The colour of her eyes

Kap 51.

Nästa morgon när Alexa väcker mig så är kvällen innan redan som bortblåst ur mitt minne.

Alexa ger mig inte heller någon tid till att tänka efter då hon kvickt slänger ur sig nyheten att datumet för en stor fest "äntligen" är bestämt.

Trött i tankarna undrar jag vad hon pratar om och uppspelt som ett litet barn, en karaktär jag aldrig sett i Alexa förut, så förklarar hon.

"Den årliga balen såklart! Har ni inte hört om den? För att fira freden. Ledarna från de olika rikena samlas och i samband hålls en stor fest."

Jag kan inte undvika att undra om Aidan kommer vara där, kanske till och med Sehra men fort så fortsätter Alexa.

"Det kommer serveras god mat och alla arbetare kommer få dubbelt betalt under just den kvällen, I stan kommer det vanliga folket att fira och åh!" Utbrister Alexa plötsligt för att vända sig mot mig.

"Vi måste fixa en klänning åt er miss!"

*

Alexas glada humör verkar inte avta utan sprider sig snarare och snart ler även jag med hela mitt yttre.

Lektionerna går enkelt och snart är det bara Harut kvar.
Dagen går snabbare än någon tidigare och hela tiden babblar Alexa på i ett bubblande humör.
Hon får till och med mig att längta efter festen. Jag ser fram emot att få roa mig, att få äta god mat, klä upp mig fint, dansen... Okej, kanske inte dansen.
Ur Alexas perspektiv låter kvällen oavsett perfekt, som en scen ur en magisk saga.

Men tillslut blir Alexa tvungen att lämna mig utanför träningssalen.
Med ett "lycka till" springer hon vidare och fortfarande påverkad av Alexas glada humör så vandrar jag leende in i salen.

"Hallå..." Börjar jag men stannar i mina steg när jag kommer in.
Harut ser upp mot mig.
Den okända kvinnan som står framför honom snurrar plötsligt runt och på en gång minns jag hennes ansikte.
"Välkommen Safira, det här är Reva, hon är duktig inom trollkonster och ska ta en titt på din magi.
Du minns väll att jag skickade efter en magiker?"
Varför känner Alexa en häxa?
Det är den första tanken som slår mig när jag minns kvällen innan men snabbt samlar jag mig och ler försiktigt mot kvinnan.

"Reva" förtydligar kvinnan och sträcker sin hand mot mig med ett vänligt leende.

När jag möter hennes blick är det nästan så jag slås tillbaka av hennes skönhet.
Kvinnan har glänsande mörkt hår, gnistrande blå ögon och trots att kvinnan måste vara över fyrtio så skiner hennes hy med bara några få oundvikliga spår av ålder.
Så olik från dem historierna om gamla gummor med böjda ryggar och krokiga näsor vi alltid fick höra som små.

Men snabbt skakar jag mig ur mina tankar och skyndar med att greppa hennes hand.
"Safira" säger jag, inte alls med en lika klar stämma som Reva men ändå möter jag henne så självsäkert jag förmår, så självsäkert som det är möjligt bredvid rena bemärkelsen av ordet perfektion.

"Ska vi kanske sätta igång med ens?" Frågar Reva, men uttrycker det snarare som redan bestämt och väntar inte heller på svar.

Jag beundrar säkerheten i hennes röst och kan inte hjälpa att känna mig ynklig bredvid henne.

Plötsligt är hon framför mig, bara några centimeter ifrån och lägger sina händer varsamt på vardera sida av mitt huvud.
Jag hinner knappt reagera och snart känner jag av magin som sakta men säkert närmar sig mitt inre.
Jag minns känslan allt för väl men tvingar mig själv att inte veja undan.
Reva tar det åtminstone varsamt till skillnad från Loréno som i stort sett slängt sig mot mitt inre i jämförelse.

"Du kommer känna av min magi, men bara slappna av så ska allt gå bra" förklarar Reva och ler säkrande mot mig.
Jag nickar försiktigt och med ens känner jag av hur magin, som långa armar sträcker sig mot mig.

Jag ser in i Revas ögon. Snart ligger det som en dis över hennes blick och trotts att ögonen är uppspärrade så syns det tydligt att hon inte längre är vid medvetande, som om inte bara hennes magi utan hela hon har försvunnit in i mitt huvud.

Och då känner jag av det. Mina ögon skjuter bak och jag ser inget mer.
Det gör ont och hela mitt inre kämpar emot, kämpar för att få bort henne men med den lilla kontrollen jag fortfarande har tillåter jag henne att se mig.
Hon sträcker sig mot det lilla ljuset inom mig, greppar buren som håller det fast och så fort hon rycker till tappar jag all kontroll.
Det svarta inom mig, det som omsluter min magi kämpar mot henne, mitt inre kämpar mot henne och jag har inte längre någon makt i min kropp.
Överallt krampar det, det kryper under min hy och trotts att min instinkt är att skrika åt henne att sluta så händer ingenting.
Min kropp styrs inte längre av mig och när paniken kommer krypande kan jag inte göra någonting.
Jag känner allt.
Varenda stöt och varenda slag utan att kunna göra någonting, och tillslut, när det mörka och det ljusa även tar över mig, allt som finns kvar och jag känner mig själv slockna, så är det en lättnad.

*

Mina ögon slår upp och jag känner mig svag i hela kroppen.
Jag ligger ner på någonting mjukt, jag kan känna det mjuka materialet under mina fingertoppar men i övrigt så är mina muskler som bortdomnade.
Trotts att mina ögon är öppna så ser jag ingenting tydligt. Som en dimma täcker min syn men ändå lyckas jag urskilja två figurer.

Jag är för svag för att lyfta på mitt huvud och knappt lyckas jag urskilja de två figurerna. De står en bit ifrån mig, vända mot varandra och trotts att jag inte kan se tydligt så känner jag med ens igen de båda.
Deras röster är som omöjliga att radera ur mitt minne och igenkännelsen sprider ett lugn inom mig.
Först kan jag bara fokusera på själva ljudet och jag märker inte av ilskan som leder samtalet.
Men snart skyndar min hjärna ikapp och jag kan inte förstå varför de skriker på varandra.
Jag lyckas bara uppfatta några få ord.
Dumt. nödvändigt. farligt. värt. själviskt.

Orden fyller mina tankar men ändå förstår jag inte vad de två bråkar om.
Varför skriker de.
"Safir?" Avbryter plötsligt en av de.
Skrikandet upphör och medan Dameron skyndar fram mot mig så står den mörke kvar på sin plats.
Dameron greppar min hand och som om berörelsen skänker mig kraft så ser jag för bara någon sekund klart, jag hinner se oro i de blåa ögonen som jag alltid funnit så förtrollande men sedan blir allting svart.

************************************
Hallå! Nu är jag tillbaka med ett nytt kap igen och jag hoppas ni tyckte om det:)
Om någon undrar så börjar berättelsen att närma sig slutet, men en del kapitel har jag fortfarande kvar att publicera och jag ska försöka arbeta på lite snabbare!
Igen så vill jag verkligen tacka er alla som läser, utan er hade jag aldrig kommit så här långt i berättelsen och jag uppskattar er otroligt mycket🙏💕
/Elisa🙃