The colour of her eyes

Kap 23.

Jag står förväntansfull längs fram på skeppet och spanar ut över havet med händerna mot räcket. De säger att vi när som helst nu kommer att kunna se land och jag känner hur spänningen bara stiger ju närmre vi kommer.

Trots det faktum att jag och kaptenen verkar vara de ända personer som står och spanar ut över havet. Alla andra ombord på skeppet verkar mest uttråkade och sitter uppradade längs med bänkar omkring på skeppet.

Vissa personer fumlar med små knivar och liknande medan vissa personer har lågmälda samtal med varandra men ingen verkar vela störa den lugna stämningen.

Plötsligt får jag syn på ett smalt svart och ojämnt sträck långt borta i horisonten!

"Land i sikte!" Hör jag hur kaptenen skriker och plötsligt vänder varenda man på skeppet upp sina blickar ifrån vad de håller på med för att spana ut över havet.

Jag trycker mig mot räcket och ut över det för att se bättre. Det är det första tecken på land som jag har sätt på över 24 timmar och nu sjunger jag nästan av lycka av att få komma av det här skeppet.

På vägen har jag både fått mat och sömn och nu vill jag ut och röra på mig.

På vägen tog vi oss även igenom det skicket som håller vanligt folk ute. Man behövde vara på exakt rätt ställe och de stod i en lång stund och kastade ut träbitar i vattnet tills de kom till ett ställe där en träbit plötsligt försvunnit, där åkte vi in.

Jag kan känna hur min kropp sprakar av energi och efter att ha hållt mig i människoform i ett så här långt tag så kan jag känna hur det enda min kropp vill är att skifta. Efter varje steg som jag tar är jag tvungen att kämpa emot det och jag vågar inte ens testa vad som skulle hända om jag tar ett språntsteg.
Jag kan inte förstå hur alla andra personer kan hålla sig så lugna och avslappnade på skeppet.

Jag minns hur jag som liten hade det riktigt svårt att kontrollera mig, mitt i ett steg kunde jag helt plötsligt falla till marken och landa som katt. Och för att inte tala om hur svårt jag hade för att skifta tillbaka, någon gång var jag till och med fast i min kattform i närmare en vecka innan jag tillslut lyckades skifta tillbaka.

Det var väll det som fick mig utslängd från barnhemmet tillslut.

Det är lite skillnad nu som stor, ibland, precis som nu kan jag känna hur min kropp bara väntar på att få skifta men varje gång som jag somnar som katt så tycks jag vakna upp i människoform, så nu som stor är det i stort sätt omöjligt för mig att fastna i min kattform.

"Diana" hör jag plötsligt en röst precis bakom mig säga och jag tycks hoppa till av förvåning. I bara någon sekund i det tillfället råkar jag släppa allt mitt motstånd och jag känner plötsligt hur det trycker på inuti mig och jag får en liten panik av att jag inte kommer att kunna stå emot det, det är ändå en lockande tanke att skifta, men inte med alla män omkring mig.

Så fort som jag kan försöker jag att tränga tillbaka katten inom mig och Gud det gör ont i huvudet. Jag kniper ihop mina ögon och trycker min handflata mot min panna. Min katt är starkare än någonsin och jag kan känna hur jag håller på att förlora striden.

Jag känner plötsligt hur mina ben viker sig under mig och jag faller mjukt ner till marken men hamnar i sittande ställning, just nu kan jag inte tänka på resten av min kropp, mitt enda mål är att tränga bort katten och jag börjar nu känna en svag panik då det inte går som jag hade velat.

Plötsligt känner jag två händer som greppar tag i mina axlar och drar upp mig i stående ställning och håller mig kvar där.
"Safir, är du okej?" Frågar plötsligt en lite lägre men ändå bestämd röst.