The colour of her eyes

Kap 7.

"Mår du bra eller?" Frågar jag honom undrande. Mannen svarar inte men hans skrattanfall verkar lägga sig en aning.
Jag ser ner på honom och skrattet har nu övergått i ett stort flinande. Han verkar må bra.

Jag vänder om. Inget kvar för mig här, tänker jag fortfarande aningen chockad och sätter kurs ut mot gågatan igen. Jag drar på mig ringen som jag hårt hållit fast vid i fallet och sträcker  på fingrarna, den blänker så fint i solen, nästan förtrollande.

Precis då sluter sig mannen upp vid min sida och jag drar ner armen igen. Vi går några steg under tystnad och jag förstår verkligen inte varför han inte bara kan hålla sig borta. All den här längtan jag hade kännt, och nu när det står en människa här precis jämte mig så vill jag nästan bara att han ska gå och lämna mig ifred. Eller vill jag? Just nu kan jag inte riktigt tolka mina egna känslor.

Plötsligt drar han fram handen framför mig så att jag blir tvungen att stanna. Jag suckar tyst för mig själv och lägger armarna i kors.
"Dameron Landalion, Du då?" Frågar han mig undrande med ett snett leende på läpparna och med handen fortfarande utsträckt mot mig.
"Safira Månfödd" svarar jag honom kort och ignorerar helt och hållet hans utsträckta hand medan jag tar mig förbi honom. Jag börjat att gå bortåt med stövlarna klackande mot den hårda asfalten och slänger över axeln.
"men kallas Safir" Med en klar och tydlig röst, eller rättare sagt jag kallar  mig Safir och svänger ut på den breda gatan där det redan har börjat att samlas stora klungor med människor och diskret smyger jag in bland folkmassorna. Jag slänger en snabb blick bakåt och ser inte ett spår av mannen eller rättare sagt Dameron, ett sådant underligt namn, har då aldrig hört något liknande förr, tänker jag med en rynka mellan ögonen. Men den tanken släpper jag snabbt och ler smått, glad över att slippa ha honom hängande efter mig, och rättar till luvan.

*senare under dagen*

Jag går hemåt med stora kliv i en munter takt. Jag har inte sett Dameron enda sedan jag tog mig ifrån honom tidigt i morse, men jag kan bara inte släppa honom ifrån mina tankar. Han verkade så annorlunda, inte som någon annan människa i den här lilla byn. Men vad vet jag, jag har ju inte direkt tagit kontakt med någon.

Dameron är nog inte någon person som jag kommer att få möta på någon mer gång tänker jag fundersamt, men så släpper jag honom kvickt ifrån tankarna.

Idag har det gått bra på marknaden, jag har fått tag på 2 gröna äpplen och en liten ostbit utan problem, och så det jag är mest spänd över. Det hade kommit en ny handelsman långt ifrån, ifrån ett land som jag aldrig har hört talas om förr, Ind-någonting hade han kallat det för. Han hade haft stora lass med tyger med sig och så det mest spännande.

När jag stod där och tittade ut över de färgglada tygerna så hade ett speciellt litet tyg fångat min uppmärksamhet. Mannen hade förklarat för allesammans att det är en slags slöja och var det högsta modet i Ind-vad det nu var.
Tyget som han stolt visat upp var tänkt att ha över ögonen, för att täcka de, eller var det näsan och munnen? Aja det kvittade, Jag hade iallafall ryckt åt mig ett av de tunna och viktlösa tygerna och snabbt stoppat ner det i fickan medan jag sedan kvickt tagit mig vidare.

Jag drar upp det ur fickan igen och beskådade det noggrant. Det lilla tyget hade funnits i många olika färger men det som jag nu höll upp framför mig var mörkt svart. Jag drar upp den och håller upp framför mina ögon medan jag försöker att kolla igenom, det fungerar! Och nu bubblar jag inombords av förväntan. Det lilla tyget täcker hela ansiktet ifrån ögonen och ner, längs ner är det dekorerat med små vita stenar som vackert hänger ner som små kristaller. Det är väll inte direkt det enklaste att se igenom tyget i det här mörkret som solen har lämnat efter sig, men i ljuset skulle man nog se igenom det ganska bra.

Jag drar ner tyget i fickan igen och fortsätter tyst framåt. Jag ser fram emot den kommande dagen och tänker på att gå omkring och kunna se varenda människa jag möter i ögonen, det gäller bara att de inte kan se mina lila ögon igenom tyget. Men det får jag kontrollera imorgon.

Jag gäspar stort och sträcker på armarna medan jag går framåt i trötthet. Solen har varit nere i ett bra tag nu och allt jag kan tänka på är att få slänga mig i min lilla säng om man nu kan kalla det så, och vira in mig i min tjocka filt. Jag går drömmande hela vägen hem och blir tvungen att vira manteln tätt omkring mig på vägen för att inte börja skaka som ett litet aspblad i den ovanligt kalla natten.

Jag skyndar hem den sista biten och slänger mig innanför dörren när jag är framme. Värmen kommer flygande och jag kan tjäna hur det börjar bulta i mina stela fingrar. Jag tar mig snabbt fram igenom korridoren med manteln svängande efter mig och lyckas efter några misslyckade försök att låsa upp dörren.
Jag skyndar genom det svala rummet fram till eldstaden och tänder kvickt en brasa, jag får äntligen slappna av. Jag går lugnt fram till min stora bruna kista och drar tungt upp locket. Jag slänger ner äpplena och ostbiten och stänger försiktigt igen lådan igen så att det inte ska låta för mycket.

Jag byter om till min vita stora tröja och slänger mig i sängen. Jag drar in den härliga doften av värme som nu har spridit sig i rummet och somnar ännu en dag direkt.