The colour of her eyes

Kap 24.

Jag vaknar lugnt och fridfull upp och jäspar stort, det var länge sedan jag sov så här bra. Jag sträcker på armarna och ligger blundande kvar i min utsträckta gest.

Plötsligt stöter jag till någonting med mitt ben, jag rycker kvickt tillbaka det och slänger upp ögonen.

Bredvid mig i sängen ligger Dameron och tycks vila sig. Jag flyger nästan ner ifrån sängen där jag hårt slår i golvet.
"Och där var den lugna stunden över" hör jag hur Dameron sucka, så han är alltså vaken.
"God morgon, kissen" säger han, vänder sin blick mot mig och ler sitt sneda leende.
"Vad gör du i min säng?" Frågar jag honom irriterat och reser mig försiktigt upp.
"För det första så tror jag nog att det här var Lorénos säng sist jag kollade och för det andra så snodde den snoken min säng och i och med att han räknas som en kunglighet häromkring så fanns det ingenting jag kunde göra åt det, så jag tänkte väll att jag lika gärna bra kunde tillbringa natten hos våran söta lilla fånge" säger han och ler slugt mot mig. Jag rycker kvickt till mig en kudde och kastar mot honom, sur över hur han talar om mig. Men till min besvikelse så fångar han enkelt upp den i farten och håller den kvar.
"Sa jag något fel?" Frågar han med höjda ögonbryn och fortfarande med samma leende på läpparna.

Jag suckar djupt och lägger armarna i kors.
"Skulle du bara kunna lämna mig ifred för en liten stund så att jag kan byta om?" Halvt suckar jag åt honom med min trötta blick riktad rätt mot honom.
"Jag är rädd för att det inte är möjligt" säger han plötsligt och lägger ner kudden igen. Han lägger händerna under huvudet med armbågarna pekande rätt ut och blundar.
"Ursäkta?" Yttrar jag mig och känner hur mina ögon måste vara stora som tekoppar i det ögonblicket.
"Lyssna här, Loréno låste in oss här så att du inte skulle rymma under natten, som om du ens hade kommit förbi mig men ändå, det är låst och han öppnar inte förens vi har nått vårt slutmål, låt mig vila nu" svarar han mig och lutar sig ännu en gång tillbaka med slutna ögon.
"Så ni hade tänkt er att jag ska gå av skeppet i den här klädseln, fattar ni inte vad alla män där ute kommer att tro om mig då!" Säger jag förtvivlat i hopp om att han ska förstå.

Dameron tycks bara sucka åt vad jag precis har sagt.
"Det finns ingenting som hindrar dig ifrån att byta om" svarar han mig enkelt vilket bara får min irritation att växa.
"Du förstår ju inte! I ditt land är det kanske vanligt att man visar upp sig på det sättet för varandra men jag känner mig inte bekväm i det och jag är knappast den ända!" Halv skriker jag i förtvivlan.

Dameron öppnar upp ögonen med en uttråkad min och vänder sin blick mot min.
"Vi är båda vuxna här eller hur?" Påbörjar Dameron sin mening
"Jag är van och du väljer själv vad du vill göra, eller hur?" Fortsätter han.
Jag är inte direkt nöjd med svaret han gett mig men orkar inte klaga mer utan nickar bara svagt till svar.

Jag slår mig ner i sängen igen med ryggen lutad mot min kudde. Jag drar täcket över min famn och försöker att bara slappna av.

Jag kikar ner mot Dameron som fortfarande ligger med händerna under sitt huvud och blundar. Han har en full uppsättning med kläder på sig till min lättnad och det verkar bara vara jag som har fått äran till att få det stora täcket.
"Förresten" säger plötsligt Dameron, fortfarande med ögonen stängda.
"Det finns en skål med vatten och tvål där borta om du vill tvätta dig."
Han nickar svagt mot den stora skålen som ligger på en stol i hörnet av rummet.

Jag kan knappt minnas när det var sist som jag tvättade mig och reser mig exalterat upp. Den första instinkt som dyker upp i mitt huvud är att jag borde tacka Dameron, men det skakar jag kvickt av mig och struntar istället fullkomligt i honom, jag kollar ner mot honom lite fort men han ligger bara kvar likadant som innan och verkar inte direkt förvänta sig ett tack heller för den delen.