The colour of her eyes

Kap 33.

Jag sticker försiktigt ut mitt huvud i gången och spanar från sida till sida. Det är helt tomt.
På tå tar jag några försiktiga steg ut och börjar tyst tassa framåt åt det håll vi tidigare kommit ifrån.

Mitt hjärta bultar kvickt och mina fingrar skakar lätt. Jag greppar tag hårdare kring handduken kring mina axlar som jag håller ihop över mitt bröst.
Mina händer skakar än mindre i det stadiga greppet men trots detta lättas inte min nervositet.

Jag smyger framåt, passerar en lykta efter den andra. Mina svaga steg ekar svagt i den kala gången och jag försöker var gång ta ett allt tystare och tystare steg.

Plötsligt hör jag lågmälda röster och hela min kropp tycks frysa till is. Jag har endast ett par steg kvar tills den väg jag följer ansluter sig till den breda mittengången.

Vad gör man nu?! Springa tillbaka?! kika ut?!

Jag står frusen i några sekunder till och lyssnar efter rösterna, de hörs, men inte lagom högt för att jag ska kunna urskilja några ord.

Tillslut samlar jag mod till mig och smyger fram till kanten där gångarna möts. Jag lutar mig försiktigt fram och kikar ut kring hörnet åt det håll ljudet kommer.

Där står två beväpnade män en bra bit bort i korridoren, antagligen vakter åt den stora porten. Skit.

Jag drar mig tillbaka och lutar min rygg mot väggen inne i gången.

Okej, ta det lugnt...

Jag tar några djupa andetag innan jag motvilligt bestämmer mig för att vandra tillbaka mot Alessos rum.

Hela tiden slåss mina tankar mellan ifall jag verkligen ska gå tillbaka eller ifall jag ska försöka ta mig någonstans, och jag håller med tunna trådar kvar min första tanke, det är för riskabelt att försöka sig på nått va? Vem vet vad vad som skulle hända ifall någon hittar mig.

Plötsligt hörs gnisslandet av en dörr framför mig och på en gång ser jag hur en slängs upp bara några meter framför mig.

Högljudda röster hörs ifrån den och utan att tänka vände jag i panik om och springer tillbaka mot den stora gången.

Skit. Skit. Skit.

Rösterna bakom mig tycks pladdra vidare, det låter som två män.

Äntligen är jag framme och precis som jag svänger kring hörnet hör jag hur dörren bakom mig gnisslar igen och hur männen börjar gå åt mitt håll.

Jag andas ut men kan inte hålla lugnet länge då vakterna fortfarande kan se mig bara de vänder på huvudet och då männen tillslut kommer att hinna ikapp mig om jag står still.

Jag börjar springa längs gången bort från vakterna. Jag springer motvilligt längre och längre från utgången, men här måste väll finnas andra utvägar.

Då får jag syn på en tunnel ledande från denna och så fort jag kan svänger jag i en skarp kurva in i gången.

Jag ställer mig på en gång med ryggen tryckt mot väggen och flåsar ut och in av den plötsliga ansträngningen. Mina ögon är stängda medan jag fortfarande håller handduken på plats med mina händer. Men efter bara någon sekund bestämmer jag mig för att det bästa borde vara att ta sig en bit härifrån och precis som jag tar ett steg inåt gången och slår upp ögonen stannar jag kvickt till i mina steg.