The colour of her eyes

Kap 28.

Jag väcks utav ett konstigt läte och slår långsamt och trött upp ögonen. Jag ligger med ansiktet mot brasan och stirrar in i de gula lågorna. Det är fortfarande mörkt ute och både Loréno och Dameron verkar sova.

Det var nog ingenting.

Jag låter ögonlocken falla igen och vrider på mig så att jag ligger med ansiktet vänt mot skogen.

Plötsligt hör jag det konstiga lätet igen, men mycket tydligare. Jag slår upp ögonen igen och känner nästan hur andan försvinner ur mig när jag ser vad som står framför mig.

Den stora mörkt bruna vargen stirrar mot mig med en hotfull och skrämmande blick. Vargens huvud är sänkt med blottade tänder som skrämmande skiner i mörkret. Från vargen hörs det ett dovt  och ovänligt morrande vilket tycks eka inom mig och får varenda hårstrå på min kropp att resa sig.

Vargen stirrar in i mina ögon och det finns inte en chans att den kan ha några vänliga avsikter med det här. Jag sätter mig försiktigt upp och hör hur besten ryter till vid min rörelse vilket får mitt hjärta att hoppa över ett slag. Jag försöker att lugnt andas ut och in men känner hur paniken bubblar inom mig.

Sa inte Dameron att elden skulle skrämma iväg djuren, behövde verkligen den delen vara en lögn!

jag drar långsamt mitt ena ben mot mig och hör hur djuret ännu en gång ryter till vid min rörelse. Plötsligt börjar vargen att gå mot mig och nu växer sig paniken verkligen större inom mig. Jag drar försiktigt upp den lilla kniven ur min stövel och gömmer den bakom min handled så att vargen inte ska se någonting.

Nu står vargen bara någon meter ifrån mig men den tycks ha sänkt sitt morrande och stirrar mest bara på mig. Det enda jag vill just nu är att skrika på Dameron och Loréno så att de ska vakna men rädslan av att vargen kommer att ge sig på mig om jag ger ifrån mig för mycket ljud får mig att låta bli.

Vargen tar ännu ett steg mot mig och jag känner nu hur jag knappt vågar andas. Vargen är mycket större en någon varg som jag någonsin sätt förr, den ser nästan ut att vara dubbelt så stor som mig och för den så kan inte jag se ut som så mycket mer än ett byte.

Vargen tar ännu ett steg mot mig och jag känner nästan av hur tårarna trycker på men jag håller mödosamt tillbaka de och bereder mig med kniven.

Jag har antagligen ingen chans mot den här besten men det känns ändå lite som en lättnad att i alla fall ha något att beskydda mig med. Den tar ännu ett steg mot mig och jag trycker mig långsamt bakåt för att komma längre ifrån utan att göra någon förhastad rörelse.

Han tar ännu ett steg mot mig och står nu precis intill mig. Jag kan känna hur jag skakar i hela kroppen av rädsla och inte mina andetag verkar fungera normalt.

Plötsligt lutar sig vargen fram mot mitt ansikte med sitt morrande fortfarande skärande igenom luften. En kall känsla tycks sprida sig igenom min kropp då jag kan känna dess andedräkt mot min kind och jag kämpar förtvivlat för att hålla tårarna under kontroll.

Jag känner av kniven i min hand igen och förstår vad jag borde göra. Vargen är lagom nära för att jag kvickt ska kunna sticka den utan att den ens lägger märke till rörelsen, eller hur?

Jag samlar den gnutta mod som jag har inom mig och gör mig beredd, strax måste det ske.

Då händer det, jag skjuter upp armen mot vargens hals så kvickt som jag kan men plötsligt skjuts jag iväg åt sidan. Det är omöjligt att den kan vara så snabb! Jag slår hårt i marken och flåsar högljudt till av smärtan som skjuter upp i min sida. Plötsligt befinner sig vargen över mig med sin tass mot min axel vilken hårt trycker mig ner mot marken.