The colour of her eyes

Kap 9.

Jag väcks utav en högljud smäll och flyger upp i sängen. Vad var det? Tänker jag förvirrat med pulsen pumpande högt i varv efter det kvickna uppvaknandet.
Jag hör skrik som kommer utifrån mitt rum och vänder mig förvirrat mot dörren, vem kan det vara? Jag drar ner fötterna på marken och ryser till av kylan som sprids ifrån golvet och igenom min kropp.
Det måste ha varit en väldans kall natt.
Jag väntar med att resa mig upp tills dess att mina fötter har vant sig vid kylan och lägger armarna tvärs över bröstet för att förhindra kylan från att nå min kropp.
Då jag reser mig känner jag hur tröjan klistras mot min rygg och hur mitt hår hänger i blöta slingor nerför ansiktet, vad har jag egentligen gjort under natten? jag antar i alla fall att det är en anledning till att jag fryser så värst.
Det är en av de värsta och bästa sakerna med den här staden. På dagarna kan det vara så varmt så att svetten i stort sett rinner nerför pannan medan samma nätter kan vara så kalla att man med nästan säkerhet skulle frysa ihjäl om man tillbringat en hel natt där ute. För mig kvarstår det ett mysterium hur det kan vara så, hur en och samma stad kan vara så olik från dag till natt?

Jag släpper kvickt tanken när jag hör hur någon våldsamt skriker, åt någon antar jag.
Tyst tassar jag fram till dörren för att de inte ska höra mig. Jag böjer mig sakta men säkert ner för att kika ut igenom nyckelhålet och hör plötsligt hur trägolvet knakar till under mig. Jag blir helt stel i kroppen och vågar knappast andas när jag hör hur skriken upptar. Det hörs hur personerna utanför säger något tyst till varandra och jag kniper ihop ögonen och hoppas att de inte hörde vad ljudet kom ifrån.
Plötsligt skriker en man någonting igen och en kvinna stämmer in och de börjar att skälla på varandra. Jag trycker mig mot dörren och kikar ut igenom nyckelhålet. En man står i dörröppningen till den uppslängda dörren med armarna rätt utsträckta i luften, han kanske är i 30 års åldern. Kvinnan sitter ner emot vägen på andra sidan med armarna kring sig och tittar upp mot mannen medan hennes bruna klänning som halvt hänger över kroppen, hon kan knappast vara äldre än 25.
Mannen skäller på kvinnan om att hon är en dålig hustru och kvinnan skriker tillbaka åt honom i försvar, men man kan tydligt se hur tårarna har runnit ner längs hennes kinder och hennes röst är långt ifrån lika stadig som mannens.
Plötsligt slås en annan dörr hastigt upp och en äldre man stampar ut.
"Som ni Beter er! Ni Borde skämmas!" Skriker han åt dem helt illröd i ansiktet. Mannen har endast ett par byxor på sig med hela överkroppen bar, han måste precis som mig ha blivit väckt av deras skrikande.
Den yngre mannen och kvinnan ser förvånat upp mot den äldre mannen, tillslut tar den 30årige till orda.
"Ni måste ursäkta min fru herrn, vi menade inte att störa er"
Vid orden slänger mannens så kallade fru honom en ilsken blick men förblir tyst.
"Det ska inte hända igen" lägger den yngre mannen till utan att lägga märke till sin frus hårda blickar.
"Vi får väll hoppas på det" mumlar den äldre utan tröja lågt innan han vänder om och föser igen dörren efter sig med en smäll.
"Himla satkvinna" fräser mannen åt sin fru, går fram och greppar tag om hennes arm för att dra med sig henne in i rummet igen.
Jag sjunker ner med ryggen mot dörren och skakar förtvivlat på huvudet. Varför skulle någon vela ha en man?

Jag reser mig tillslut upp och skjuter bak tanken i huvudet.

De kläder jag har på mig är genomblöta och jag grimaserar åt lukten av svett.
Stelt vinglar mig fram mot garderoben och drar ut ett par nya plagg. Jag ser till att de är rena och hela innan jag grabbar åt mig en liten filt och den lilla tvål som jag äger och tar mig ut igenom dörren.
Jag skyndar mig igenom den lilla korridoren, vill inte att någon ska lägga märke till hur illa jag ser ut och tar mig kvickt ut ur långhuset.
Jag skyndar runt husets hörn där den stora skogen breder ut sig. Skogen som jag så väl känner till efter mina många expeditioner.
Jag drar mig in mellan träden och följer en liten stig, antagligen upptrampad utav alla små djur som brukar ta sig in till staden för att leta mat.

Efter att ha gått kanske en halv kilometer svänger jag av stigen och drar mig in ibland de tätt växande träden. Jag blir tvungen att dra en efter en av de grenar som hänger ner framför mig ur vägen och när jag äntligen är framme så måste mitt hår med stor säkerhet ha fångat upp halva skogen.

Min blick vandrar över den lilla, lilla sjön som jag så många gånger har besökt och slår mig till sist ner på en stor sten mitt i skogsgläntan.
Jag andas in den friska luften och njuter av fågelkvittret, som musik i mina öron.

Där sitter jag och bara njuter i några minuter innan jag hårdhänt börjar att rycka loss grenar, blad och barr ur mitt rufsiga hår. Gud varför tog jag inte med mig min borste!?

Jag grimaserar av smärtan som skjuter upp i mitt huvud efter varje ryck och svär ilskt för mig själv.
När jag äntligen är färdig med vad som kändes som en evighet av plågeri slappnar jag av.
Med mantel och kläder slutligen  liggande bredvid mig drar jag mig ner mot vattnet med endast en väldoftande tvål vid min sida.
Den svala ytan smeker mot min hud medan jag långsamt vadar utåt. Jag lägger mina armar över bröstet för att hålla värmen, kylan ifrån natten biter sig en kvar i luften.

När vattnet når mig upp till midjan stannar jag tilm och vänder blicken mot den blanka ytan. Jag ser mina ögon starkt skina mot mig och hårdhänt drar jag med handen igenom vattnet för att göra bilden otydlig.
Jag vadar fram den sista biten mot den stora stenen som sticker upp över vattenytan i mitten av den lilla, lilla sjön eller kanske rättare sagt dammen. Försiktigt lägger jag min lilla, lilla tvål på stenen, jag behöver verkligen en ny.
Jag drar mig snabbt ner under ytan och ryser till en början av kylan men vänjer mig snabbt. Jag skjuter upp ifrån bottnen och drar huvudet över ytan så att håret platt lägger sig längs mitt huvud och ner längs med ryggen.

Jag simmar fram och tillbaka ett antal gånger och njuter av solens strålar som värmer min rygg. Det har redan börjat bli varmt i luften och jag njuter av värmen och av den härliga doften av skog.

Tillslut tar jag mig fram till stenen där jag först tvålar in hela min kropp och sedan går över till mitt hår.
Jag ser till att noggrant arbeta med tvålen genom mitt långa hår så att jag ska slippa att tvätta det på så länge som möjligt. När jag är färdig sköljer jag noggrant ur tvålen, både från kropp och hår och andas nöjt in doften av blommor.

Jag står nu bakom stenen med vatten upp till midjan. Jag vänder mig om mot den lilla sjön och kikar ut över den innan jag sluter mina ögon och njuter av hur solen bränner mot min hy.
"Det är en vacker dag, tycker ni inte det frun?" Hör jag plötsligt en mansröst säga bakom mig och jag drar i både chock och panik mig in bakom stenen medan vattnet ger ifrån sig ett plaskande läte efter min snabba rörelse.