The colour of her eyes

Kap 4.

Jag sitter kvar och spanar vaksamt efter den blonde mannen som tillslut har tagit sig ut på gatan och  anslutit sig till folkmassan igen.
Efter att ha sett mannen försvinna reser jag mig belåtet upp för att hårt bita tag i manteln igen.
Sedan börjar jag att mödosamt släpa det tunga tyget efter mig längs med den steniga vägen.
Det går inte snabbt men på så sätt tar jag mig ända fram till den lilla trälådan där jag kvickt letar reda på de båda skorna, ändrar skepnad och klär mig i manteln, manteln som helt täcker mig från topp till tå.
När jag är färdig går jag fram till den lilla lådan som jag bara för några minuter sedan gömde mig bakom.
Jag hukar mig för att kikar ner och precis som när jag lämnade den så ligger fisken kvar. Triumferande ler jag och klappar mig mentalt på axeln.

Jag stoppar fisken i min ficka och drar ännu en gång ner luvan över ansiktet för att täcka mina ögon, mina klart lila kattögon.

Men så vänder jag blicken mot månen och plötsligt kommer alla mina för länge sedan begravda minnen rusande tillbaka som en stor våg, omöjlig att stoppa. Jag för händerna till mitt huvud och trycker de hårt mot tinningarna medan jag kniper ihop ögonen och försöker att tränga de ur mitt medvetande. Men jag hinner precis se mig själv förnedrad, utslängd och oälskad- allt under en natt som denna, med månen starkt lysande som en stjärna, innan jag lyckligtvis lyckas tränga väck det som jag sedan länge ansett begravet.

Dessa anfall är trots allt en del av mitt  förflutna och varför ännu ett, vid detta tillfälle, efter den långa tid som passerat påverkar mig förstår jag inte. Inuti har jag trots allt lärt mig att accepterat mitt förflutna och den kraft som slänger dessa över mig påverkar endast mitt fysiska, det är i alla fall vad jag har intalat mig själv under alla dessa år. Jag har lärt mig att aldrig låta någonting nå mig på djupet, ty allt det medför är problem samt oönskade känslor. 

Tillslut öppnar jag ögonen, andas ut och ser upp mot månen medan en tår rinner nerför min kind.

Kvickt torkar jag bort den och vänder ner huvudet igen. Jag har alltid varit stark och det ska jag förbli, tänker jag och känner hur styrkan pulserar i kroppen, hur blodet rinner genom venerna och hur hjärtat starkt slår innanför bröstet.

Med ett sista indrag av den kyliga natten vänder jag sedan om och svänger runt hörnet för att med säkra steg försvinna bortåt.
Skorna slår mot den hårda marken och klackar mellan stenväggarna medan manteln svischar efter mig i det höga tempot.

Jag vandrar ifrån marknaden men svänger snart ut på en större väg för att fortsätta åt höger.
Då och då stöter jag på människor som har lastat på med mat, smycken och tyger ifrån marknaden och med avund ser jag på.
Om man bara hade ägt en bråkdel av de där pengarna.
En icke trolig tanke dock så jag skakar den från mitt vandrande huvud och snart är jag framme.

Det långsmala, slitna huset välkomnar mig.
"hem ljuva hem" suckar jag för mig själv, går fram till den lilla dörren, stoppar med ett klick den lilla nyckeln i låset och vrider mödosamt om.

Den lilla dörren glider gnisslande upp och jag tar ett kliv in. Värme möter mig och jag andas som alltid in den tryggande luften ifrån eldstaden.
Det är så härligt att bara stå där, att bara vara och att endast fokusera på andningen men snart måste jag vidare och fortsätter in längs med den smala korridoren. Jag svänger förbi ett dussin med dörrar om inte fler, och när jag har nått allra längst in i huset ser jag upp mot den slitna men bekanta dörren.
Safira Månfödd står ingraverat på den lilla träplattan som hänger över dörren i ett tunt rep.

Jag letar i min ficka och fiskar tillslut upp den rostiga lilla nyckeln som jag sedan låser upp låset med. Då jag drar upp dörren och tar ett kliv in möter kylan mig som en vägg och bränner mina kinder och händer.
Jag drar manteln tätare omkring mig och skyndar fram till eldstaden där jag kvickt tänder en brasa.

Där sitter jag och värmer mig i ett litet tag, med händerna utsträckta och ögonen slutna. Det är nästan så att jag skulle kunna somna just där och då och när jag tillslut måste öppna ögonen är det mer ansträngande en räknat att få upp ögonlocken. Motvilligt drar jag mig därifrån och med halvslutna ögon traskar jag fram till bänken där åldern tydligt lämnat sina spår. Jag gräver upp fisken ur fickan och slänger fram det utåt vidriga köttet.
Först nu, då eldens sken lyser upp ser jag hur fisken är svart av smuts och äcklat grimaserar jag nu åt den, om ens möjligt, ännu vidrigare synen.

Så gott det går stryker jag undan jord och grus från fisken  men får efter ett tag ge upp.
Aningen mindre stolt än tidigare dränker jag biten med salt för att hålla insekter borta och lägger till slut ner fisken i den stora lådan där den får dela plats med ett halvätet bröd och två aningen för gamla morötter.

Sedan tar jag mig fram till garderoben och drar en stor tröja över huvudet efter att ha fått av mig manteln. Därefter slänger jag mig på den lilla madrassen och somnar direkt, utmattad efter den långa dagen.