The colour of her eyes

Kap 8.

Jag smyger tyst fram emellan de höga stenhusen utan att riktigt veta varför. Jag snor runt en husknut och får syn på en brun liten kattunge som sitter och jamar mitt i gatan.
Snabbt skyndar jag fram och hukar mig försiktigt ner, den lilla kattungen, försvarslös och ömtålig sitter helt stilla, dess närhet sprider värme inom mig och får mina mungipor att höjas. Jag stryker med min hand över dess blanka päls och han stryker sig mot mitt ena ben i gengäld.
En röst inom mig viskar att jag måste beskydda detta lilla liv.
Plötsligt börjar kattungen att gå bortåt i gränden och jag smyger nyfiket efter, nyfiken över vart den är påväg.
Då och då vänder katten huvudet mot mig som för att se till att jag följer efter. Dess ögon lyser skarpt i den mörka natten under den stjärnfria himlen... Vänta va? Vart är alla stjärnor? Tänker jag undrande och ser upp mot himlen där endast en stor, stor måne lyser upp himlen. Den lilla katten jamar och jag fattar fokus igen.

Katten viker runt ett hörn och när jag några sekunder senare svänger runt så är katten borta. Vart tog den vägen? Tänker jag och spanar mig omkring i utkik efter katten, men jag kan inte se ett spår av honom.

Jag står nu framför den stora skogen som sträcker sig runt om hela staden. Kan katten ha gått in där? En oro fyller mig, ty skogen är full av faror, faror som en enkel liten kattunge inte står en chans emot.
Jag försvinner beslutsam in i den djupa skogen för att kika efter kattungen.
"Ksss, kssss" lockar men ser inte ett spår av katten. Jag stannar upp och lägger armarna i kors.
Besviket vänder jag mig om mot staden igen. Men jag hinner knappt ta ett steg innan jag hör ett litet jamande och på en gång vänder jag tillbaka mot skogen igen.
Jag drar undan en grankvist som täcker vägen och då ser jag en liten glänta i skogen.
Jag tar ett kliv in och spanar mig omkring. Mitt i den lilla öppningen ligger en stor sten och därpå sitter den lilla kattungen. Jag ler ett litet leende och tar mig fram.
"Här kan du inte vara, skogen är ett farligt ställe så här sent på kvällen" säger jag med min lenaste röst och katten jamar som svar.
Jag slår mig ner på stenen och han kryper upp i mitt knä medan jag mjukt stryker honom över pälsen.

Plötsligt hör jag hur en gren knäcks, vilket får mig att rycker till och slänga upp blicken.
En liten bit in i skogen står en stor varg med glänsande grå päls, nästan silvrig i månljust. Mitt hjärta stannar och jag vågar knappt andas. Vargen stirrar mot mig och jag stirrar tillbaka utan att röra en fena. Men vargen verkar inte bry sig utan svänger bara runt och försvinner in bland träden igen. Jag andas tungt ut, en varg vill man inte hamna i bråk med.

När jag ser ner mot den lilla kattungen igen så har den nu somnat i min famn och jag stryker den ännu en gång över dess lena päls.

Vi måste härifrån tänker jag och lyfter försiktigt upp den lilla katten i min famn.
Jag tittar ner mot den och kan inte låta bli att le, det ser så fridfullt ut, som om den lilla katten inte har ett bekymmer i hela världen.
Jag ser upp igen med leendet fortfarande på mina läppar och tar ett kliv framåt. Men mitt i steget stannar jag till och känner hur varenda hårstrå jag har på kroppen reser sig och det känns som om mitt hjärta hoppar över ett slag.
Mina mungipor sjunker och jag börjar att ta små tysta kliv bakåt utan att släppa den stora besten, liknande en svart stor varg med blicken. Besten står bara och beskådar mig och i en liten stund tror jag nästan att även denna varg ska lämna mig och den lilla kattungen ifred.

Men så plötsligt tar den ett steg mot mig och ännu ett. Mitt hjärta dunkar så hårt så att jag tror att det ska dunka ur bröstet på mig.
Jag känner paniken kommer krypande, närmre och närmre i takt med vargens steg.
Jag klarar inte av att hålla mig lugn längre! Utbrister jag inombords medan jag hastigt vänder om,tar satts och slänger mig iväg igenom skogen.
Jag springer och springer med kattungen i min famn och blir då och då tvungen att hoppa över fallna träd. Jag slänger en blick bakåt och ser hur den stora besten kommer flygande en bit bakom mig med tänderna blottade och jag känner hur rädslan sprider sig igenom  hela kroppen.
Den lilla kattungen ligger fortfarande sovande i min famn och jag förstår mig inte på hur den inte vaknar i det här skumpandet. Jag slänger ännu en blick bakåt och kan se hur besten nu ligger ännu närmre, med iver i blicken.

Och så bara någon sekund senare slänger den sig mot mig.
Jag slänger mig ner på marken med kattungen under för att skydda den. Flåsande vänder jag upp blicken och ser hur den svarta besten kommer flygande och sträcker sig efter mig med klorna medan jag trycker mig mot marken.
Den missar mitt ansikte med bara någon decimeter.

Besten dunsar ner på marken med en smäll men reser sig snabbt upp igen för att skaka av sig alla de gröna blad som har fastnat i dess päls.
Vargen vänder sig mot mig. Nu dör jag, tänker jag, vänder ner huvudet och inväntar en kraftig smäll eller något. Jag hoppas bara att den inte hittar kattungen, en sån liten och oskyldig varelse bör få leva, tänker jag och täcker kattungen så gott det går med min kropp. Jag kniper ihop ögonen.

Tänk på något lyckligt, tänk på något lycklig, försöker jag att intala mig själv men mina tankar återgår bara till den stora besten med dess skarpa blick, vassa tänder och slipade klor.

Jag kan inte bara vänta tänker jag nästan otåligt och vänder upp blicken igen. Besten reser sig på två ben och sträcker ut de vassa klorna i luften. Den tar satts och jag kniper ännu en gång ihop ögonen.

Jag hör plötsligt en smäll och ser upp. Besten ligger ner långt ifrån mig mot ett träd som om den har blivit inslängd i det och bara någon meter framför mig står Dameron! Endast iklädd ett par bruna byxor och vänder plötsligt blicken mot mig, flinet som borttrollad ut hans ansikte.

Nu har besten rest sig upp igen och klampar istället fram mot Dameron. Jag reser mig kvickt upp och hör hur Dameron skriker
"Spriiing!" Precis innan besten slänger sig mot honom med mig stående precis bakom, kattungen i famnen och jag kniper ihop ögonen.

*

Jag öppnar ögonen och drar efter andan, jag ligger nersjunken i min säng och känner hur svetten rinner nerför min panna trots att jag skakar av köld. Jag drar mig upp i sittande ställning och stirrar ut i rummet.
Mitt hjärta pumpar hårt i brösten men lugnar sig kvickt. Jag drömde en mardröm tänker jag och slappnar av, men när jag försöker tänka på vad som hände i drömmen så känner jag hur minnena försvinner ifrån mig, desto mer jag tänker ju längre ifrån uppfattar jag minnena, tills ingenting längre finns kvar, så jag lägger mig tillrätta i sängen igen och somnar om.