The colour of her eyes

Kap 50.

Quill ler mot mig.
"Vart är Alexa?" Undrar jag kvickt medan jag ser mig omkring efter den petita kvinnan.
"Hon är antagligen på sin väg, så vi bör sätta fart om vi ska undvika henne" säger han och sträcker mig sin arm.
Innerst inne vill jag greppa den och skjutsas iväg härifrån men jag har lärt mig en läxa så istället biter jag ihop och skakar på huvudet.
"Jag bör vänta på Alexa"
Förvånat ser Quill mot mig, som om han inte väntat sig det svar jag gett men kvickt försvinner minen.
"Vill ni inte umgås med mig, miss, jag vet om ännu en fantastisk plats"
Lockar han men den här gången biter jag inte på betet.
Irriterat suckar jag istället.
"Nej Quill, efter gårdagen har jag lärt mig ett och annat" säger jag och knuffar mig förbi för att själv vandra bortåt.
Men snart är Quill ikapp bredvid mig.
Han skrattar vagt, roat. Någonting som jag finner ytterst irriterande.
"Det var inte tänkt att bli på det sättet, ursäktar ni mig? Nästa gång frågar jag i förhand"
Jag suckar då jag fortsätter framåt.
"Quill. Du förstår inte hur arga alla har varit på mig idag och förstår du inte hur kungen, din brors liv sattes på linan igår" ryter jag lågdjutt.
Prinsens axlar sjunker och han suckar djupt.
"Var det Dameron som berättade det där? Tro mig Safira, kungen klarar sig, han har varit sjuk i flera, flera år. Det finns ingenting som visar på att han är närmre döden nu än någonsin tidigare.
Dameron och de andra säger bara sådana saker för att kontrollera dig, kan du inte se det?"
I stunden så skakar jag på huvudet och suckar djupt.
"Dameron har varit vänlig mot mig ända sedan början, snälla lämna mig nu" säger jag i irritation, mest för att inte hålla med Quill. Bara att ha honom här just nu sänker mitt humör och jag orkar inte med det där leendet.
Men trots det så får hans ord mig att tänka till, kanske så finns det någonting i det han säger.
"Du väljer själv om du vill lyssna på sanningen eller undvika den" är det sista Quill säger innan han försvinner.

Ensam vandrar jag tillbaka till mitt rum.
Mer utmattad än någonsin tidigare slänger jag mig på sängen. Äntligen får jag vila på riktigt.
Men det dröjer inte länge innan det frenetiskt knackar på dörren och jag tvingas upp från min dvala.
"Miss? Miss? Är ni där inne" ropar Alexa utifrån och innan jag vet ordet av så slår dörren upp och hon skyndar in.
Hastigt letar hon reda på mig och oron i hennes blick sjunker undan.
Hennes axlar sjunker i lättnad och hon pustar ut.
"Jag menar inte att störa, jag var bara tvungen att se vart ni tagit vägen då ni inte stod utanför träningssalen. Det var allt" säger hon med ett leende, mer tillgjort än genuint och med det backar hon ut och stänger dörren efter sig.

Jag hinner knappt reagera men bryr mig inte utan lutar mig enkelt tillbaka igen.

Den kvällen missar jag middagen och sover mig igenom hela eftermiddagen.
Men en person kan sällan sova hur mycket som helst så någon gång under natten öppnar jag ögonen igen.
Trött i huvudet så försöker jag somna om men utan lycka och snart har alla mina sinnen återvänt igen.

Istället för att bara ligga där så bestämmer jag mig för att ta en promenad. Jag rättar till kläderna som jag somnat i och drar på mig enkla skor innan jag sätter fötterna utanför dörren. Det är tyst utanför men facklorna brinner fortfarande.

Jag vandrar ner genom korridoren och bestämmer mig för att leta reda på köket. Min mage kurrar och först nu märker jag av bristen på energi i min kropp.

Första gången som en vakt svänger kring ett hörn så hoppar hjärtat högt innanför bröstet.

Kvickt ser han mig och det blixtrar i hans blick, men kvickt märker han att jag inte är en fiende och glöden i hans blick försvinner.

"Vill ni ha hjälp med någonting miss" Undrar han och kommer mot mig.

"Vid den här tiden patrullerar vakter kring hela slottet, ni vill säkerligen inte misstas för fienden" Fortsätter han med en röst, antagligen hårdare än menat.

Vakten verkar lägga märke till det och vänder kvickt sin blick ner.

"Miss."

"Jag letar efter köket, vet ni kanske vart jag kan hitta det?" Undrar jag enkelt. Mannen ser upp på mig, nästan förvånat men letar kvickt reda på orden.

"Självklart, miss. Jag följer er" Svarar han kvickt.

I ett raskt tempo visar han mig vägen men stannar utanför då vi når dörren.

Jag ler vänligt mot honom som tack.

"Jag hittar nog tillbaka på egen hand."

Mannen ser tvekande mot mig, som om han är rädd för att någonting kommer hända om han lämnar mig, men samtidigt är det ohövligt att inte lyssna så tillslut ger han med sig.

Han bugar vagt och vänder sedan på klacken för att vandra tillbaka.

Innan han har hunnit försvinna bort så vänder jag ryggen till och drar upp dörren. jag skyndar mig in för att snabbt kunna leta reda på någonting och sen skynda tillbaka.

Köket är stort, vilket är förståeligt och består av långa rader av ugnar, bänkar och spisar.

Jag vandrar inåt och söker med alla mina sinnen efter något ätbart.

Under bänkarna så hittar jag stora säckar fyllda med mjöl, havregryn och vem vet vad mer men missnöjd med utbudet så fortsätter jag inåt.

I änden av de långa raderna så delar sig rummet i flera små och på flera meters avstånd får jag syn på en påse full av äpplen. Av lycka hoppar jag till och skyndar fram. Jag greppar första bästa men precis innan jag tänkt ta en tugga så hör jag röster.

Jag stannar till och lyssnar.

Jag följer ljudet med blicken och genom en lucka i väggen ser jag plötsligt två gestalter. Hjärtat hoppar till och utan att veta varför så duckar jag ner bakom väggen. Egentligen så finns det ingen anledning till att gömma sig men trots det vill jag inte synas eller höras.

Försiktigt kikar jag upp och chock fyller kroppen när jag ser Alexa. Med stora rörelser pratar hon med en kvinna som jag aldrig har sett. De står en bra bit bort och jag lyckas bara urskilja vissa ord men på något sett ser de ut att känna varandra väl. Alexa ler då hon pratar med kvinnan och ibland skrattar de båda.

Desto längre jag står och lyssnar desto mer fel börjar det kännas, att stå och spionera två människor som kanske är mitt uppe i en privat diskussion, vem gör så?!

Så kvickt skyndar jag mig därifrån och ut ur köket. I tystnaden tar jag en tugga av äpplet, det är surt men stillar hungern så nöjt vandrar jag tillbaka och slänger mig igen i den mjuka sängen.