The colour of her eyes

Kap 22.

Jag sitter lutad mot räcket med benen utsträckta framför mig. Vi måste ha åkt båt i åtminstone fem timmar nu och det börjar redan att mörkna inför kvällen. Det börjar verkligen att trötta ut mig, plus att jag mår en aning illa, men det säger Loréno är helt normalt.

Mina ögonlock har börjat att tyngas neråt och jag har svårt att hålla mig vaken.

Det har hänt en gång att en man var framme hos mig och försökte be mig om någonting, men kvickt hade Loréno varit framme och skrämt iväg honom. Men nu har jag inte sett en glimt av varken Loréno eller Dameron på ett långt tag och jag undrar verkligen var de kan ha tagit vägen.

De flesta män på båten har slagit sig ner på bänkar omkring på skeppet men det finns vissa få som fortfarande arbetar flitigt.

Jag låter mina ögonlock falla, det kan väll inte göra någonting om jag vilar i bara några sekunder va?

Plötsligt känner jag en hand på mitt smalben och jag drar det kvickt till mig och slår upp ögonen.

Framför mig sitter Tareck på huk med sitt bruna hår spretande åt olika håll i en rufsig frisyr. Nu när jag tänker på det så kan han inte vara mycket äldre än Dameron men till skillnad från Dameron så ser den här killen mycket mer muskulös ut, och förstå mig inte fel Dameron har verkligen muskler han.

"Vad gör du verkligen här, Diana?" Frågar han mig och drar till min förvåning upp en liten kniv i luften mycket lik den kniv jag fick av Loréno, vänta lite nu...

Jag kollar kvickt ner i min stövel och märker att kniven saknas, han måste ha tagit den när han tog tag i mitt ben, skit också!

"Letar du efter den här eller?" Frågar han med ett litet leende och med en vass klinga i rösten.

"Ge tillbaka den" ber jag honom och håller ut handen åt honom att lägga den i.
"Det där är inget vis att tilltala mig på unga fröken, och precis vad kan du behöva ha en kniv till?" Frågar han mig fortfarande i samma position.

"Ursäkta mig herrn, min far gav mig kniven och den betyder mycket för mig" ljuger jag med blicken bedjande vänd mot honom.

"Lögner" spottar han ut medan jag förvirrat kollar tillbaka på honom, hur kan han veta?

"Det jag säger är sant herrn" säger jag nu en aning skakigare på rösten.
"Ännu mer lögner, den här kniven är smidd av alver, det finns ingen chans att din far kan ha fått tag i den, vet du hur mycket de här kostar utanför alvernas rike?"

Jag skakar försiktigt på huvudet. Oförmögen att möta hans blick nu, varför är han så elak? Och vart är Loréno och Dameron?!

"Inget viktigt att veta, men mycket är det, du kan antagligen inte räkna så högt människa, har du ens fått gå i skola" säger han nu vasst åt mig och jag kan känna hur hans hårda blick gräver sig in i mig.

"Jag har faktiskt fått lära mig att räkna sir, precis som de flesta andra barn ifrån mitt hem" svarar jag honom vasst.

"Du har ingenting att säga till om här, du är inget värd för de flesta ombord på det här skeppet" svarar han mig med ett hemskt leende som tränger sig in i mig.
"Om du vill skrämma mig så får du allt ta och försöka lite bättre än det där, herrn" säger jag med en lite mer kontrollerad röst nu. Plötsligt skrattar han smått till.
"Tror du att det här handlar om att skrämma dig, människa? Det jag säger är ren fakta, det ända sätt som dessa män på detta skeppet ser dig på är som ett objektiv som kan utnyttjas på ett eller annat sätt." Det han säger får det att rysa i hela min kropp, men jag ska inte tro allt för mycket på vad han säger. Han kan kalla det vad han vill men det är att skrämma mig som är hans avsikt.