn och här och var sticker det ut stenar att klättra på medan utsidan är slät, omöjlig att få grepp på.
Uppepå patrullerar inga vakter och allt mer börjar jag förstå att det kanske inte är rena slumpen att det är tomt överallt, men frågar trots det ingenting.
Snart står Quill bredvid mig och då står jag redan och tittar ner på andra sidan.
Mina ögon är stora och jag hoppas innerligt att han har en annan plan.
Innanför muren låg marken högre på något vis.
Nu kikar jag nerför vad som i ögonblicket känns som ett flera hundra meter djupt stup.
"Vi ska inte... Hoppa, va?" Undrar jag utan att släppa fallet med blicken.
Quill ser på mig med ett roat leende.
"Efter alla historier jag hört om dina flykter hade jag förväntat mig en naturbegåvning"
Och med det slänger han sig över muren.
Jag kväver ett förvånat läte och kikar över kanten.
Quill drar sig ner genom att hålla sig fast i murkanten.
Sedan släpper han och faller.
Med en duns landar han på marken, stadig på båda fötter och ser upp mot mig.
"Det är inte mer än tre meter, jag tar emot dig- om du inte klarar det själv såklart"
Han säger det med början till ett hånleende på läpparna vilket får mig att bita ihop tänderna.
Jag drar mig upp och sätter mig på kanten.
"Du kanske borde backa undan en aning" säger jag och viftar sedan med handen åt honom att flytta på sig.
Prinsen backar ett steg tillbaka och ser roat mot mig.
Ännu en gång kikar jag ner.
Tre meter, det dör man inte av.
Jag snurrar runt och lägger mig på mage, med benen hängande ner över kanten. Jag har bestämt mig för att prinsens taktik kanske ändå är den bästa.
Och med det häver jag mig tillbaka och glider ner längs muren.
Med brännande fingrar håller jag mig fast, armar raka.
Jag bestämmer mig för att det är bäst att inte titta ner och tar ett djupt andetag, sedan släpper jag.
Jag faller men så känner jag två starka armar och mjukt landar mina fötter på marken.
"Tror du inte jag klarar mig själv eller?" Säger jag och snurrar mot prinsen.
"Absolut, men även de bästa gör misstag. Bättre att vara på den säkra sidan." Förklarar han, inte ursäktande men med en road ton.
I några sekunder bara stirrar jag in i hans blick men sedan skakar jag hans armar från mig och drar mig förbi honom.
"Aja, ska vi fortsätta eller?"
"Självklart" svarar han mig och sida vid sida vandrar vi vidare.
Trots att staden kan synas från tornen i slottet så är det längre än vad man kunnat tro.
Jag märker fort att mina skor inte är gjorda för vandring och prinsen påpekar roat mer än en gång klänningens tyg som ofta släppas i den smutsiga marken.

När vi äntligen kan se staden gräns, kanske hundra meter framför nästan springer jag den sista biten för att äntligen få sätta mig och vila.

Prinsen skyndar efter och snart sitter vi på ett litet café med uteservering.
Solen skiner hettande över staden en bit över horisonten och trots den tidiga morgonen så verkar livet för de flesta ha satt igång igen.
"Jag antar att ni inte har fått i er någon frukost än" hävdar prinsen och snart sitter jag med en macka i händerna.
Brödet är nybakat och är något av det godaste jag smakat.
Efter att ha levt i denna lyx undrar jag om jag överhuvudtaget skulle klara av att trycka i mig den mat jag förut brukade äta.

Quill bara ser på mig då jag tuggar i mig mackan. Han har inte beställt in någonting åt sig själv vilket jag förbannar honom för.
Det är knappt så jag vågar tugga varje gång som jag märker hans blickar.

När jag äntligen lyckats få i mig hela mackan reser vi oss och snart har prinsen fångat min arm för att sedan slänga mig ett enkelt leende innan vi vandrar iväg.