The colour of her eyes

Kap 6.

Jag börjar att i en rask takt gå mot marknaden, ovanligt glad utan någon speciell anledning. Då och då stöter jag på människor, oftast kvinnor som går och bär på stora hinkar fyllda med vatten, jag säger glatt "Hej", vilket de flesta svarar på med ett "hej" tillbaka och även glada leenden ibland. Det känns så bra att prata med folk och jag har inte haft en aning om hur mycket jag verkligen har saknat det, känslan av att någon ser en och uppskattade en trots att det bara är ett enkelt hej.

Glädjen bara växer i bröstet medan jag glatt studsar vidare fram längs med gatan. Solen kan vara en anledning till att jag är så glad, det har gått flera veckor sedan man har kunnat se en enda solstråle på himlen men nu skiner solen ljust upp över horisonten på en helt molnfri himmel.

Jag svänger glatt viftande med armarna in på en lite större väg och saktar försiktigt ner på farten tills jag står helt still. Jag spanar förväntansfullt ut längs med den breda vägen där handelsmän redan är i fullt sjå med att få upp sina bänkar, tält och varor.
Små folkgrupper har redan börjat samlas längs gatan. De traskar mellan stånden för att kika från sida till sida, allt i en rask takt som om de vill vara först med att få tag i det allra bästa och lägger varken märke till mig eller någon annan.

Jag börjar att gå framåt längs med gatan och kikar försiktigt, så att ingen ska få syn på mina ögon, fram och tillbaka mellan stånden på de varor som redan prydligt ligger uppradade. De få mynt jag äger klirrar med en ljus ton i fickan, i takt med mina klappande skor.
Jag älskar att gå runt och titta på varorna och ibland händer det att jag till och med får med mig någonting hem på ett eller annat sätt.

Då! fastnar min blick plötsligt vid ett redan fullt uppsatt stånd. Det står redan tre kvinnor vid det och jag går nyfiket fram för att se ner på alla de smycken som prydligt ligger uppradade.
En av kvinnorna bredvid mig står och håller upp ett maffigt halsband, silverkedjan blänker i solens sken och den enorma stenen som hänger allra längst ner är så blank så att man kan spegla sig i den.
"Gud så fin, tänk dig vad vacker jag hade varit i den här!" Utbrister plötsligt den ganska runda och välklädda, antagligen adliga av kvinnorna och håller upp halsbandet högt i luften. Kvinnorna bredvid står och nästan hänger på hennes armar medan de som förtrollade ser upp mot halsbandet, de nickar instämmande och slänger den välklädde smicker hit som dit.

Jag himlar med ögonen och böjer mig försiktigt fram för att kika igenom smyckena. Där finns många olika sorter, stora som små och medan vissa är täckta utav små stenar liknande diamanter är andra gjorda av läderband.

Ett av de fångar genast min uppmärksamhet. Det är en ring. Jag sträcker ut armen och bär upp den en bit i luften. 

Jag känner av mannens blickar när jag träder ringen på fingret och ärligt talat så förstår jag honom, helt ensam och med luvan nerdragen över ansiktet måste jag se rätt skum ut, han tror säkert att jag kommer att springa iväg med ringen.
Men det bryr jag mig inte om. Jag sträcker på fingrarna för att se hur ringen sitter på, den passar perfekt! Jag ler smått för mig själv och ser hur de lila små diamanterna glittrar i solens sken.
Ringen har formen av ett katthuvud, och med de två lila små diamanterna placerade som kattens ögon blir den perfekt, det är som om ringen är gjord för mig.

"Hur mycket?" Frågar jag förtrollat medan jag vrider på handen utan att släppa ringen med blicken.

"Ehm" började mannen och jag känner av de dömande blickarna, men sedan skakar han på huvudet och återfår fokus igen.
"13 silvermynt frun" svarar han mig tillslut och jag stannade genast upp i min rörelse. 13 silvermynt! Det har jag knappast råd med. Jag drar upp mynten som jag har i fickan och räknar de förtvivlat. Jag har bara 7.
"7 silvermynt för ringen" prutar jag med min ljuvaste röst och märker nu hur de tre kvinnorna stirrar mot mig.
"10" säger mannen med en stadig röst och lägger armarna i kors över bröstet.
"Snälla, jag har bara 7 mynt" ber jag honom med min lenaste röst fortfarande utan att se upp mot honom.
"10 mynt eller ingenting" säger mannen nu bestämt och gör en gest med handen som visar att han inte tänker gå lägre.
"Snälllllla" ber jag och antar att jag måste låta riktigt patetisk, men mannen bara skakar på huvudet och jag blir tvungen att dra av mig ringen igen.
Jag håller kvar den en liten stund mellan mina händer och lägger tillslut motvilligt ner den igen.